Search Results for: kreativt skrivande

Lev kreativt

Innehåller sponsrad länk till Bokus

När jag skrev romanen Ett oönskat arv tog jag hjälp av Cecilie Östby som lektör/redaktör. Cecilie och jag har träffats i olika skrivarsammanhang och hon är klok som en hel bok. Dessutom själv en duktig författare och, som inte det räcker, väldigt generös. När vi höll på och bollade mitt röriga manus fram och tillbaka fick jag en present av Cecilie: boken Lev Kreativt av Julia Cameron.

Bättre sent än aldrig?

Det här är över två år sedan nu och äntligen är jag redo att ta tag i 12-stegsprogrammet boken bygger på. Fråga mig inte varför jag har dröjt så med det, för det vet jag inte. Det jag vet är att det kändes som att det är dags nu. Bättre sent än aldrig och sent ska syndaren vakna och så vidare. Jag vet att bokens 12-stegsprogram innebär att skriva morgonsidor. Eftersom jag redan skriver (nästan) varje morgon har jag nog tänkt att jag redan är på gång med min kreativa utveckling. Men så fick jag en impuls häromdagen. Eller nej. Ha ha. Jag var tvungen att röja på kontoret eftersom jag ju skaffade ett nytt skrivbord och då dök boken upp igen. Lev kreativt. Den bara låg där och glänste och jag tror nästan att den hoppade upp i händerna på mig. Här hittar du boken på Bokus.

lev kreativt, bok, julia cameron — den här var det som hoppade upp i händerna på mig, efter mer än två år i mitt arbetsrum

Så: nu är det dags. Vem vet – kanske kommer jag förbi blockeringar jag inte vet om att jag har? En sak är säker och det är att en bok och att skriva av sig på morgonen inte kan göra någon skada i alla fall. Snarare tvärtom. Hoppas jag. Jag är taggad som tusan och vill lära mig mer om mig själv och min kreativitet. Kanske för att jag läser kreativt skrivande just nu och är så inne på spåret att utveckla mitt skrivande? Fråga mig om tolv veckor hur det har gått …

lev kreativt, bok, lapptäcke — Kreativitet och skaparglädje all over the place.
Boken och kortet från Cecilie, ligger på ett lapptäcke som min mamma har gjort.

Lev kreativt, inte bara för oss kreatörer

Jag har bara börjat läsa och det som redan står klart för mig är att det här inte bara är en bok för oss som verkar inom så kallade kreativa områden (konst, musik, skrivande). Kreativitet är något för alla och frågar ni mig (det här står inte i boken vad jag vet) – så blir livet mer levande om vi släpper in kreativiteten i det. Eller om det är släpper ut kreativiteten vi redan har inom oss?

Ja, vi får se hur kul jag tycker att det här är om ett tag. Just nu har jag kul med boken i alla fall och det är väl just nu som räknas?

Vi ses snart igen och tills dess: länge leve kreativiteten!
Kram Malin Lundskog

Cecilie hittar ni här på Instagram, om ni blir nyfikna på henne och hennes tjänster. (bli det)

Jag lämnade in text före deadline!

Inte vet jag vad som hände här, men jag lämnade in text före deadline idag. Jag som tycker om att vara sen och går igång på att stressa. Mmm, vet att det inte gynnar vare sig mig eller min text att stressa fram den, men är något av en sucker for stress.

Hur som helst: idag var jag klar med omarbetningen av texten jag lämnade in tidigare i år och som jag har fått respons på av både mina kursare och lärare på Linnéuniversitetets Kreativt skrivande. Jag var dessutom klar med tio nyskrivna sidor som också ingick i inlämningen. De tio sidorna är fortsättningen på det romanmanus jag skriver på just nu. Vilken lyx att få de genomläst steg för steg nu under terminen på Kreativt skrivande. Just det: jag var också klar med en rapport om mitt skrivande, som ingick i uppgiften det är deadline på fyra dagar.

