Search Results for: knippla

Solen går ner på Knippla också

Jahaja, då är jag hemma igen. Veckan på Fårö har varit både kort och lång. Ni vet, när det känns som att man knappt har lämnat hemmet innan man är hemma igen, samtidigt som det har gått eoner av tid om man tänker på allt som har hänt. Är ni med? För en sekund sen stod jag bland raukarna på Fårö och tittade på solnedgången. Men vet ni? Solen går ner på Knippla också.

Jo, jag vet det. För jag såg den dala ner bakom Hyppeln (ön strax väster om min ö). Och innan den gick ner hade jag en sån där mysdag med hundarna. Claes är på krogen. Ja, alltså han jobbar. Serverar mat och tydligen en himla massa dricka till alla glada RIngö-festivalbesökare på Two Fat Pigs (jag veeet. Namnet. Duuuh …).

Ja, så Claes har jag knappt sett sen jag kom hem sent sent i natt. Och han åkte tidigt tidigt i morse. Men! Jag har fått hänga med Brorsan och Jackson i alla fall. Och vi har haft en sån där dag. Ni vet en sån där som bara flyter på. I sakta mak.

knippla, springer spaniels, malin lundskog — älskar våra morgonrundor ute i bergen

knippla gästhamn, västkusten — Siste augusti och sommaren håller sig kvar

knippla, trädgård — kollat läget i trädgården

Skördat krondill som ska frysas in. Det närmar ju sig hummerpremiär …

Sakta mak. Ett tempo som passade mig perfekt idag. Rätt trött. Och mer än ganska tom i huvudet efter veckan och alla timmarna i bil igår. Ja och sen gick solen ner och känslan av hemma bäst växte i hela mig. Precis som tankarna på det ofattbara att detta är augustis sista dag.

solen går ner på knipla, springer spaniels — Jag kollar solnedgången och hundarna har nog fått span på en snygg tik

solen går ner på knippla, ankis badplats, västkusten, himmel, hav

solen går ner på knippla också, orange himmel, hav

Du bor väl inte på Knippla året runt?

Blir det inte ensamt? Längtar du inte till stan? Men måste du passa färjor så fort du ska iväg? Då måste du vara uppvuxen på ön? Och den kanske vanligaste frågan: Du bor väl inte på Knippla året runt? Ja, varsågoda för ett axplock av vad människor frågar mig när de kommer ut till ön på en dagstur, med båten eller någon vecka på sommaren. Och ja ba: Nyp mig armen, jag bor här!

Här kommer en parentes om progressiva glasögon

Jag kom att tänka på det här när jag cyklade till Hönö häromdagen, för besök hos optikern. Ja, jag har äntligen fått tummen ur med att eventuellt skaffa linser. Nästa vecka ska jag visst få ut och provgå med en lins (om jag fattade allt rätt). Åh som jag hoppas att det funkar. Jag är så trött på glasögon när det regnar och undrar varför de inte kommer med vindrutetorkare. För att inte tala om glasögon när jag tränar. Oh my god för imman och hur de halkar ner när jag svettas. Okej, halket kan man underlätta med sportglasögon. Men imman! För att inte tala om glasögon under skidglasögonen … Ja, jag kanske får skylla mig själv som valde ett par stooora glasögon sist, som inte går in under skidglasögonen.

Oj, det här med glasögonen blev en lång parentes. Men, en gång i tiden hävdade jag bestämt att jag inte bara såg bra, utan extremt bra. Jag skulle aldrig behöva glasögon. Ha ha ha. Tänk vad lite man vet om framtiden. Det som en gång började med insikten om att jo, jag behöver läsglasögon till att sedan utvecklas till progressiva glasögon. Aja, alla sånt här ger fler möjligheter att träna ödmjukhet på. Och inte döma andra.

Det här var det jag egentligen tänkte skriva om åretruntboendet

Ett kärt besvär (även om besvär är fel ord) att åka färja.

På färjan mötte jag ett så himla trevligt par, som hade varit på Knippla över dagen för promenad och picknick. När de frågade om jag bor på Knippla sträckte jag lite extra på mig och svarade säkert något i stil med ett stolt jajamensan! Och då kom den igen, frågan. Du bor väl inte på ön året runt? Jag svarade jo, såna viktiga grejer ljuger man inte om. Följdfrågan blev: Men går det? Och ja. Det går. Allt går. Eller, i alla fall det mesta och är det något vi människor är så är det anpassningsbara. Vi vänjer och acklimatiserar oss. Och jag bor inte vid världens ände. Jag bor på en ö i Göteborgs norra skärgård som det tar en timme att åka till stan från med bil.

