Hållbar hälsa

Kvinnliga förebilder, mat och bubbligt värre

Vilken lördag! På med glitterstrumpor, kjol, smink (kors i taket!) och ner med ost, kex och bubbel i cykelkorgen. Ja, därefter pajade jag frisyren med mössa och drog på joggingbrallor över glitterstrumporna. I går kväll tog jag färjan från ön och cyklade sedan i oktobermotvinden (herregud, vilken motvind) till Sandra på Öckerö. Där hade vi en helkväll med prat om kvinnliga förebilder, åt så mycket gott (alla bidrog) och fyllde visserligen glasen med bubbel, men kanske mest av allt livet?

blommor, knippla, oktober — I cykelkorgen hade jag även den här. Oktoberblomster från trädgården.

kvinnliga förebilder, malin lundskog, — snyggar till mig inför cykelturen …

Kul idé och ett tips för er som vill få igång samtal: ha ett tema. Blanda både vänner och deras vänner och säg till dem att ta med sig bubbel och något till knytkalaset. Gänget jag träffade igår var en härlig mix med vänner, grannar, bekanta. Olika åldrar, skilda bakgrunder och alla hade med sig en kvinnlig förebild i bagaget som vi under middagen presenterade. Och sedan diskuterade. Ja, ni fattar ju. Vilka fantastiska diskussion!

kvinnliga förebilder, drinkar, sandra svensson, — Sandra, som är född och uppvuxen på Knippla har varit min Knipplamentor (om man nu behöver en sådan?) sedan dag ett
(eller kanske dag elva, men ni fattar.).
Hade ingen aning om att hon kunde göra så här goda drinkar!

Olika kvinnliga förebilder

Vi frågade oss hur det hade varit om inte Rosa Parks hade vägrat att gå längre bak i bussen den där decemberdagen 1955. Eller om Kathrine Switzer hade nöjt sig med att kvinnor inte klarar att springa ett maraton (jag bloggade om henne redan 2013)? För att inte tala om vännen som såg och lämnade dörren öppen för sin vän som levde med en man som misshandlade henne, farmodern som levde livet fullt ut hela livet och mormodern som alltid fanns där. Pippi Långstrump, Ester Blenda Nordström, Jenny Koos, och Moa Martinsson. Och mamman som orkade. Ensam. Chefen för socialstyrelsen som bidrog till att avskaffa homosexualitet som en sjukdom (fattar ni att det var så sent som 1979???).

kvinnliga förebilder, knytkalas, middag — och till allt gott snack: massa god mat!

Det är fint det här, att förundras över modet hos kvinnorna som har gått före oss. För att inte tala om insikterna om att det inte enbart är de storslagna gesterna som betyder något. I vardagen kan vi alla göra vårt för att bidra till en bättre värld. Om det sen handlar om att älska vara barn, underhålla med musik, bjuda på ett leende eller en kopp kaffe. Allt räknas. Och att skölja ner det med gott bubbel, god mat och mängder med glada skratt. Alltså! Livet!

Och när jag hojade hemmet i natten hade jag medvind …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja härliga samtal. Och fina människor!
Kram Malin Lundskog

Vidgar mina vyer med både promenad och plugg

I morse stoppade jag in hundarna i bilen för en morgonpromenad på Öckerö. Och vilken morgonpromenad sen. En av de allra mest betydelsefulla grejerna med att bo på en ö är vidderna. Ja, det är som att jag vidgar mina vyer både på in- och utsidan när det inte finns något i vägen mellan min blick och horisonten. Och det fanns det inte när vi traskade runt på Öckerö idag, Brorsan, Jackson och jag. Inte ens en enda människa, förrän vi var på väg tillbaka igen.

vidgar mina vyer, morgonpromenad, öckerö, västkusten, utsikt, tall — Kunde inte låta bli att sjunga One tree hill, från en av de bästa skivorna (säger man skiva längre?) jag vet: U2:s Joshua tree

vidgar mina vyer, utsikt från böcker, knippla, västkusten — såg hem till Knippla (de små vita prickarna strax till vänster om mitten i bortre kanten av berget)

springer spaniels — Hundpatrullen (är det en husgrund eller en kvarleva från krig? Jag vet inte, men tankarna gick …)

utsikt, öckerö, morgonpromenad, hav, himmel, — En liten ö utanför Öckerö, med en brygga som också väckte min nyfikenhet. Vems? Varför?
Världens bästa grej för att få idéer till skrivandet att promenera runt och upptäcka saker …

vidgar mina vyer, öckerö, västkusten, himmel, hav — och mitt ute i det här gick jag förbi ett litet tält och längtade genast efter en utenatt
(en i månaden ju, oktober har jag fortfarande kvar)