Ja, jag har skrivit bra många fler sidor än de tio, men får inte lämna in fler. Får ju tänka på mina stackars kursare och lärare också och följa instruktionerna. Men! Jag har himla kul med det här manuset. Berättelsen är så fin att skriva att jag längtar efter den när jag inte skriver på den. Och det är förmodligen därför jag är klar i förtid. Och har kommit långt med manuset. För att jag har så kul med texten.

Vågar mer, känner mig tryggare än med tidigare manus när det gäller vart jag är på väg med berättelsen (tack snöflingemetoden och synopsis för det. Och spänningsgraderingen av kapitlen som jag beskrev här hur jag genomförde). Och jag njuter av processen. Ni vet allt det där med att det är resan som är mödan värd. Där är jag. Och har det gôtt. Längs vägen. Utan jättemånga tankar på att jag hoppas att manuset ska bli bok, med mer fokus på att jag har saker att upptäcka längs vägen.

Kul när det som är roligt funkar

Och kanske är det tack vare att jag har kul som jag lämnade jag in min text flera dagar för tidigt? Utan att oroa mig för om jag inte ska fundera, redigera och korrigera minst ett varv till. Det är en skön känsla det här, vill jag lova. Att lita på att det är tillräckligt. Och faktiskt vara nöjd med att jag vågar släppa iväg texten som den är nu. Färdig för stunden och förväntansfull inför responsen som kommer med förbättringsförslag.

löparskor, barbent — Springa i shorts! Och mössa. En skön april-kombo!

Firade med att lufsa runt ön med Brorsan och sen komma hem till Claes hemmagjorda fiskburgare (på färs han har gjort av långa), hans hembakta hamburgerbröd och hemgjorda grymt goda tartarsås. Vilken måndag!

jag lämnade in text, fiskburgare, hemlagat — mums!

Fem år som öbor

Idag fyller vi fem, Claes och jag. Fem år som öbor och jag har aldrig känt mig så hemma som på Knippla. Tänk att vi gjorde det. Släppte det invanda, det bekväma och allt vi egentligen kände till (hej, bott i samma stadsdel i Göteborg i nästan hela livet). Ångrar ingenting. Älskar allt. Egentligen kanske allt handlar om att jag har landat i mig själv? Fast … ön har nog ett salt finger med i spelet, tror ni inte det?

Skillnad på ö och fastland

Det finns mycket som är annorlunda med att bo på en ö, än att bo på fastlandet. En självklar sak är att vi behöver ta färja eller båt för att komma bort eller hem. Passa färjetider. Och hitta lugnet i att det alltid går fler färjor. Mycket mer säkert än att det går fler tåg, faktiskt.Apropå lugn så finns det ett lugn i att affären inte är öppen mellan seven och eleven. Färre valmöjligheter gör liksom livet enklare.

Allt som har hänt under våra fem år som öbor

Fem år. Det är ju inte så lång tid. Kan man tycka. Särskilt när man är femtiofem och över det? Men oj oj oj vad det kan hända mycket på fem korta år. Som att flytta från lägenheten vi hyrde när vi kom ut till Knippla till ett hus som tycker om oss (inte så spooky som det kanske låter, men ni fattar – ett hus som välkomnar en).

Vi har drivit båtcharter och restaurang. Den ena drömmen rann ut i sanden och den andra gick upp i rök. Vi har dansat Jerusalema på piren med alla andra öbor under pandemin och jag har kört utomhusträning året runt sedan första sommaren.

Vi har gift bort en son på toppen av ön och vi har blivit farmor och farfar mitt under makrillfisket. Dessutom har vi lärt oss att fiska hummer, krabba och kräfta och vi har båten i året runt. Vi är med i en hummerklubb och har förstått att ö-råd finns. På riktigt.

solnedgången ikväll, bara som ett exempel på hur härligt ett ö-liv kan vara

Romaner, bokklubb, vandrarhem och mycket mer

Jag har släppt två romaner, startat en bokklubb, tre poddar och sover utomhus (minst) en natt i månaden. Jag har börjat plugga kreativt skrivande och jobbar som bokningsansvarig på vandrarhemmet här på Knippla. Ett vandrarhem som systrarna i min andra roman Ett oönskat arv bor på deras första natt på ön. Och Claes har startat restaurang på Ringön i Göteborg.