Och jag åh:ar och ah:ar varenda dag över det vackra här. Utsikten. Havet. Vädret. Vinden. Livet. Och jag vet att de där frågorna om det är möjligt, ensamt eller jobbigt inte har något med mig och mina val av liv att göra. Det har med rädslorna hos den som frågar att göra. Livet på en ö är inte för alla. Men det är inte livet i stan heller.

Fortsätt ifrågasätta, det gör mig gott

Men vet ni, det är inte så dumt att jag blir ifrågasatt för mina val, så fortsätt gärna att ifrågasätta. Det får mig att tänka till och fråga mig själv om det verkligen är rätt val jag har gjort. Och på frågorna om det här med att bo på en ö året runt svarar jag än så länge: Ett av mina bästa val. Och ett val som inte alls behöver vara för resten av livet, men som just nu känns som att det gör det. Men som sagt var: vi har ingen aning om vad som händer i framtiden. Jag menar, för ungefär tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle behöva glasögon ha ha ha.

du bor väl inte på Knippla året runt, Malin Lundskog, glasögon — Jodå, här sitter jag med mina progressiva glasögon. Som jag aaaaaldrig skulle behöva

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla som ifrågasätter mig. Och sig.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om livet på ön? Börja med de här inläggen.

Hvaldimir kom till Knippla och jag pajade partyt

Den vita valen Hvaldimir, som sägs vara en spionval, kom till Knippla idag. Det var som att se en sagofigur. Så himla vit och … overklig? Men mitt i all fascination tyckte jag mest synd om den. Stackars lilla vita valen, alldeles ensam. Inte så liten i och för sig, fem meter lång är den ett ganska rejält djur. Och inte så ensam heller, med tanke på alla människor som drogs till hamnen.

vita valen Hvaldimir, knippla — lille vän, ville jag säga till den.

Då blev jag den tråkiga tanten som ingen lyssnar på

När spionvalen Hvaldimir kom till Knippla stod jag bland alla andra, alla var där ni vet, och tittade. Fotade. Och sedan blev jag den där partypoopern som sa till småbarnsföräldrar att deras barn kanske inte skulle klappa valen, eller kasta musslor till den. Jag sa till en vuxen som använde en fender som om han lekte med en katt att inte ”hålla på”. Ja, ni hör ju. Jag blev den där tråkiga tanten som ingen lyssnade på.

Alla tråkiga tanter, jag känner er. Oss. Vi tycker att vi har rätt och att vi gör rätt, vad mer kan vi göra liksom? Det är ju inte så att vi inte också tycker att det är spännande med besök av en val.

Jag tror inte att de är någon direkt hemlighet att Länsstyrelsen går ut med rekommendationer om det faktum att djur är djur. Kom tillbaka när valen plockar med sig ditt söta barn för en lekstund i vattnet tänker jag. De avråder också från att kasta saker till valen, leka med den eller ge den mat. Hur vacker och fascinerande den vita valen än är, så hör den inte hemma här. Bland oss. Hos oss.

Här kan man rapportera till one whale organisation om man ser valen (eller folk som leker, klappar, matar osv)

Den vita valen är från och med nu inte (enbart) mina söner som drar ner badbyxorna …

En parentes till det som hände här i dag, när valen Hvaldimir kom till Knippla. Ni vet, vita valen när man badar. Jo, men den har ni väl gjort (snälla säg ja)? Dragit ner bad- eller bikinibyxor och gjort en kullerbytta i vattnet så att bara de osolade skinkorna syns? Inte? Okej, det kanske bara är mina söner då. Ja, okej och jag. Och Claes … Men nu när jag har sett en riktig vit val, så sönernas vita rumpor inte särskilt vallika, he he he. Men på något sätt så hör de mer hemma i vattnet här än vad den riktiga vita valen gör. Även om den ser ut som en gigantisk porslinsfigur …

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA ALLA TANTER?
Och jodå, även vi tanter kan ha fel och dessutom är vi inte särskilt tråkig. Så det så!
Kram Malin Lundskog

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen

Nu är vi där igen, när gästbåtarna knôr sig in i hamnen på Knippla, ön sjunker av alla sommargäster och nätterna aldrig vill ta slut. En fantastisk tid här på ön, precis som alla andra tider. Jamen, vi bor ju mitt i semestern … Och därför gör det inte så mycket att vi lämnar den en av sommarens allra somrigaste dagar. VI kommer ju hem igen.

