Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

Search Results for: kvinnohistorier

Kvinnohistorier, kometer och kul på jobbet i veckans lista

Kvinnohistorier, kometer och kul på jobbet – tänk vad mycket en liten kort vecka i januari kan innehålla ändå? Det är söndag och dags för en sammanfattning av veckan i både gott & blandat. Som min egen reflektionstund över livet, fast jag delar den med er. Alltså, vet ni: det är inte så dumt att se över hur veckan har varit. Är jag på väg i rätt riktning eller har jag svävat ut mot något som jag egentligen inte vill? Tja. lite både och tror jag …

Veckans gott

Både kvinnohistorier, kometer och kul på jobbet ska in här. Men en sak i taget och vi börjar med fredagskvällen och Kvinnohistorier

Kvinnohistorier

Jo, i fredags kväll hade vi det första styrelsemötet i stiftelsen Kvinnohistorier, som jag skrev om här, en insamlingsstiftelse som verkar för både de skrivna och de oskrivna kvinnohistorierna, från dåtid till nutid. Jag satt hemma på min ö och övriga styrelsen var i Falun. Klart att det hade varit roligare att vara på plats, men … ett ganska kort möte och de fantastiska digitala möjligheterna vi har gjorde den resan onödig. Jag har aldrig jobbat med stiftelseformen förut, ska bli jättekul. Och spännande!

Kometer och annat utonjut

Kom nyss in från en promenad med löptiksjagande hundar alldeles nyss. OMG vad jobbigt vi har det, både hundarna, Claes och jag. Men det är vacker ute. Ja, som det ju är här på ön. Och de satt ner och tittade åt samma håll nästan samtidigt båda två när jag skulle fota dem. Vackert så?

  • ena sekunden tittade Jackson mot mig …
  • … och i nästa sekund Brorsan

Ja, jag vet att jag tjatar om det varje vecka både här på bloggen och i mitt HEJA-rop (nyhetsbrevet som kommer ungefär en gång i veckan och som ni kan signa upp er till er), men det finns liksom inget slut på hur gôtt det är med UToNJUT. Andetagen, utsikten och känslan av att vara en del av något stort och enastående. Oslagbart!

Apropå att vara en del av något stort så fick jag ett meddelande från Agneta, en kompis, igår kväll om att en komet skulle vara synlig lite senare och skulle jag vilja följa med ut och kolla in den. Klart jag ville! Den gröna kometen ZTF som inte hade varit synlig på 50 000 år, syns bäst i nymåne och min försigkomna vän hade kollat in att exakt 21.55 igår kväll var det nymåne. Vem vill missa en sån chans? Tänk att de sista som såg den här kometen levde för 50 000 år sedan. Tänk vad de kommer att säga om 50 000 år om oss? Snacka om att vi är en del av något oerhört.

lördagsoutfiten: flytoverall och kikare som accessoar

Hur som: vi tog på oss våra flytoveraller och grabbade tag i varsin kikare och gick ut vid halvtiosnåret. TIll toppen av ön, ju närmare desto bättre? När vi väl kom upp till toppen (eller väl? det är ju ungefär fem minuters promenad, he he) tittade vi upp och insåg att det nog skulle bli svårt att se den där kometen. Molnigt som tusan! Men det spelade ingen roll. Vi gjorde vad vi kunde och fick en skön kvällspromenad tillsammans. I ett av mina absoluta favoritplagg.

  • Kvinnohistorier, kometer och kul , utsikt, rörö, västkusten, natthimmel
    utsikt över Rörö …
  • Kvinnohistorier, kometer och kul , kikare, Malin Lundskog
    Kikaren …
  • Kvinnohistorier, kometer och kul , flytoverall, Malin Lundskog, Knippla
    och flytoverallen

UToNJUT-bonus …

Jamen faktiskt. Så här stilla kan det också vara här på västkusten!

sjöbodar, stiltje, Knippla, västkusten, Bohuslän, Malin Lundskog
spegel spegel …
kvinnohistorier, kometer och kul, Knippla, hamn, västkusten, Malin Lundskog
Kolla in hamnen här på knippla i morse
kvinnohistorier, kometer och kul, Knippla, hamn, Malin Lundskog, Bohuslän
mer bleke

Kul på jobbet

Kvinnohistorier är ju självklart en del av detr som har varit kul på jobbet, men blandar och ger med lite annat också. Min mastermind. Wow för den och att vi utmanar varandra vidare i utvecklingen som företagare. Varje måndag. År ut och år in. I måndags hade vi ett extraordinärt peppande måndagsmöte och den energin har jag burit med mig hela veckan.