fem år som öbor, röddeviga, knippla, utsikt — I morse, när vi gick runt ön, Brorsan och jag. Blicken västerut …

Vi spelar boule och jag klättrar i berg och går (nästan) varje dag upp på toppen av ön och tittar ut över havet i väster och in mot land i öster. Låter blickan fastna en längre stund när den vilar mot horisonten i väster. Ja, och så har vi förstått att vindarna i Göteborg är små viskningar jämfört med vindarna här ute. Att naturen är ständigt närvarande och att soptunnorna blåser bort om vi inte surrar fast dem.

Och vi har lärt känna människor som jag är så innerligt glad att vi har lärt känna. Som tog emot med värme och (rå) humor. Som fick oss att känna oss så välkomna som jag hoppas att alla någon gång får uppleva.

Hoppas kärleken är ömsesidig

Ja, fem år som öbor har gjort bra grejer med mig och Claes. Jag hoppas att vi gör bra grejer med ön. Och öborna. För sämre ställe än Knippla kan man nog välja om man vill flytta till en ny plats. Men bättre? inte säkert.

Vill ni läsa mer om mitt liv på ön, så hittar ni en hel del här: Malin på Knippla. Och jag vet att allt är föränderligt. Det kanske kommer en dag när jag blir helt till mig i trasorna av någon annan plats, ett annat slags liv. Men här och nu är jag hemma här på Knippla och det är inget aprilskämt, som den första personen jag mötte här på ön trodde att det var. Då. När jag för fem år sedan klev i land och berättade att jag minsann flyttade ut till ön.

Kan inte ni berätta var er plats på jorden är just nu?

Ses gör vi väl igen, oavsett var vi är?
Kram så länge, Malin Lundskog

Projektbeskrivningen är klar

Så skönt! I eftermiddags skrev jag klart projektbeskrivningen inför vårens skönlitterära skrivande och skickade in till skolan. Vet ni, ett tag var jag så nöjd med mig själv att jag förmodligen trodde att jag var färdig med hela manuset.

Jag har grymt mycket jobb kvar förstås, men oj oj oj så gôtt det känns att ha en plan. Det kliar i fingrarna på att dra igång. Ja, så som det gör eftersom jag är en grym igångsättare. Kruxet med att vara författare och skriva manus är jiu att man också behöver vara en avslutare. Så, nu ska jag avsluta det manus jag påbörjade i september och sen. Sen är det vårtermin på kursen kreativt skrivande och då jäklar!

projektbeskrivningen är klar — så nöjd så jag nästan sprack!

Jamen, vi ses snart igen. Tills dess: heja alla! Och alla planer.
Kram Malin Lundskog

Mer om mitt pluggande

Varför göra det enkelt för sig?

Ja, ärligt talat: varför göra det enkelt för sig? Jag menar, det är ju inte genom att välja den enkla vägen som vi utvecklas. Och åtminstone jag njuter mer om det njutbara kommer efter lite krångel, motstånd och kanske kräver en hel del kämpaglöd.

Ni vet, som när man äter det man själv har odlat eller plockat. Eller när man kokar och äter hummern man har fiskat under hårda vindar, när man bär tröjor som man själv har stickat och gör mackan på brödet man har bakat. Och när man sover ute efter att ha krånglat och kånkat med packning. När man vinterbadar trots att det kräver en del planering med utrustning och att hitta lä. (Jodå, det finns sjävklart väldigt mycket bättre exempel på njut och glädje efter slit, som os-guld och karriärklättringar. Jag exemplifierar med det som ligger mig närmast till hands.)

varför göra det enkelt för sig, springerspaniels, hängmatta — en av alla krångliga grejer som skänker massa njut: att bära ut hängmatta och lägga tid på att hänga upp den

kallt bad, malin lundskog, hav, klippor, varför göra det enkelt för sig — mer njut efter ett bad när man först tänker att nej, orkar inte, fryser, vill inte och det blåser ju …

Ja, varför göra det enkelt för sig?

