klimakteriet

Tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet

Vad ser du framför dig när jag säger tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet? Jag ser glädje, klokskap, gemenskap, känslor, insikter, ödmjukhet, kärlek, styrka. Och jag ser smärta, värk, sorg, trötthet, tårar. Dessutom ser jag liv. Både på insidan och utsidan, bakåt och framåt i tiden. Och jag är så innerligt tacksam att jag får vara en del i gemenskapen. Med alla känslor, som ibland kliver fram på en och samma gång.

Ett oönskat arv på träningskurs för kvinnor i klimakteriet

Och igår fyllde kvinnor i klimakteriet en av träningssalarna på Nordic Wellness på Hönö. Där har de just nu en kurs för såna som oss. Och igår fick jag vara med på en yinyoga-klass och gästspela med samtal om dels klimakteriet och dels min roman Ett oönskat arv. Så fint det var. Och så bra det är. Att vi pratar mer om klimakteriet. Lär oss. Att de som vi tror kan allt (läkare) lär sig. Så att de som kommer efter slipper göra samma resa som de som gick före oss behövde göra.

tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet, malin lundskog, författare, ett oönskat arv — redo att dra på yinyoga

Vad jag och boken gjorde på kursen för kvinnor i klimakteriet? Jo, som jag skrev här häromdagen är ett av teman i romanen just klimakteriet och skönlitteraturen är definitivt ett sätt att öka förståelsen för hur olika klimakteriet drabbar oss, både när det gäller ålder och symtom.

Vi är aldrig ensamma!

Tänk när vi blir lyssnade på

Och tänk när tiden kommer då man skrattar åt att vi kvinnor blev fnysta och skrattade åt för våra diffusa symtom, när arbetsplatser tar hänsyn till att vi är jävligt kompetenta och erfarna men inte lika stresståliga som när vi var yngre. Jamen, tänk när kvinnor kan gå till läkaren med tårar i ögonen för att de är nedstämda och skitförbannade och det inte direkt bortförklaras som stress. Tänk när vi blir lyssnade på? Tänk den dagen! Ja, tänk dig ett rum fyllt av kvinnor i klimakteriet och jämför atmosfären då, nu och sen. Den ljusnande framtid?

Och allt jag egentligen ville säga var att deltagarna på klimakteriekursen på mitt gym har fått varsitt ex av romanen Ett oönskat arv och det är jag så himla tacksam över. Det verkar de också vara. Och jag fortsätter min mission att på något sätt peppa kvinnor, även om det nu är genom mitt författarskap istället för direkt coaching och träning. Alla sätt är bra?

ett oönskat arv, malin lundskog, omslag — Göteborgssystrarna på omslaget, en av dem är en av oss i klimakteriet …

Om ni vill läsa boken (hoppas!), finns den att beställa till bibliotek, i nätbokhandeln och här hos mig.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA alla oss. Och er andra 😉
Kram Malin Lundskog

Temat i Ett oönskat arv

Jag träffade en av mina vänner på ön i går morse och hon berättade att hon hade läst ut min bok. Och vad hon tyckte om den. Jo, jag höll andan en stund, för jag känner något slags ansvar för att ni som läser ska tycka om det jag skriver. Så att jag inte har lurat er att köpa eller låna boken och dessutom lägga tid på att läsa den. I onödan … Men sen pustade jag ut. Tog in det fina i hennes ord om temat i Ett oönskat arv.

Hon berättade om hur hon uppskattar att jag alltid (vet inte om alltid är rätt ord efter enbart två romaner, men det var så hon sa) har ett tema i mina böcker. Och jo. Så är det. Dels är det skitsvårt att skriva utan tema och dels vill jag underhålla med utrymme för någon slags eftertanke.

Visst är klimakteriet ett tema i min roman

Det läsaren berättade var att hon uppfattar klimakteriet som tema i boken. Och att den fick henne att reflektera över sina egna hormoner. Och visst tar jag upp klimakteriet i romanen, det har hon helt rätt i. Men vet ni vad jag kom att tänka på? Jo, att temat i en bok är vad läsaren upplever att det är. Det blev tydligt när jag efter vårt samtal om klimakteriet ställde frågan i mina stories på Instagram: Vilket är temat i Ett oönskat arv? För kolla här vilka svar jag fick. Och alla är rätt!

Ja, som sagt: temat är så som ni uppfattar det och så fort jag som författare lämnar i från mig min berättelse är den ju er att tolka, alla ni som läser den.