Vi kom ut med ny episod av podden Skriverier med Malin och Cilla, en av de två podcasts jag driver, i fredags. Vilket avsnitt! Ja, men. Visst är det härligt när man är sådär extra nöjd med det man åstadkommer i jobbet. Och annars.

Träningsuppdragen som jag älskar fortsätter. För några år sedan trodde jag att jag var slut som instruktör, var så jäkla trött på mig själv, mina ord, min röst (sa hon som just var så nöjd med sin egen podd?) att jag inte vill instruera mer. Men … när jag hittade balansen på mängden uppdrag blev allt annorlunda. Så, nu kör jag få och naggande goda tränaruppdrag och har minst lika kul som dem jag tränar. Kanske mer ibland, he he.

Skrivandet fortskrider och nu har jag fått repsons på ett manus från testläsare. Det är skitäskigt att skicka iväg något som jag själv vet inte är klart, men ändå behöver andras blickar på. Läsar-ögon och inte lektörs-, redaktörs- eller författarögon. Oj oj oj, vad det var kul att få kommentarerna som innebär några ändringar (precis på de områdena jag själv var tveksam till!) och sen hyst in i ugnen. Eller i alla fall skick iväg med mailen till lektör och sen? Well, vi får se. Men hoppet är som ni vet det sista som överger …

Och veckans blandat

Nä, det här är nästan … läskigt? Jag ommer inte på något annat än att det fortfarande inte är någon träning för mig (berättade om varför här, men absolut ingen fara!). Är ändå ofantligt glad och tacksam över att jag vill ha träning i mitt liv och att jag har jobbat så länge med att inspirera andra till att träna tankar och jobba i myrsteg, så … Inte hela värden. Bara lite blandat.

Men nu undrar jag: kommer jag inte på något för att jag inte vågar se skiten, eller är jag så käck att jag faktiskt ser uppsidan med … det mesta? Ja, det skulle väl vara insikten om bristen på östrogenplåster som jag bloggade om här, men samtidigt ledde det till en fin diskussion och ett varmt systerskap i mina sociala kanaler. Hmmm …

Okej. Längtar hem. Bor ju fortfarande i hyrt hus och renoverar hemma, men det är ju inte hela världen. Men annars? Har det gôtt! Och hoppas verkligen detsamma för er allihop.

Ses snart igen, tills dess HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning

Kvinnohistorier som behöver berättas, skrivna som oskriva kvinnohistorier från dåtid till nutid – det där är ungefär vad insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier verkar för. Och vet ni vad? I veckan blev jag invald i styrelsen för stiftelsen. Inte konstigt att jag går runt och mallar mig va? Särskilt inte eftersom jag har varit med i en del av arbetet med vad stiftelsen ska ha för inriktning och hur vi ska få ihop allt med filmfonder, event och att sprida kvinnohistorier som behöver berättas.

kvinnohistorier, logga, styrelse, Malin Lundskog

Stiftelsen Kvinnohistorier är nystartad och styrelsen nyvald, men det här är förhoppningsvis något som jag får mängder med anledningar att återkomma till. Jag kommer att ansvara för eventen som går under namnet Kvinnohistorier förenar, för … det är väl just det de gör, historierna? Förenar.

Det känns hur som helst himla kul, eftersom jag vurmar för kvinnors välmående både genom mitt arbete som hälsocoach, podden Mitt perfekta liv och dessutom har ett hopp om att kunna belysa kvinnofrågor i mitt skönlitterära författarskap. (Hoppsan sa! Det där kan har varit första gången jag sa det högt och även om jag hoppas att jag som författare kan underhålla mina läsare, så hoppas jag också att lyfta frågor om sådant vi tror vi ska skämmas för. Som vi inte pratar om och som är tabu. Ja, som inkontinensen i min roman Mariannes mirakel till exempel.)

