Search Results for: kreativt skrivande

Tidsperspektiv, berättarperspektiv och textsamtal

Tänk att man kan bli så trött av att lära nytt som jag är nu?! Och det efter en heldag stillasittande i skolbänken. Vi började förmiddagen med föreläsning om tids- och berättarperspektiv, något jag trodde att jag hade stenkoll på. Men tydligen inte. Efter en förvirrande förmiddag var det dags för en eftermiddag med samtal om våra egna texter. Tidsperspektiv, berättarperspektiv och textsamtal helt enkelt. H e l a dagen!

Bara en sådan sak som att separera tempus från tidsperspektiv fick det att klia i huvudet på mig. Jo, det är så jag känner det när det liksom inte landar där uppe. Det kliar inuti huvudet. Någon som känner igen sig? Ja, och sedan kom berättarperspektivet på det. Är det internt, externt, subjektivt eller objektivt? You tell me var min första tanke, men jag skärpte till mig som den ändå ganska rediga skolelev jag är. Efter en snabb gruppdiskussion där alla till en början var lika förvirrade (skönt ändå!) löste vi det. Tror jag? Och nu i efterhand undrar jag hur jag inte kunde begripa.

Och vet ni, mitt i den nästan förlamande tröttheten är jag ändå så pepp på att skriva. Energin in i skrivandet som kom efter textsamtalen kring våra texter alltså. Responsen jag fick på min ganska galna idé. Den. Ba. Wow! Så skrivsugen. Bara inte just nu. Idag. För nu ska jag kolla på dagens avsnitt av kalendern (= SVT:s julkalender Tidstjuven) och sen ska jag ta min vuxna rätt och gå och lägga mig tidigare än lilla Stella the grandchild.

Tidsperspektiv, berättarperspektiv och textsamtal, Malin Lundskog på föreläsning, kreativt skrivande — Låt inte skenet bedra, jag sitter inte bara här och stickar i godan ro framför min skrythylla. Oh no. Jag lär mig nytt!

Tack. Godnatt. Och vi ses snart igen ju. Tills dess: heja!
Kram Malin Lundskog

Min tredje roman kommer ut våren 2026

Hurra! ÄNTLIGEN äntligen äntligen är avtalet signerat och klart och jag får avslöja något som har pirrat inom mig sedan bokmässan. Det var då jag fick första mejlet från Alexandra på Gyldendal Astra med frågan om jag befann mig på bokmässan, för de hade läst mitt manus … Och efter något som för mig känns som evigheter och driljoner om och men är vi nu i hamn. Min tredje roman kommer ut våren 2026. Låter jag cool? Det är jag inte.

Rockstjärna och ömtåligt barn

Jag är så pirrig och glad och tacksam och också väldigt stolt över att jag äntligen har fått ett traditionellt förlagsavtal, med en bok som ska ges ut i alla format. Med ett förlag som efter att signering var klar igår redan har tagit hand om mig som vore jag en rockstjärna. Eller ett litet skört barn. Det kanske är samma sak förresten …

min tredje roman kommer ut våren 2026, Malin Lundskog, feelgood, min sämsta väninna

Den här bilden ligger just nu på förlaget Gyldendal Astras hemsida och intill den står det:

Malin Lundskog är den före detta kommunikatören, pt:n och inspirationsföreläsaren som flyttade från Göteborg till den lilla ön Knippla i södra Bohuslän. Där lever hon feelgood-liv med makrill- och hummerfiske, studerar kreativt skrivande, sover i hängmatta, välkomnar gäster till vandrarhemmet och leder träningspass. När hon inte skriver romaner alltså. Hon väjer aldrig för svåra frågor eller stora känslor och visar på klassiska göteborgsgener i den snabbtänkta humor vi möter i hennes två poddar.

Har ni missat mina tidigare romaner så är de: Mariannes mirakel och Ett oönskat arv. Ni kan läsa om Mariannes mirakel här: Mariannes mirakel. Och här om uppföljaren, Ett oönskat arv. Alla mina böcker hittar ni här: Mina böcker.

Och den gamla sanningen: ge inte upp!

Hur som helst: just idag hoppar och studsar jag mest runt och kan inte fokusera på annat än att vara glad. Och tacksam. Och stolt. För det är ju inte så att det här har kommit utan många timmars hårt (och väldigt roligt!) arbete med både manus, redigering och studierna i kreativt skrivande. Och det är där ur stoltheten kommer. Att jag fortsatte kämpa och vågade vägra ge upp.