Vidgar mina vyer och njuter av detaljer

Allt är inte vyer som glimmar. Det finns något stort i de små detaljerna också.

slånbär, morgonpromenad Öckerö, — Det enda jag vet att man kan göra på slånbär och det är inte min grej. Så de får hänga kvar och vara snygga.

nypon, morgonpromenad, öckerö, springer spaniel — Nypon är också snygga där de är!

Och efter några timmar ute i det här tog vi färjan hem igen. Jag käkade frukostgröt och njöt av att läsa boken Kreativt skrivande och lämna in en uppgift. Det är galet kul att plugga och allt jag lär mig vidgar mina vyer det också. Och kombon utonjut och in o skriv är kanske till och med oslagbar?

Min kalender för 2025

Snart ska den fyllas med drömmar, planer och påminnelser, min kalender för 2025. Men än så länge är den så där härligt tom och öppen för varenda möjlighet som dyker upp. Jag köpte den häromdagen och har inte börjat skriva i den än. Det är nämligen något högtidligt att börja skriva ner det viktiga, härliga och nödvändiga på de blanka bladen.

Jag funderar på om det är friskt att vara så förtjust i oskrivna blad, ännu inte nedtecknade drömmar och tid som inte är planerad för någonting. Varför är det så betydelsefullt med en kalender när jag egentligen inte vill ha något för mig som kräver planering? Jag vill ju bara köra det jag känner för, när jag känner för det.

Kalender fylld av oskrivna blad

Men det är klart, även jag har möten att gå på, tider att passa, poddkollegor att podda med, författarhäng att gå på, uppdrag att dyka upp på, skoluppgifter att lämna in, bokmässor att delta på och så vidare. Allt det där ska in i kalendern och det fina med en papperskalender är fortfarande att jag får en mycket bättre överblick än i en digital. Jag blir medveten om att det är på väg att bli för mycket, för egentligen vill jag fortsätta att ha en kalender fylld med oskrivna blad. I alla fall oplanerade dagar. Jag vill ju lämna utrymme för ett liv fyllt av lust och spontanitet.

min kalender för 2025, nuuna — Nuunas kalendrar är mina favoriter. Kolla in första sidan bara …

Vi får väl se hur det går, kanske ett nyårslöfte jag inte kommer att hålla? Hur som helst: när jag väl börjar skriva i den här kalendern ska jag skriva skitsnyggt. I alla fall början …

Nuuna kalender, 2025 — än så länge oskrivna blad i kalender som jag i vanlig ordning har köpt på Rum för Papper i Göteborg.
Älskar verkligen den pappershandeln!

Vad säger ni – analog eller digital kalender? Eller kanske både och?

Vi ses snart igen allihop, kanske när andan faller på rent av?
Kram så länge, Malin Lundskog

Förresten, vill ni läsa mer om min vurm för analoga kalendrar och hur de till och med får mig och min man att prata mer? Läs här om den analoga revolutionen i min digitala värld och Papperskalendern tvingar oss att prata.

En oktoberdag med en början, en mitt och ett slut

En oktoberdag som den här gör att jag älskar oktober ännu mer. Och som vanligt blir livet ännu mer fyllt av njut när havet och en dos omak är inblandat. Jag vet inte hur det är med er, men jag undrar om jag inte njuter lite extra av livet och naturen när det har krävt något av mig. Som i morse när vi klev upp i svinottan, Claes och jag, för att hinna ut en hundrunda innan vi gick ut på sjön i soluppgången för att hämta (som vi säger och låtsas av vi skämtar, men egentligen menar det, he he) hummer.

En början

en oktoberdag, soluppgång, västkusten, utsikt från knippla in mot land — Blickade ut från toppen av ön, in mot land med solen på väg upp.

en oktober dag, morgon i knippla hamn, soluppgång — så här såg det ut när vi lämnade hamnen, en vacker start på en oktober dag som heter duga!