Veckans Gott&Blandat undrar vad fan Qatar håller på med

Apropå kvinnohistorier: Läste på SVT Nyheter om Damlandslaget som försvann. Alltså, när ska världen bojkotta detta fotbolls-VM? Jag älskar fotboll. Och stora mästerskap. Men visste ni att ett av argumenten Qatar hade med när de ansökte om att få vara värdland för fotbolls-VM var att de lovade att utveckla damfotbollen i landet. Och visst, när landet tilldelas VM bildade de för första gången ett damlandslag. Hurra?

Nej, verkligen inte hurra. Qatar har ingen nationell liga för damfotboll och damlandslaget (?) har inte spelat landskamp sedan 2014. Sådant har jag retat mig som på fan idag. Qatar är sötlakritsen i min gott&blandat-påse, en bit jag tycker man ska tänka till om. Göra om. Få att tänka om? Den gillar jag inte, men den finns där. Varsågoda, ni som vill ha … Det här är en kvinnohistoria vi behöver skriva om.

Cool belysning i Slottsskogen

Jamen, kolla här! Gick en sväng i Slottskogen i veckan, medan jag väntade på att klockan skulle slå bokklubbsdags. Och då gick jag förbi det här. Blev glad. Vad blir ni?

kvinnohistorier, cool belysning, Slottsskogen, Göteborg
Vem vill inte hoppa runt där inne?

Det här är alltså lite av det som har hänt eller jag har känt i veckan. Det har hänt mer. Självklart! Men hur kul är det för er att läsa vecka ut och vecka in om att vi drar ut på sjön för att kolla hummertinorna? Eller att jag tränar, hoppar runt på klipporna med hundarna, badar och skriver. Skriver och skriver och skriver. Just nu på en berättelse som kan bli min tredje roman. Som har gjort att jag idag har googlat på både ’färg, insatsledare, hjälm’ och ’smycken, andra världskriget’. Eller att jag gillar Springsteen och hans nyinspelning av gamla soullåtar?

Den här veckan har jag dessutom stängt en stor och betydelsefull dörr, men den dörren kräver sitt eget blogginlägg. Eller … jag kan säga så mycket som att jag har stängt medlemsprogrammet GLAD FRi STARK. Min stolthet. Vilken blandning ändå? Livet alltså! Gott & blandat.

Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning är alltså titeln på mitt söndagsinlägg den här veckan på bloggen. Kom inte på förrän nu att jag glömde ta med det här med vintertid. Eller normaltid, som det ju också är. Vad skönt det var att gå upp imorse. Ljust! Och höstmörka kvällar tycker jag är jättemysigt, så den här tiden passar mig. Vad säger ni, vilken tid är bäst?

Oavsett tid: ni är bäst allihop! Bara så att ni vet …
Vill ni läsa fler söndagsinlägg av gott&blandat-karaktär så hittar ni dem här.

Tills vi ses igen: varma kramar från mig
Malin Lundskog

Kvinnohistorier från både nu och då. Och sen?

Kvinnohistorier från både nu och då och sen … Jag jobbar ju dagligen med nutida kvinnohistorier. Hur vi kvinnor mår och vad vi mår bra av. Vad det innebär att leva hälsosamt, ha balans i livet, stressa lagom, vila i tid, motionera och träna på en nivå som gynnar vår hälsa och inte tvärtom.

kvinnohistorier, Malin Lundskog, frihet, kvinnokropp, havet, västkusten, Knippla
glada, fria, starka kvinnor!
från då till nu. och sen.
Foto: Viktoria Davidsson

Nutiden är inget utan dåtiden

Jag jobbar med det som verkar så självklart när man läser om det. När man tänker på det. Men, på vägen mellan att läsa/tänka och att göra hinner mycket hända. Eller lite. Det beror på hur man ser det. För även om vi alla vet vad som är bra för oss så finns det något som heter vanor. Och det finns normer och arv.