Egentligen borde jag skriva på inlämningar till skolan, duscha, äta, vila, vattna, skriva på manus och hundra andra saker. Men vad fan. Det är inte varje dag man skriver under ett förlagsavtal för sin tredje roman, så jag ger mig själv den breaken (som man säger på svenska?) Men tänkt att det finns människor på ett förlag som tror på min berättelse. Och på mig!

Inget bautakliv för mänskligheten direkt, men för mig är det så långt att jag har gått ner i split för längesen …

Ses snart! Tills dess: våga vägra ge upp!
Kram Malin Lundskog.

Heldag i skolbänken

Kommer ni ihåg känslan när man började skolan? Ny skolväska och det förväntansfulla pirret i magen. Den känslan hade jag i morse. Minus den nya skolväskan. Men pirret fanns där, i alla fall. Alltid något och en känsla jag gillar. Tror att den får mig att känna mig ung och som att alla möjligheter ligger framför mig. Inte illa ändå, för en 56-åring, eller hur? Och vilken heldag i skolbänken jag har haft.

Vi har haft föreläsning om litteratursociologi och för varje sekund som gick kände jag den ökande lusten att lära mer. Utvecklas. Förstå samband. Är jag äntligen mogen nog att vara student? Eller har jag äntligen hittat rätt ämne att plugga? Strunt samma, kul är det i alla fall och jag är så glad att jag inte är för gammal för det här. Tänk er själv att tillbringa några timmar med att diskutera litteraturens roll i samhället och vice versa. Och hur allt förändras över tid. Var är vi nu? Vilken roll har författaren? Läsaren?

Tabun och skrivövningar

Ja, sen pratade vi om tabun. Hur spännande är inte det? Att diskutera vad som är tabu här och nu, vad som har varit och hur det förändras. Om det gör det? Har ni tänkt på att det är när det kommer till det förbjudna som det ofta liksom bränner till när man läser en bra bok? En utmaning för oss som skriver: att hitta och våga skriva om det förbjudna, för det är (ofta) vad som gör en bok till till en bok man vill läsa vidare i. Ja, eller lyssna då, om vi nu ska gå tillbaka till sociologin och utvecklingen i samhället som får sättet vi tar till oss litteratur förändras.

Nu kanske det inte är så himla kul för er att höra om min skoldag, men jag vill ändå berätta om en rolig del till av dagen: skrivövningarna. Älskar korta skrivövningar som tvingar igång handen att producera text direkt från hjärtat utan att ta omvägen vi hjärnan. Jo, jag vet. Handen kan inte röra sig utan impulser från hjärnan, men jag menar att vi inte tänker på vad vi skriver, redigerar av bara farten eller får för oss att det här är omöjligt. Skriv bara skriv liksom, utan att tänka på vad du skriver. Så skönt att flöda på. Och bara sådär hade vi skapat en trygg miljö där alla läste upp sina alster utan att skämmas. Tror jag? Eller så är det bara jag som inte har vett att skämmas …

en heldag i skolbänken, linnéuniversitetet, kreativt skrivande, två feta grisar — här satt jag, min heldag i skolbänken

en heldag i skolbänken, springer spaniel, born to runtatuering, två feta grisar — Brorsan var med förstås, när han inte hjälpte husse att preppa för helgen på restaurangen

Where ever I lay my laptop?

Eftersom jag pluggar på distans på både Linné- och Umeå universitet är skolbänken det bord, eller den soffa jag själv väljer. Idag valde jag ett bord i konferensdelen på Två feta grisar, bryggeriet där min man driver krog. Ja, snacka skolbarn som följer med pappa till jobbet och ska sköta sig själv hela dagen. Ha ha ha. På den här coola konferensavdelningen finns darttavlor, bar (fattas bara annat på bryggeri?) och en rejäl ute-terrass med grill och allt. Perfekt plats för min heldag i skolbänken. Ja, i brist på hemma då. Men vi skulle på kalas till vår lille 27-åring på eftermiddagen, så jag behövde vara på plats i stan. Och omväxling förnöjer ju.

Och en välbehövlig promenad över Hisingsbron till födelsedagskalaset

Apropå promenad: för att orka sitta still, behöver jag röra på mig. För att få in träningen en dag som den här drog jag till gymmet på Hönö i ottan och KOLLA IN vad jag såg från färjekön:

Jag behöver också det här. Vackret.

