Ju mer jag vet, desto mindre kan jag

Eller ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet. Det här kan man säga på många sätt och oavsett om det är Sokrates eller någon annan som har myntat ett uttryck som låter ungefär så här så har jag tänkt massor på det under senaste redigeringsperioden. Jösses vad jag har lärt mig mycket. Och ännu mera jösses vad jag upptäcker att ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Just författarskapet ligger närmst till hands för mig apropå det här, eftersom jag är ny i branschen. Ju mer jag redigerar och läser om författarens verktyg, desto mer inser jag hur mycket kunskap det finns där ute som jag inte har anammat. Än. Jag älskar det! Och jag ser fram emot att lära mig mer. Mycket mer. Hoppas att jag kommer ihåg det när det blir motigt.

Framför allt hoppas jag att jag kommer ihåg det om jag skulle få för mig att gå runt och sprätta som en viktigpetter som tror att hon kan allt. Det finns alltid mer att lära, eller hur? Och om jag någon gång går runt och sprätter, snälla påminn mig om det jag just skrev.

Pippi klarar biffen

Ni har säkert träffat på människor som tror att de vet allt och vill ut och frälsa världen efter en endagskurs i vad det nu är de har gått kurs inom. Ska vi inte låta dem (oss? mig??) göra det? Vi behöver i alla fall inte trycka ner någon genom att säga att de ska få se att det inte är så himla lätt. Jag tycker att vi låter både oss och dem vara i den här Pippi Långstrump-fasen (även om många hävdar att det är Karlsson på taket som sa det, men skitsamma): det har jag aldrig gjort förut, så det klarar jag säkert.

Eller som min mormor, en annan klok kvinna brukade säga: Frisk vågat, hälften vunnet. Om vi vågar testa för att vi tror att vi kan, kommer vi att märker att vi har mer att lära. Vi blir nyfikna, lär oss och använder kunskapen. Den kunskapen kanske är så kul att ha, att vi vill lära oss mer och när vi kan mer, vill vi lära oss ännu mer. Och så vidare? Eller så är vi nöjda oavsett var vi befinner oss på expertkurve-nivå. Och det är fine. Eller hur?

Expertkurvenivån förresten, i alla fall ursprunget till den, kommer från Duning och Kruger och den visar att vi börjar någonstans i Pippi-stadiet. Maximalt självförtroende, eller i alla fall maxad nyfikenhet, och en medvetenhet om att vi inte har någon kunskap. Sedan går vi den där endagskursen och vill ut och frälsa världen. När vi märker att världen inte blir frälst inser vi att vi kanske inte kunde så mycket ändå, självförtroendet dalar och vi lär oss mer. Och mer. Och ju mer vi lär oss, desto mer inser vi att vi inte kan. Eller så ger vi upp, men det är inte aktuellt för mig just nu.

Ju mer jag redigerar, desto mer vill jag lära mig om hantverket

Det här har jag alltså tänkt på under min redigering. Ju mer jag lär mig om dels redigering i sig, men också om att bygga karaktärer, miljöer och skapa bra dialoger, desto mer vill jag lära mig om hantverket som romanskrivandet innebär. För det finns så oändligt många fler lager i romanskrivandet än jag någonsin kunde föreställa mig. Alltså, på riktigt. Ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Och med det sagt propsar jag fortfarande på att alla ska läsa romandebutanter. Tänk vad spännande att följa med i utvecklingen när en författare lär sig mer. Och mer. Och mer.

Jag vet förresten inte om jag är i min Pippi-fas. Jag menar, dra igång en online-bokklubb för att läsa min romandebut tillsammans med er. Ja ja, alltid lär jag mig nåt. Hoppas jag. Ja, det vore så himla kul om ni ville hänga med. Här hittar ni allt om Mariannes mirakulösa bokklubb.

Ses snart igen, nu redigerar jag vidare på mitt tredje romanmanus. HEJA ALLA!
Varma kramar Malin Lundskog