Ju mer jag tänker på och arbetar med vanor, med mindset och vad det är som gör att vi agerar som vi gör, desto mer kommer jag fram till att det inte går att separera dåtid från nutid. De oskrivna reglerna om hur vi bör vara, se ut och bete oss sitter så djupt rotade att vi inte ser dem. De har skapats genom historien och successivt anpassats efter tiden som är. Och vi agerar som om normerna är bäst för oss.

Är det vi själva eller normerna som styr?

Men … bara för att flest gör en sak betyder inte det att det är bäst! Eller hur? Men … himla lätt att tro det. Eller förresten: himla lätt att inte ens tänka på det, utan istället köra på utan att lägga märke till vilka normer som styr oss. Eller vem som har börjat skapa de oskrivna reglerna om hur vi ska se ut. Bete oss. Eller vara.

Vad är det som gör att vi ska se ut på ett visst sätt? Att lyckan sitter i en slimmad kropp, långa ben eller slät hud? Vad är det som gör att vi fokuserar på utseende istället för funktion? Som gör att vi inte har tid att stanna upp, reflektera och känna efter vad vi själva mår bra av?

Förebilder

Okej, nu skrev jag vi här ovan, som om det gäller alla. Det gör det självklart inte, för det finns några som inte låter sig styras. Några som har tagit sig tid att reflektera. Som har jobbat på kärleken till och acceptansen av sig själva. Och de här några … hade de inte varit starka och trygga hade de lätt som en plätt halkat tillbaka i fållan igen. In i mallen. För att inte märkas, synas eller vara besvärliga. För det bör man inte vara.

Då hade vi andra som inte är lika starka eller trygga inte haft någon förebild till hjälp på vägen mot nya och förhoppningsvis hälsosamma vanor, normer och oskrivna regler. Ni vet: normer där vi inte dömer varken oss själva eller andra. En kultur där vi ser att vi alla är olika och låter det vara så. Där vi har tid och mod att våga lära känna oss själva. Känna att vi är tillräckligt viktiga för att ta plats i våra liv. För att må bra. För att leva hälsosamt. Och lära känna och acceptera dem omkring oss. På riktigt. Ni vet. Sådär som är så viktigt.

Kvinnohistorier från nu och då hänger ihop med vår hälsa

Svaren på frågorna jag ställer här är lika svåra som enkla att besvara. För visst låter reflektion, acceptans och självkärlek inte så himla svårt? Men … visst låter det samtidigt inte så himla enkelt? Jag vill så gärna prata mer om det här! Det här som jag tror är hälsan självt! (Okej, det här och #utonjut i naturen, he he).

min perfekta kropp, podd, podcaster
I podden Min perfekta kropp kopplar vi ihop vår hälsa, med våra tankar och känslor kring vår kropp. Och varför vi inte fattar att vi har perfekta kroppar …

Vill ni prata med mig om det? Jag öppnar kommentarerna fria här till exempel. Och på mitt Instagramkonto. I podden Min perfekta kropp är samtalet igång. Och i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK. Självklart är ni välkomna att höra av er på mail om det känns bättre.

Dessutom är du varmt välkommen till hybrid-bokmässan Kvinnohistorier, där jag modererar inledningen och där vi pratar om kvinnohistorier nu och då. Har ni tänkt på att häxprocesserna då kan ha med vår hälsa nu att göra?

kvinnohistorier från då och nu
välkommen att skriva historia med oss!

Jag hoppas att vi lär oss massor av då och nu för att må riktigt, riktig bra sen. Sen som börjar … nu!

Historien kommer vi inte undan, men det är nu vi har chansen att lära oss av den. Och utveckla den till något alldeles ohemult hälsosamt och bra för oss. Allihop.

Ses snart igen!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
//Malin Lundskog

Tacksamheten och wow:et

Jag stillar min egen nyfikenhet över 2023 med en genomgång av året som tog slut för några timmar sedan. För även om året är slut betyder det inte att det inte lever kvar i oss. Resultatet av saker vi har gjort och lärt oss lever kvar i oss. Kanske till och med växer och utvecklas vidare? Erfarenheterna från allt vi har varit med om under året finns kvar. Kärleken till människorna vi tycker om och som tycker om oss växer vidare inom oss. När jag pratade med min man om det här igår fastnade jag i tacksamheten och wow:et. Över året med allt vad det innebar av både människor, samtal, insikter, kärlek, förluster, generositet och härligheter.