Oj, vad jag kommer att somna gott och lätt efter den här dagen. Det tar på krafterna att gå i skolan.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA med allt ni vill!
Kram Malin Lundskog

Förste september

Tända ljus, soluppgång, shorts, morgondopp och förste september. Det är så mycket jag tycker om med september. Som att tända ljus igen. Färgerna där ute. Att det fortfarande är enkelt att vara utomhus (idag ska det bli över 20 grader här) och lugnet. Som lugnet på ön när det istället för hundratals båtar i gästhamnen, ligger en eller två och köerna nerför badstegarna är obefintliga.

Och visst är det lättare att hålla ordning på livet med mer ordning och reda när september kommer? Ja, efter en sommar då i alla fall jag släpper greppet om typ allt. Inte för att jag någonsin har skarp struktur, men ni fattar – eller hur? I morse gick jag upp någon gång innan tuppen och satte igång med mina morgonsidor. Bara det. En sån lyx!

Därefter gick Brorsan och jag vår morgonrunda (han haltar när vi springer, så jag har fått ställa om när det gäller morgonspring) och han tog sig ett morgondopp på stranden. Om han rullade sig i sanden efteråt? Gissa!

Och sist men inte minst innan jag satte mig vid datorn för terminens första skoldag (kreativt skrivande år 2 på både Linnéuniversitet och Umeå universitet), några timmar med manus och inspelning av Skriverier med Malin och Cilla.

Vid badet mötte vi Claes, som gärna sover längre på morgonen, och när vi gick hem efter morgondoppet kom vi på att det är trettiofyra år sedan på dagen som vi förlovade oss. 34! Värt att fira det också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA september!
Kram Malin Lundskog

Jag lämnade in text före deadline!

Inte vet jag vad som hände här, men jag lämnade in text före deadline idag. Jag som tycker om att vara sen och går igång på att stressa. Mmm, vet att det inte gynnar vare sig mig eller min text att stressa fram den, men är något av en sucker for stress.

Hur som helst: idag var jag klar med omarbetningen av texten jag lämnade in tidigare i år och som jag har fått respons på av både mina kursare och lärare på Linnéuniversitetets Kreativt skrivande. Jag var dessutom klar med tio nyskrivna sidor som också ingick i inlämningen. De tio sidorna är fortsättningen på det romanmanus jag skriver på just nu. Vilken lyx att få de genomläst steg för steg nu under terminen på Kreativt skrivande. Just det: jag var också klar med en rapport om mitt skrivande, som ingick i uppgiften det är deadline på fyra dagar.

Ja, jag har skrivit bra många fler sidor än de tio, men får inte lämna in fler. Får ju tänka på mina stackars kursare och lärare också och följa instruktionerna. Men! Jag har himla kul med det här manuset. Berättelsen är så fin att skriva att jag längtar efter den när jag inte skriver på den. Och det är förmodligen därför jag är klar i förtid. Och har kommit långt med manuset. För att jag har så kul med texten.

Vågar mer, känner mig tryggare än med tidigare manus när det gäller vart jag är på väg med berättelsen (tack snöflingemetoden och synopsis för det. Och spänningsgraderingen av kapitlen som jag beskrev här hur jag genomförde). Och jag njuter av processen. Ni vet allt det där med att det är resan som är mödan värd. Där är jag. Och har det gôtt. Längs vägen. Utan jättemånga tankar på att jag hoppas att manuset ska bli bok, med mer fokus på att jag har saker att upptäcka längs vägen.

Kul när det som är roligt funkar

Och kanske är det tack vare att jag har kul som jag lämnade jag in min text flera dagar för tidigt? Utan att oroa mig för om jag inte ska fundera, redigera och korrigera minst ett varv till. Det är en skön känsla det här, vill jag lova. Att lita på att det är tillräckligt. Och faktiskt vara nöjd med att jag vågar släppa iväg texten som den är nu. Färdig för stunden och förväntansfull inför responsen som kommer med förbättringsförslag.

löparskor, barbent — Springa i shorts! Och mössa. En skön april-kombo!

Firade med att lufsa runt ön med Brorsan och sen komma hem till Claes hemmagjorda fiskburgare (på färs han har gjort av långa), hans hembakta hamburgerbröd och hemgjorda grymt goda tartarsås. Vilken måndag!

jag lämnade in text, fiskburgare, hemlagat — mums!