Det är värt så oändligt mycket, att vi gör det här. Tar oss omaket en oktoberdag. Ja, något sådant sa jag till Claes i morse när vi lämnade hamnen i det här ljuset. Så obegripligt vackert. Och så värt att sätta klockan på tidigt larm och pälsa på sig flytoverallen. Även vi här på västkusten har det ganska kyligt på morgonen just nu. I morse kom det till och med rök ur munnen. Är det inte härligt första gångerna för säsongen som det gör det?

En mitt

hav, himmel, sol, oktober — ljuset kom snabbt och i höstluften ser öarna ut som att de flyter en bit ovanför vattenytan, har ni sett det?

Ja, sen hämtade vi hem ett gäng humrar. Inte ens två timmar senare kom vi hem till ön i strålande solsken och Claes tog färjan till stan för att jobba (Restaurangen Two Fat Pigs har jag väl berättat om? Här hittar ni mer om den i alla fall: Two Fat Pigs.) Och jag? Ja, jag gjorde mitt bästa för att skriva en best seller (eller mer troligt en helt annan typ av bok, men ni fattar).

Jag har i alla fall fått till mina femtonhundra ord idag också. Vet inte om det har med den vackra starten på dagen att göra, men jäklar vad det gick snabbt. Så kul jag har med den här berättelsen. Som jag hoppas att det håller i sig.

Och ett slut

Som alla andra dagar har även den här ett slut och i solnedgången tog jag med mig hundarna ut för att njuta av vackret västerut. Alltså vilket färgsprakeri naturen bjuder på. Det är verkligen värt oändligt mycket för mig att ha närheten till naturen. Till soluppgången och solnedgången. En rikedom jag bär med mig i hela mig, inte bara i hjärtat. Livet ändå, oavsett om det är en oktoberdag som denna. En så vacker början, en så rolig mitt och ett så fantastiskt fint slut. Som vilken bästsäljare som helst!

utsikt västerut, solnedgång, knippla — snygg avslutning på en solig oktoberdag, eller hur?

Och vi då? Ja, men vi ses snart igen tycker jag. Tills dess: HEJA oktober!
Kram Malin Lundskog

Bajsblöjor, babykräk och biblioteksböcker

Stella the grandchild, snacka bästa starten på veckan. Hennes bajsblöjor, babykräk och att jag dessutom kom hem med biblioteksböcker räcker jättejättelångt för att kul kalla den här dagen och hela veckan för alldeles underbar.

Vi har ju passat lille Ruben en vecka när vår yngste son har varit på semester. Idag var det dags för den lille valpen att flytta hem igen, så jag tog med mig honom till stan. Först åkte vi via biblioteket på Öckerö, där jag hade reserverat skolböcker (mer om en del av mitt pluggande här) och det här med bibliotek. Va? Är det inte helt fantastiskt att vi har dem?

biblioteksböcker, malin lundskog, kreativt skrivande — fattar ni hur längesedan som jag läste den här typen av böcker???
men älskar bibliotek och möjligheten att låna!

Ruben, Stella och farmor Malin

Efter några ärenden till var det träningsdags för mig på Pedagogen park. Tänk att Aspelin Ramm bjuder alla sina hyresgäster på träning varje måndag och jag har ynnesten att leda den? Lille Ruben satt hur som helst och väntade på mig i bilen i sin lilla lilla bur. Jag kanske inte måste skriva lilla hela tiden? Men jämfört med Brorsan och Jackson är han så himla liten. Och bara sex månader. Inte den roligaste starten på dagen för honom, som ju har busat med de stora grabbarna varje morgon i en vecka nu. Men sen drog vi hem till Stella och allt blev mycket roligare.

barnbarn, bajsblöjor, farmor, Malin Lundskog, bajsblöjor — lille Ruben o Stella o farmor Malin

Ja, och där fastnade vi … Vi fick till och med passa henne alldeles själva en stund. Vet ni. Jag var så uppfylld av det här lilla (och nu är det Stella som är lilla) livet och det mirakulösa i att jag har ett barnbarn och att jag får vara med om det här och att jag att tårarna kom. Där satt väl jag mitt på blanka måndagen och sjöng både lilla snigel, brevet från kolonien och om alla elefanter som balanserade på en spindeltråd. Hittade på egna texter gjorde jag också och tänkte att det nog räknades som att jag ägnade mig åt kreativt skrivande (som ju är vad jag pluggar).