Tacksamheten och wow:et

Det var när vi satt där igår kväll, min man och jag, med champagneglasen höjda som vi (kanske mest jag) pratade om året som snart var slut. Vi gick igenom året och jag kom fram till att störst av allt är tacksamheten. Och wow:et. Hoppas jag kommer ihåg det om (när) det kommer dagar då jag irrar runt i tillvaron och känner mig uttråkad och meningslös.

Januari började året

Förra januari bodde vi i ett hus vi hyrde här på ön, när vårt hus renoverades. Huset var iskallt och oisolerat, med direktverkande el och elpriserna chockhöjdes. Kommer ni ihåg? Jag bestämde mig för att vara modigt kreativ under 2023 och jag vågade skriva igen.

Men ändå är jag så tacksam över att vi hittade ett hus så nära vårt eget att bo i under renoveringen. Kylan är glömd eftersom jag tydligen minnes de lyckliga stunderna blott. Jo, det är jag tacksam över. Och över att jag inte bara vågade skriva utan också skicka iväg manus på ny roman till förlag. Wow, för det.

Knippla, sjöbodar, Malin Lundskog, tacksamheten och wow:et
Kvinnohistorier, kometer och kul , flytoverall, Malin Lundskog, Knippla, tacksamheten och wow:et
och flytoverallen
Malin Lundskog, stickade vantar, tacksamheten och wow:et

Vi bodde alltså kvar på ön trots att vi inte bodde hemma, jag fick använda flytoverallen (overall måste ju ändå vara världens mest bekväma plagg) på ett vardagsäventyr i jakt på kometer med en av mina vänner här på ön och jag gillar att jag ser så glad ut. Tack för det.

Förresten, den där kometjakten påminner mig om hur mycket ett vardagsäventyr betyder för mig. Mera sånt!

Februari kom näst

I februari insåg jag för ungefär femhundrasjuttioelfte gången hur mycket glädjen betyder för mig. Oavsett om det gäller skrivande eller träning (som jag pausade under några veckor i början av året pga operation) eller resten av livet så är det glädjen som får mig att göra. Och hålla ut. Det skrev jag om här på bloggen.

Vi bodde kvar i det kalla huset och jag störde säkert de stackars snickarna i vårt hus varje dag. Här är vi uppe och snackar storlek på köks-ön till exempel …

tacksamheten och wow:et, Knippla, snickare, renovering
Claes och Håkan, som kan vara världens bäste snickare.

Och så hittade jag de här bilderna från februari. Bland annat alltså. Wow och tack för den vackra naturen bjöd på i februari. Här bor jag.

Mars och april hade knopp i håret

I mars flyttade vi hem. Till vårt hus. Och jag trodde aldrig att jag skulle vilja lämna det igen. Kanske därför vardagsäventyr passar mig så bra? För jag vill egentligen vara hemma, samtidigt som jag älskar äventyr.

Kolla in hur köksön blev. Visst syns det att Ocean finsnickeri, som har byggt köket, har gjort hur mycket båtinredning som helst med smarta lösningar på liten yta?!

tacksamheten och wow:et, kök på knippla
tacksamheten och wow:et, grönt kök på Knippla

Även om jag inte vill lämna huset, så gick jag mängder med promenader i det här under mars verkar det som när jag går igenom min bilderna i mobilen. Eller så har jag bara fotat när det är så här vackert, men hur som helst. Vardagsnjutet går inte av för hackor och det är jag tacksam över.

Malin Lundskog åker skidor på Knipplas fotbollsplan, tacksamheten och wow:et
Också i mars. Kontraster är livet ändå.

I mars laddade jag också för utflykter med Mariannes mirakel igen. Som Bohusläns bokmässa, Hovås kallbadhus och senare Majornas bokmässa. En fin grej med författarskapet är att träffa människor i författar- och bokbranschen. Tänk vad många nya bekantskaper ett endaste år kan föra med sig, egentligen. Wow för det?