Igår skulle vi på inflyttningsfest till Claes syster i Vallda, några mil söder om Göteborg. Solen strålade, vinden hade (äntligen!) mojnat och vi just vunnit säsongens första seriematch i boule. Alltså, bara tanken på att slänga in hundar och oss i en bil för att åka färja, bil, färja och sedan bil i några mil kändes orimlig. När vi har en båt. Och makrillen börjar komma.

vinga fyr, västkusten, stenafärja, sommar — Vinga fyr och Stenafärjan. Så mycket hemma och Göteborg för mig, så ni kan inte ana.

färja makrill, springer spaniel — Alla ska vara med o fiska

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, göteborgs hamn, farled, fraktbåtar — Alla ska vara med o fiska

Så vi tog båten. Lämnade hamnen, lånade ut vår båtplats till en glad gäst och fick fartvind i håret. Innan vi sänkte farten och dörjade makrill, vill säga. Utanför Vinga fyr (värd ett besök) nappade det första gången och när vi sedan någonstans mitt i den stora farleden som leder in till och ut från Göteborgs hamn hade fått tio makrillar var vi nöjda. Några i gåbortspresent och några till vår egen lunch idag.

Kalaset var härligt, maten god och sen åkte vi hem. Och det är egentligen där det här blogginlägget börjar (sorry).

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem. Med båt.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, solnedgång, vallda sandö, västkusten — det där med att resan är mödan värd ni vet. Det här började vi ta oss hemåt i. Hur vackert???

vallda sandö, solnedgång, på väg mot hamnen — på väg mot båten, vallda sandö gästhamn

Någon gång vid halv elva lämnade vi Vallda Sandö för att ta oss hemåt. Innanför Donsö, Styrsö och Brännö (ni vet dans på Brännö brygga-ön). Vi tog oss vidare ut i farleden igen och körde sedan innanför Hönö, Öckerö och Hälsö. Innan vi någon gång kring midnatt kom hem. I mörker. Men inte nattsvart mörker, utan sådär sommarmörkt där det alltid finns en liten aning ljus. Och en väldigt gul måne på det.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, Göteborg, kvällsljus, sommarnatt — Kolla in Göteborg från havet. Snygg hon e!

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, farleden, rivöfjorden, Göteborg, lysbojar — lysbojar i farleden

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, lysbojar, farled till Göteborgs hamn — Ser ni, ett helt stilla hav.

När vi lade till i vår hemmahamn var vi eniga om att det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen. Och för att få åka hem i sommarnatten, när nästan nästan nästan inga andra båtar är ute.

svallvågor, sommarnatt, båtliv, västkusten, Knippla

Det finns alltid plats för en bänk till på Knippla

Det finns alltid plats för en bänk till på Knippla, verkar det som. Alltså, just som jag gick runt här på ön och trodde att nu finns det nog ingenstans på ön som en bänk behövs eller får plats, så dök de upp. En ny bänk på badbryggan, en renoverad bänk på västsidan och två rejäla sittaochhängaheladagenpåsoffor längst ut på piren. Det blev inte ett dugg trångt eller övermöblerat. Nästan tvärtom: Inbjudande.

soffor, Knippla gästhamn, Malin Lundskog och två springerspaniels, en bänk till på Knippla — Här har man full koll på vilka som kommer in i gästhamnen på Knippla.

badplatsen på Knippla, Malin Lundskog, en bänk till på Knippla — längst bort på bryggan, ser ni den nya bänken

en bänk till på Knippla, Ankis badplats, boulebana — längst bort på bryggan, ser ni den nya bänken

Vi har sponsrade bänkar längs hela slingan, vi har bänkar till minne av öbor och vi har bänkar med Taube-texter och andra visdomsord. Ni kan läsa mer om bänkar och min omvändelse från bänkmotståndare till bänkälskare här.

Finns det hjärterum, så finns det plats för mer stjärterum?

Ja, så kan vi väl säga? Tror jag ska göra det till min mission den här sommaren och provsitta varenda bänk och se om jag hittar en favorit. Vilka kriterier ska jag ha med i min bedömning, tycker ni? Utsikt, vindskydd, bekvämlighet och mer?

Kom gärna med förslag, det här blev ju plötsligt spännande!