Liten blir stor?

Inte kommer jag ihåg att en baby inte är spädbarn så himla länge. Två månader gammal är mitt barnbarn två runda kinder med smilgropar som vill resa sig, lyfter på huvudet och som skrattar åt både mig (fattar ni!!!) och åt en röd räv i babygymmet.

Jag bytte med glädje bajsblöjor och till och med njöt av att åka hem i fullmånens sken med en svag doft (för visst kan vi kalla det doft) av babykräk. Och Ruben? Han åkte hem med sin husse och matte, alla tre hur glada som helst. Men gladast var nog räven i babygymmet? Eller den här farmorn …

fullmåne, färjan till knippla — att ha det här att åka hem i är också vackert

Vi ses snart igen, tills dess: wow för livet? Och bibliotek.
Kram Malin Lundskog

Det är alltid processen som tar mig i mål.

NI vet Karin Boyes och hennes dikt I rörelse? Där hon skriver att det är resan som är mödan värd. De orden och den betydelsen har jag använt mig av under alla år som tränare och coach. Ja, ska man skaffa sig goda vanor är det sällan målet som avgör om vanan blir befäst. Det är processen. Resan dit. Och hur kul man har längs vägen. Och tada … Det är alltid processen som tar mig i mål. Även när det gäller att skriva en hel roman.

Varje steg räknas, men är inte alltid kul att ta

Inte för att varje steg i processen är skitkul. Jag kan ha en karaktär som bara inte kommer ut ur ett rum till exempel. Hur jag än försöker får jag inte till en naturlig väg för den här personen att lämna rummet. Jag menar, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att låta människan sätta ena foten framför den andra och gå ut genom dörren?

Men, nej. det är inte så enkelt. Det ska ju passa in i berättelsen och ha ett syfte. För det är ganska ointressant i sig att en karaktär går ut genom ett rum. Men jag skriver inte heller sci fi eller fantasy där jag beema iväg någon från en plats till en annan.

Och det är när det tar stopp och jag inte kommer ut ur det där rummet som tilliten till processen betyder allt. När jag släpper siktet på målet, som skulle kunna vara den stora romanen, och landar i nuet. Njuter av att faktiskt få lov att klura på olika anledningar och sätt att lämna ett rum (ja, den karamellen kan ni suga på idag).

Då ger jag mig själv utrymme att leka. Låter processen vara både rörlig och rörig och har roligt med den. Det är också i den stunden, när jag tänker på olika anledningar och sätt att lämna ett rum, som jag släpper loss kreativiteten. När målet att komma utanför dörren inte längre är det mest betydelsefulla, utan vägen dit. Som kan vara att hjula, krypa, åla eller gå baklänges. Det kanske har börjat brinna, eller någon står och skriker utanför dörren eller något så enkelt som att hushållspappret är slut och man behöver torka upp något utspillt på golvet. Och så vidare.

mycket roligare med lekfullheten i processen än kampen mot mål

Ja, det är alltid processen

Ja, ni fattar hur mycket roligare och troligare det är att målet nås om jag lugnar mig och landar i att det är alltid processen. Oavsett om den leder till den stora romanen eller den goda vanan att springa? Det är när jag litar på processen som jag ger resan tillräckligt med omsorg och tid för att jag både ska njuta av att vara i rörelse och av resultatet.

Tillbaka till liknelsen med träning och kanske till och med livet? Det är alltid processen som tar mig i mål. Hatar jag att springa, men har bestämt mig för att ta mig i mål i ett maraton för att det visst ska vara bra för hälsan blir resan mot målet en plåga och löpningen blir inte en god vana efter målgång. Det är till och med ganska troligt att jag aldrig mer springer efter att ha gått i mål. Om jag går i mål?

Vi ses snart igen, tills dess: länge leve processen och allt det roliga läng vägen, som ändå leder fram till våra drömmar, visioner och mål.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa dikten I rörelse om ni har glömt av hur den gick och om ni gillar mina tankar här, kanske ni också vill läsa om varför jag blev hooked på meditation? Nu, over and out från mina lördag morgon-funderingar.