Mariannes mirakel, stickad mössa

Ja, som helgen i Västervik som min podd- och författarkollega Cilla bjöd in till.

Men apropå att jag vill vara hemma. Vårt hus. Och balkongen som inte var riktig klar här. Gissa om det killade i magen när Claes skickade den här bilden på hundarna en dag när jag var på vift? Men allt ordnade till sig när räcket kom upp.

tacksamheten och wow:et, knippla, utsikt, balkong, hundar, springer spaniels
balkong, knippla, hund som vilar,

Om jag gillar min gröna klänning och jeanskavaj? Jepp. Här syns outfiten på både Dorros femtioårsfest och bokmarknaden på lagerhuset.

Maj och juni blommade mest?

Vi skålade (ja, min man och jag alltså. För det här handlar fortfarande om att jag kom fram till tacksamheten och wow:et igår) och jag bläddrade fram maj 2023 bland bilderna i mobilen. Här är bilderna som mötte mig. Jag fick träffa tre av mina favoritmänniskor i världen. Dels min barndomsbästis Anna, dels Cilla och dels Vickan (mina två poddkollegor ni vet).

I juni drog vi på tågluff och jag bestämde mig för att blogga (nästan) varje dag. Det har jag hällt. Hoppas att ni gillar det jag skriver om. Om inte annat hjälper det mig att sortera tankar och händelser.

På ett tåg i England öppnade jag mailet från Lava förlag där de skrev att de gärna ger ut mitt manus. Herregud, nu när jag tänker på det känner jag pirret igen. Det glada pirret över att vara antagen av ett förlag. Över att mina ord blir en bok. Som kommer ut i år. 2024. Snacka wow! Och tacksamhet.

Juli, augusti och september härlig sommar är det då

Ups and downs under de här tre månaderna? När jag gick igenom bilderna var det ju bara massa ups. Båt och bad och vuxna barn. Sällan jag fotar downsen, men när vi tog en klunk champagne till igår kom vi på att det var under den här perioden som vi bestämde att inte vara med och driva vår nedbrunna restaurang Den Glade Knoden när den byggs upp igen. Det bor en sorg i det, men beslutet var nödvändigt och vi vet ju allihop att det är bättre att fatta beslut än att gå runt och vela. För då sabbar man det hela?

Det var också under den här perioden som det tog slut mellan mig och en väldigt nära vän. Det har jag berättat om här. Sorgligt det också, men nödvändigt. Och jag väljer hellre ett ärligt slut än en tärande undran.

champagne på piren på Knippla, solnedgång, tacksamheten och wow:et
blommor på Hyppeln, C skapar
born to run, tatuering, tacksamheten och wow:en
Hvaldimir, Knippla
Malin Lundskog och Britta Sjöström, bokrelease,
glass, Malin Lundskog på Rörö
hönö fiskemuseum, malin lundskog, vänner, glädje
hummerfiske, Malin Lundskog, Claes, västkusten, tacksamheten och wow:et
krabburar, hummerpremiär, västkusten, hav, himmel
solnedgång, västkusten oktober 2023, knippla
Malin Lundskog, Jacob Lundskog 25, Göteborg

Ja, men ups:en då? De värmer fortfarande. Jag ledde författarsamtal på min vän Brittas bokrelease, det var hummerpremiär, vår yngste son fyllde 25, både Hvaldimir och vänner kom på besök här på Knippla och vi hade massa mys med bad och båt. Och jag fortsatte att skriva på mitt tredje romanmanus.

Oktober, november och december är inte alls så grå

Ni som känner mig vet att jag gillar alla årstider och alla väder. Även gråa oktobervindar, vågrätt novemberregn och barmarksdecembrar. Men vad hände egentligen under de här månaderna? Det är himla bra att jag har alla foton o mobilen, för annars skulle jag inte komma ihåg vad jag har gjort alls tror jag.