Varför göra det enkelt för sig när njutet blir större och glädjen mer intensiv efter att ha visat prov på uthållighet och jävlaranamma? Ja, det undrar jag. Och efter att ha sovit på saken har jag bestämt mig för vilket skönlitterärt projekt jag ska ägna mig åt till våren i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Jag ska tamejtusan ta tag i manuset som bjuder på mest motstånd. Med ett tema jag så gärna vill att vi pratar mer om. Och en berättelse som är alla känslor. Som kräver att jag ta mig tusan tar mig själv i hampan och vågar gå in i dem. Gå in i motståndet. Möta det. Lära av det. Och bli en bättre skribent. Och människa.

Sa jag inte att det hjälper att sova på saken kanske? Jo, det gjorde jag i det här inlägget igår. Läs, så kanske det blir lite tydligare vad jag yrar om. Sömn är skitbra till så mycket, kom ihåg det.

Vi ses snart igen, tills dess: sov på saken!
Kram Malin Lundskog

Meningen var att jag skulle fatta ett beslut

Som jag skrev tidigare idag, skulle jag på seminarium på Linnéuniversitet för att skapa någon slags klarhet kring mitt fokus till våren. Även om meningen var att jag skulle fatta ett beslut och välja ett av tre manus att arbeta med sitter jag nu här. Med 4 tänkbara idéer att jobba vidare på. Fyra!

Ikväll var första gången jag träffade min grupp på kursen Kreativt skrivande. Så kul att få ett ansikte på dem. Ja, vi ska ju ändå stöta och blöta texter med till våren. Och det var just det seminariet handlade om: att vi skulle få någon slags klarhet i vårens skönlitterära projekt. Vad vill jag skriva på, som jag med jämna mellanrum ska lämna in och få respons på i både text- och pratformat till våren. Och utifrån den responsen sedan redigera, fortsätta med ny text och därefter göra om proceduren på den nya texten.

Jag som skriver på två manus och har ett som hittills enbart har fått refuseringar (ett manus jag själv trodde stenhårt på). Ganska snabbt stod det klart att det refuserade manuset inte hör hemma i något skolprojekt, för där ska enbart ny text behandlas. Inte redigerad.

Det kändes ändå skönt, för då hade jag ju bara två manus kvar att skriva på. Eftersom de inte är klara, kan jag fortsätta skriva på dem. Men hur det än var så satt jag där och kom på att det kanske ändå är kul att börja på något helt nytt i det här sammanhanget. Och i mitt huvud växte en ny story fram. En … jättespännande! samtidigt som jag också kom att tänka på att jag en gång skrev någon slags light-variant av synopsis till en historisk roman. Är det nu jag ska ta mig an den?

Sover på saken

meningen var att jag skulle fatta beslut, knippla hamn, julstämning, båtar med julslingor — kvällspromenaden jag tog innan seminariet vad härlig, men hjälpte mig inte att fatta några beslut …

Jag kom in i seminariet där meningen var att jag skulle fatta ett beslut med tre manus. Ett blev ratat direkt. Sedan dök två nya idéer upp. Inte mycket till klarhet här inte. Men i natt tar jag med mig de frågor jag ställde högt på seminariet, men som ingen annan kan besvara än jag: Ska jag ta chansen att skriva på manuset som har ett tema jag så gärna vill skriva om, men som känns motigt att ta tag i eller ska jag göra det lättare för mig och verkligen få tillfälle att utveckla manuset jag just nu har flyt i?

julgran, knippla hamn — och i natt tindrar stjärnorna så klara. Vem vet, kanske hjälper de mig?
Nej. fotona har ingen annat med innehållet i inlägget att göra än att jag tog dem precis innan jag satte mig vid datorn, för att logga in på seminariet

Jag sover på saken, det brukar vara ett bra första steg till problemlösning.

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja sömnen som problemlösare!
Kram Malin Lundskog