Blir det inte ensamt? Längtar du inte till stan? Men måste du passa färjor så fort du ska iväg? Då måste du vara uppvuxen på ön? Och den kanske vanligaste frågan: Du bor väl inte på Knippla året runt? Ja, varsågoda för ett axplock av vad människor frågar mig när de kommer ut till ön på en dagstur, med båten eller någon vecka på sommaren. Och ja ba: Nyp mig armen, jag bor här!
Här kommer en parentes om progressiva glasögon
Jag kom att tänka på det här när jag cyklade till Hönö häromdagen, för besök hos optikern. Ja, jag har äntligen fått tummen ur med att eventuellt skaffa linser. Nästa vecka ska jag visst få ut och provgå med en lins (om jag fattade allt rätt). Åh som jag hoppas att det funkar. Jag är så trött på glasögon när det regnar och undrar varför de inte kommer med vindrutetorkare. För att inte tala om glasögon när jag tränar. Oh my god för imman och hur de halkar ner när jag svettas. Okej, halket kan man underlätta med sportglasögon. Men imman! För att inte tala om glasögon under skidglasögonen … Ja, jag kanske får skylla mig själv som valde ett par stooora glasögon sist, som inte går in under skidglasögonen.
Oj, det här med glasögonen blev en lång parentes. Men, en gång i tiden hävdade jag bestämt att jag inte bara såg bra, utan extremt bra. Jag skulle aldrig behöva glasögon. Ha ha ha. Tänk vad lite man vet om framtiden. Det som en gång började med insikten om att jo, jag behöver läsglasögon till att sedan utvecklas till progressiva glasögon. Aja, alla sånt här ger fler möjligheter att träna ödmjukhet på. Och inte döma andra.
Det här var det jag egentligen tänkte skriva om åretruntboendet
På färjan mötte jag ett så himla trevligt par, som hade varit på Knippla över dagen för promenad och picknick. När de frågade om jag bor på Knippla sträckte jag lite extra på mig och svarade säkert något i stil med ett stolt jajamensan! Och då kom den igen, frågan. Du bor väl inte på ön året runt? Jag svarade jo, såna viktiga grejer ljuger man inte om. Följdfrågan blev: Men går det? Och ja. Det går. Allt går. Eller, i alla fall det mesta och är det något vi människor är så är det anpassningsbara. Vi vänjer och acklimatiserar oss. Och jag bor inte vid världens ände. Jag bor på en ö i Göteborgs norra skärgård som det tar en timme att åka till stan från med bil.
Och jag åh:ar och ah:ar varenda dag över det vackra här. Utsikten. Havet. Vädret. Vinden. Livet. Och jag vet att de där frågorna om det är möjligt, ensamt eller jobbigt inte har något med mig och mina val av liv att göra. Det har med rädslorna hos den som frågar att göra. Livet på en ö är inte för alla. Men det är inte livet i stan heller.
Fortsätt ifrågasätta, det gör mig gott
Men vet ni, det är inte så dumt att jag blir ifrågasatt för mina val, så fortsätt gärna att ifrågasätta. Det får mig att tänka till och fråga mig själv om det verkligen är rätt val jag har gjort. Och på frågorna om det här med att bo på en ö året runt svarar jag än så länge: Ett av mina bästa val. Och ett val som inte alls behöver vara för resten av livet, men som just nu känns som att det gör det. Men som sagt var: vi har ingen aning om vad som händer i framtiden. Jag menar, för ungefär tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle behöva glasögon ha ha ha.
Ses snart igen, tills dess: HEJA alla som ifrågasätter mig. Och sig.
Kram Malin Lundskog
Vill ni läsa mer om livet på ön? Börja med de här inläggen.
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.