Jag var på retreat ju. Med min nye idol Bob Hansson. Egentligen kanske det inte gör så mycket om vi glömmer exakt vad vi gör förresten. Det är väl vad vi är som betyder mest? Och efter skrivretreaten på Ängsbacka är jag … mer jag? Tryggare? Och ännu mer säker på att jag vill skriva mer för hand, meditera mer och flödesskriva mer. Wow för det. Och tack.

Vi fiskade hummer mellan stormarna och himlen sprakade på. Men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till löpningen efter mina bakslag med gubbvaden. Jag vet att jag saknade löpningen i oktober just, för höstlöpning kan vara något av det bästa jag vet. Men det kommer fler oktober, eller hur?

tacksamheten och wow:et, knippla, soluppgång
nej, oktober är verkligen inte bara grå
vinterbad, Malin Lundskog, Knippla
… inte november heller
fullmåne, bohuslän, december, tacksamheten och wow:et,
… eller december

Skål och tack

Skål och tack. Det är wow:et i livet som gör det. Livet. Och det finns wow i det lilla. Knôkat av wow till och med. Och när vi satt där igår och åt upp vår egenfiskade hummer, skålade i champagne och lyssnade på hundarnas snusande samtidigt som nyårsfyrverkerierna lyste upp den mörka natten kände jag det. Wow:et Och tacksamheten. Över livet. Kärleken. Och nyfikenheten på det nya året, fullt av oanade möjligheter, människor jag ännu inte vet att jag ska möta och vissheten om att jag vill fortsätta leva ett liv fyllt av wow.

Det är stort att det inte behöver vara så stort för att ett wow ska bli till, eller hur?

Vi ses snart igen! Jag vet inte om det här gav er något, men jag är tacksam över en genomgång av året som gick. Det gör det enklare att sätta riktningen framöver. Och det är stärkande att reflektera över att det som jag trodde var motgångar jag inte skulle klara av att ta mig igenom har stärkt mig. Wow för det? Och för er! Gott nytt år allihop.
Kram Malin Lundskog

Vi skrev kvinnohistoria i Lund

Eller nåt ditåt i alla fall. För på bokmässan i Lund igår hade vi ett så fint samtal på scen, Annika Andebark, Kathinka Lindhe och jag. Och i och med det samtalet skrev vi Kvinnohistoria. För vet ni vad vi pratade om, förutom våra böcker och vårt författarskap? Nej, hur ska ni veta det om ni inte var där … Jo, Annika berätta om filmatiseringen av hennes roman Oväsen i Älvdalen. Den filmen kommer att bli en del av stiftelsen Kvinnohistoriers, där jag är styrelseledamot som jag har berättat om här, filmfond och den handlar om häxprocesserna i Älvdalen. Nu snackar vi kvinnohistoria!

författarsamtal på bokmässan i Lund, Annika Andebark, Malin Lundskog, Kathinka Linde, vi skrev kvinnohistoria
Kathinka sjunger om Sixten Sparre.
Vacker var han, utav börd …
Bild lånad av Kathinka Lindhe
vi skrev kvinnohistoria i Lund, bokmässa, författare, Malin Lundskog
jag, tillsammans med Kathinka Lindhe och Annika Andebark efter vårt scensamtal
bild lånad av Annika Andebark

Bokmässan i Lund och andra bokmässor

Annars då? Jo, det är som det är med bokmässor. Många goa snack med härliga människor. Människor som läser massor (men har alldeles för många böcker hemma i bokhyllan), människor som skriver och vill ha tips, människor som söker sällskap, andra utställare (som också är människor) och människor som kommer för att de vet att jag är där. Det där sista är så stort så jag spricker av stolthet varenda gång jag hör det. Alltså. Wow!

Malin Lundskog, bokmässan i Lund
en dramaten fylld med böcker …

Men innan alla människorna kommer släpar och drar jag på mina böcker, kollar en extra gång att swishkoden funkar (nej, skojar. Jag glömmer oftast det, men tror att det är en bra grej att göra), ställer upp böckerna så attraktivt jag kan på mitt bokbord, pyntar och dekorerar så att alla mäss-besökare ska vilja komma till just mitt bord. Och när de väl har kommit fram till bordet ska de bli lockade att köpa min bok. Eller lyssna på den. Ja, och så brukar jag hinna med att sätta på mig läppstiftet innan allt kör igång.

