hvaldimir

Den vita valen Hvaldimir, som sägs vara en spionval, kom till Knippla idag. Det var som att se en sagofigur. Så himla vit och … overklig? Men mitt i all fascination tyckte jag mest synd om den. Stackars lilla vita valen, alldeles ensam. Inte så liten i och för sig, fem meter lång är den ett ganska rejält djur. Och inte så ensam heller, med tanke på alla människor som drogs till hamnen.

Då blev jag den tråkiga tanten som ingen lyssnar på

När spionvalen Hvaldimir kom till Knippla stod jag bland alla andra, alla var där ni vet, och tittade. Fotade. Och sedan blev jag den där partypoopern som sa till småbarnsföräldrar att deras barn kanske inte skulle klappa valen, eller kasta musslor till den. Jag sa till en vuxen som använde en fender som om han lekte med en katt att inte ”hålla på”. Ja, ni hör ju. Jag blev den där tråkiga tanten som ingen lyssnade på.

Alla tråkiga tanter, jag känner er. Oss. Vi tycker att vi har rätt och att vi gör rätt, vad mer kan vi göra liksom? Det är ju inte så att vi inte också tycker att det är spännande med besök av en val.

Jag tror inte att de är någon direkt hemlighet att Länsstyrelsen går ut med rekommendationer om det faktum att djur är djur. Kom tillbaka när valen plockar med sig ditt söta barn för en lekstund i vattnet tänker jag. De avråder också från att kasta saker till valen, leka med den eller ge den mat. Hur vacker och fascinerande den vita valen än är, så hör den inte hemma här. Bland oss. Hos oss.

Här kan man rapportera till one whale organisation om man ser valen (eller folk som leker, klappar, matar osv)

Den vita valen är från och med nu inte (enbart) mina söner som drar ner badbyxorna …

En parentes till det som hände här i dag, när valen Hvaldimir kom till Knippla. Ni vet, vita valen när man badar. Jo, men den har ni väl gjort (snälla säg ja)? Dragit ner bad- eller bikinibyxor och gjort en kullerbytta i vattnet så att bara de osolade skinkorna syns? Inte? Okej, det kanske bara är mina söner då. Ja, okej och jag. Och Claes … Men nu när jag har sett en riktig vit val, så sönernas vita rumpor inte särskilt vallika, he he he. Men på något sätt så hör de mer hemma i vattnet här än vad den riktiga vita valen gör. Även om den ser ut som en gigantisk porslinsfigur …

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA ALLA TANTER?
Och jodå, även vi tanter kan ha fel och dessutom är vi inte särskilt tråkig. Så det så!
Kram Malin Lundskog