Fem år som öbor

Idag fyller vi fem, Claes och jag. Fem år som öbor och jag har aldrig känt mig så hemma som på Knippla. Tänk att vi gjorde det. Släppte det invanda, det bekväma och allt vi egentligen kände till (hej, bott i samma stadsdel i Göteborg i nästan hela livet). Ångrar ingenting. Älskar allt. Egentligen kanske allt handlar om att jag har landat i mig själv? Fast … ön har nog ett salt finger med i spelet, tror ni inte det?

Skillnad på ö och fastland

Det finns mycket som är annorlunda med att bo på en ö, än att bo på fastlandet. En självklar sak är att vi behöver ta färja eller båt för att komma bort eller hem. Passa färjetider. Och hitta lugnet i att det alltid går fler färjor. Mycket mer säkert än att det går fler tåg, faktiskt.Apropå lugn så finns det ett lugn i att affären inte är öppen mellan seven och eleven. Färre valmöjligheter gör liksom livet enklare.

Allt som har hänt under våra fem år som öbor

Fem år. Det är ju inte så lång tid. Kan man tycka. Särskilt när man är femtiofem och över det? Men oj oj oj vad det kan hända mycket på fem korta år. Som att flytta från lägenheten vi hyrde när vi kom ut till Knippla till ett hus som tycker om oss (inte så spooky som det kanske låter, men ni fattar – ett hus som välkomnar en).

Vi har drivit båtcharter och restaurang. Den ena drömmen rann ut i sanden och den andra gick upp i rök. Vi har dansat Jerusalema på piren med alla andra öbor under pandemin och jag har kört utomhusträning året runt sedan första sommaren.

Vi har gift bort en son på toppen av ön och vi har blivit farmor och farfar mitt under makrillfisket. Dessutom har vi lärt oss att fiska hummer, krabba och kräfta och vi har båten i året runt. Vi är med i en hummerklubb och har förstått att ö-råd finns. På riktigt.

solnedgången ikväll, bara som ett exempel på hur härligt ett ö-liv kan vara

Romaner, bokklubb, vandrarhem och mycket mer

Jag har släppt två romaner, startat en bokklubb, tre poddar och sover utomhus (minst) en natt i månaden. Jag har börjat plugga kreativt skrivande och jobbar som bokningsansvarig på vandrarhemmet här på Knippla. Ett vandrarhem som systrarna i min andra roman Ett oönskat arv bor på deras första natt på ön. Och Claes har startat restaurang på Ringön i Göteborg.

fem år som öbor, röddeviga, knippla, utsikt — I morse, när vi gick runt ön, Brorsan och jag. Blicken västerut …

Vi spelar boule och jag klättrar i berg och går (nästan) varje dag upp på toppen av ön och tittar ut över havet i väster och in mot land i öster. Låter blickan fastna en längre stund när den vilar mot horisonten i väster. Ja, och så har vi förstått att vindarna i Göteborg är små viskningar jämfört med vindarna här ute. Att naturen är ständigt närvarande och att soptunnorna blåser bort om vi inte surrar fast dem.

Och vi har lärt känna människor som jag är så innerligt glad att vi har lärt känna. Som tog emot med värme och (rå) humor. Som fick oss att känna oss så välkomna som jag hoppas att alla någon gång får uppleva.

Hoppas kärleken är ömsesidig

Ja, fem år som öbor har gjort bra grejer med mig och Claes. Jag hoppas att vi gör bra grejer med ön. Och öborna. För sämre ställe än Knippla kan man nog välja om man vill flytta till en ny plats. Men bättre? inte säkert.

Vill ni läsa mer om mitt liv på ön, så hittar ni en hel del här: Malin på Knippla. Och jag vet att allt är föränderligt. Det kanske kommer en dag när jag blir helt till mig i trasorna av någon annan plats, ett annat slags liv. Men här och nu är jag hemma här på Knippla och det är inget aprilskämt, som den första personen jag mötte här på ön trodde att det var. Då. När jag för fem år sedan klev i land och berättade att jag minsann flyttade ut till ön.

Kan inte ni berätta var er plats på jorden är just nu?

Ses gör vi väl igen, oavsett var vi är?
Kram så länge, Malin Lundskog