Vi ses snart igen, här, på Instagram eller på en bänk någonstans? Frågan är om det finns plats för ännu fler bänkar här på ön …

KRAM o HEJA!
Malin Lundskog

när vintern kom till Knippla och annat gott &blandat

När vintern kom till Knippla? Det var i måndags det. Och sen försvann den i tisdags. Men vi fick lite snö i alla fall och det är ju alltid härligt. Resten av veckan har varit novembergrå när det gäller vädret, men jag gillar det vädret. Också. Ja, det är sant. Och ja, ni vet ju vad de säger om att det inte finns, nåt dåligt väder … Därav min snajsiga jacka som jag numera lever i här ute på ön.

när vintern kom till knippla, öliv, Malin Lundskog, kläder, västkusten, vindar, — Arbetskläder funkar så himla bra även när man inte jobbar …

när vintern kom till Knippla, snö, utsikt, västkusten, malin Lundskog — värsta vinterlandskapet ju!

när vintern kom till Knippla, hopptorn, snö, västkusten, malin Lundskog — soluppgången när vintern var här. Hur fint?

Men annars då, vad har hänt under veckan som har gått?

Hundlivet har bjudit på både härliga promenader och en liten Jackson som käkar penicillin efter infektion av nån jäkla taggbuske han har sprungit in i. Herregud, plockade gôrstora taggar ur nosen på honom! Han verkade helt obekymrad och finner sig finfint i både att bli sårtvättad och ögondroppar och penicillin-matad morgon middag kväll.

när vintern kom till knippla, öliv, hundliv, springer spaniel — Obekymrad om sår och infektioner. Och väldigt söt, eller hur?

springer spaniel, hundliv, öliv, västkusten — vi har hälsat på mina föräldrar i Skärhamn

när vintern kom till knippla, hundliv, springer spaniel, bohuslän — … och bad är ändå livet! Det tycker både Jackson, Brorsan och jag.

Jag fortsätter att skriva

när vintern kom till Knippla, författare, Malin Lundskog, blogg, nanowrimo — … om jag utnyttjar alla chanser att skriva? Typ …
På färjan, på väg till svärfars 85-årsfirande till exempel

Nanowrimo fortsätter och jag tar nästan varenda chans jag får till att skriva. Jag veeet att jag har sagt det förut, men jädrar i min lilla låda vad härligt det är när man har väckt lusten till lilv genom att göra något ofta. Funkar på skrivande. Funkar på träning. Myrstegsrevolutionen är super för att skapa goda vanor. Ja, och dåliga men de behöver vi kanske inte prata om här?

Men igår blev det inte jättemånga ord skrivna. Däremot pratade jag om skrivande hela dagen på Torslanda bokmässa, där jag var med min roman Mariannes mirakel och min bok för att skaffa goda vanor: GLAD FRi STARK.

Ha ha ha, ibland kan jag undra om jag håller på att bli en kuf härute på min ö, där jag strosar runt i illgula jackor och flanellpyamasbyxor eller sitter framför datorn och skriver och knappt pratar med en själ. Förutom mig själv och hundarna då, he he. Och sen när jag väl träffar folk kan jag liksom inte sluta prata. Särskilt inte om det är härliga samtal om ämnen som att må bra och att skriva romaner, som det var igår på bokmässan. Nästan som kosläpp …

torslanda bokmässa, Malin Lundskog, författare, skrivliv — Torslanda bokmässa igår.

Och rörelseglädjen, en never ending story

Varje söndag tränar vi tillsammans här på ön. Jag för och öborna följer och även om jag under veckan kör några pass på gymmet så är det här med utomhusträning ändå bästa grejen. Herregud vad gott det är att svettas igång kroppen ute.

Idag fick jag avhopp efter avhopp på grund av både sjukdomar och bortresta och allt möjligt, men jag tog med mig min högtalare och drog till parken. Om inte annat kunde jag ju träna själv? Men trenden håller i sig. Inte en enda gång på de nästan två och ett halvt år som jag har lett träning varje vecka här ute har jag behövt vara ensam. Jag menar en deltagare är ju väldigt mycket mer än ingen?

träning, utomhusträning, knippla, Malin Lundskog

Jag är faktiskt skitglad över att träna andra. Och mig själv!

När vintern kom till Knippla blev den väldigt kortlivad. Än så länge. Jag hoppas på mer vinter! Och är rätt fascinerad märker jag när jag ser på det jag precis har skrivit att även en grå novembervecka innehåller mycket färg och att det är coolt att vara människa ändå. Kunna vara både den där kufen på ön, den frisläppta kon, instruktören och författaren. Och hon som plockar taggar ut hundnosar. Tänk vad vi kan allihop. Tänk vad vi är mycket. HEJA OSS!

Detta är ett inlägg i min bloggserie Veckans gott&blandat. Vill du andra inlägg om livet varje vecka, hittar du dem här.

Ses snart igen hoppas jag, tills dess: varma kramar
Malin Lundskog