Mariannes mirakel, vi skrev kvinnohistoria, roman, bokmässan i Lund
mina fina böcker (foto: Annika Andebark)
Malin Lundskog, bokmässan i Lund, vi skrev kvinnohistoria
hon bara förbereder sig, reder sig, reder sig …
Malin Lundskog, Mariannes mirakel, bokmässan i Lund
läppstift på!
vi skrev kvinnohistoria, bokmässan i Lund, Malin Lundskog, författare, Mariannes mirakel
om jag gillar det här? Gissa tre gånger …

Och efter några timmar med allt det där härliga är det dags att plocka ner allt igen. Släpa och dra böckerna (i väskor/rullvagnar som väger lite mindre) och ta sig hem igen. Skrivsugen som sjutton. Ja, så var det i alla fall för mig idag. För skriver jag mer kommer jag ha ännu mer att prata med alla härliga människor om nästa gång och bara det är värt alla timmar bakom tangenterna.

Tänk att få sin bok filmatiserad

Jag är så imponerad av Annika och hennes hängivna arbete för att göra film av boken. Jag trodde att processen med att få en bok utgiven var tuff. Men det är en viskning i jämförelse med att göra film … Men wow för att få sin bok filmatiserad. Vilken dröm! Även om ”få” alltså inte är det samma som att det serveras på silverfat utan någon som helst ansträngning. Men är det inte så med alla framgångar? Det ligger mycket arbete bakom dem. Och är det inte så med allt vi gör? Vi skriver historia i det lilla …

Malin Lundskog, författare, bokmässan i Lund
och säsongens första lussekatt fick jag i mig under dagen.

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla som skriver historia.
Kram Malin Lundskog

Jag modererar mera på bokmässan i Lund

Den 25 november är det bokmässa i Lund och då är jag där. Tillsammans med Annika Andebark och Kathinka Lindhe står jag vid ett bokbord och säljer böcker. Alltså: jag hoppas att jag säljer böcker, det där vet man ju aldrig innan. Annika, Kathinka och jag berättar alla kvinnohistorier, men med olika utgångspunkter. Annika skriver om häxprocesserna, Kathinka om Elvira Madigan och jag om nutida kvinnohistorier med min Mariannes mirakel.

författarturnén, Mariannes mirakel, Malin Lundskog, roman, feel good, inkontinens, jag modererar
Jag vet att ni har sett den förut. Men. Här är den igen. Mariannes mirakel. Den tar jag med mig till Lund.

Behövs kvinnohistorier?

Ja, det där kanske är en ledande fråga he he. Men det är också rubriken på det panelsamtal jag modererar på bokmässan i Lund. Så spännande!

jag modererar, bokmässan lund, litteraturrundan
bokmässan i Lund arrangeras av Litteraturrundan där jag är medlem

I programbladet står det såhär: ”2022 bildades Insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier som vill lyfta de skrivna och oskrivna kvinnohistorierna, från dåtid till nutid. Men vad är kvinnohistorier? Och varför är de viktiga?”

Det var längesen jag var på bokmässa nu, så det kan hända att jag är övertaggad. Men herregud så roligt, både att moderera och att prata med läsare om Mariannes mirakel. Självklart ser jag fram emot att träffa andra författare också. Och att komma till Lund.

Lunds bokmässa – var, när, hur?

Bokmässan går av stapeln den 25/11 klockan 11-15 i Lunds stadshall. Panelsamtalet jag modererar är klockan 11.30-12.00. Här hittar ni mer info om bokmässan.

Kom kom alla ni som bor i krokarna. Jag blir jätteglad om ni tipsar era vänner i Lunda-trakten om eventet (är som sagt eventuellt lite övertänd …)

Jag tror inte att ni vill missa vilka Annika Andebark och Kathinka Lindhe är. Klicka på respektive namn för att komma till mer om dem. För rätt många år sedan modererade jag en bokmässa som stiftelsen kvinnohistorier arrangerade, kommer ni ihåg?

En hemsida från Everday