Kan det vara därför det är så kul (och intressant) med bokklubbar och andra sammanhang att prata böcker? När man diskuterar boken med andra får man både sin egen och de andra i bokklubbens upplevelser av en bok. Som att läsa den flera gånger, med helt nya ögon. Kanske dags för en bokklubb för Ett oönskat arv, precis som jag hade för Mariannes mirakel? Den bokklubben kan ni läsa mer om här.

Om ni läser boken, hör gärna av er med era tankar om både temat och annat ni kommer att tänka på. Det är verkligen en av de fina grejerna med det ensamma arbetet som författare: kommunikationen med läsare.

vi ses hur som helst snart igen och tills dess: heja möjligheterna till samtal kring böcker och att alla tolkningar är rätt.
Kram Malin Lundskog

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat

Precis som vanligt på fredagar släpper jag poddavsnitt idag. Den här veckan är det podden Mitt perfekta livs tur och vi har ett härligt samtal om klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat. Ja, vi pratar om annat smått och gott också. Som torra slemhinnor och ledvärk. Och om vikten av att prata.

Prata är precis vad vi gör och jag hoppas att ni vill lyssna på vårt goa snack. Bannemej, så är ju även klimakteriet en del av vårt perfekta liv, även om det i stunden inte känns perfekt. När tårarna rinner, ilksan svämmar över, kroppen värker och läkaren ger en vätskedrivande istället för att undersöka vidare.

kan vi prata för mycket om klimakteriet?

Jag som är mitt upp i klimakteriet tycker att vi pratar massor om det. Vickan som kanske eventuellt börjar närma sig lägger inte märke till allt prat. Vi behöver alltså prata ännu mer. För inte ska väl det klimakteriaktivisterna håller på med nu behöva göras om till nästa generation. Och nästa och nästa …

I avsnittet nämner vi Facebookgruppen Stark genom klimakteriet, som ni hittar här. Den drivs av min gamla gym- och spinningkollega Monika Björn. Hon gör ett jättejobb för att få upp klimakteriet på agendan och öka kunskapen. Inte bara bland oss kvinnor, utan bland vårdpersonal (skrämmande okunnighet på många håll) och i samhället i stort. Det är ju trots allt inte bara vi kvinnor som blir drabbade, även vår omgivning, familjer, partners, kollegor, arbetsgivare blir ju involverade när hormonerna rusar (eller tvärnitar).

Vi nämner också Klimakteriepodden, som ni hittar här eller i er favoritapp.

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat, poddtips, podcast, mitt perfekta liv

Ni som har läst min roman Mariannes mirakel vet att där tar jag upp en hel del om att vara kissnödig. I romanen Ett oönskat arv, som kommer till våren, kan det hända att klimakteriet kommer på tal.

Ses snart igen, tills dess ska jag gå och byta östrogenplåster (hurra! de fanns på apoteket i veckan, kommer ni ihåg bristen?).

HEJA alla oss som inte biter ihop ich står ut, utan pratar och agerar. Heja alla andra också, förresten.
Kram Malin Lundskog

Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär

Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär. Och nu är de restnoterade på varenda apotek i hela landet. Be ware, säger jag bara. Till nära, kära och hela samhället. Tänk om alla vi som har fått tillbaka ett (ganska) vanligt liv tack vare plåstren släpps lösa utan dem? Arga, nedstämda, ledsna, håglösa, dimmiga i huvudet, sömnlösa, svettiga, kissnödiga, frusna och med ledvärk.

Kommer ni ihåg när jag nyss skrev om hur anpassningsbara vi är? Och att vi kan lura hjärnan att göra förändringar utan för stort mankemang om vi gör det i små steg. Det var på det viset klimakteriet smög sig på mig. I små, omärkliga steg. Jag vande mig. Vid att vara nedstämd. Dimmig i huvudet. Sova dåligt. Gråta för minsta lilla grej. Frysa. Ha diffus värk i leder. Och vara jävligt förbannad på framförallt min man.

Jag la helt enkelt inte märke till tecknen som har kommit smygande under en längre period, förrän jag en dag skällde ut min man så att det förmodligen hördes längs hela västkusten. Och sedan insåg att han hade inte gjort något. Men jag var så jävla arg att det kröp hela kroppen. Jag kände på fullt allvar för att slåss.

Östrogenplåster gjorde susen

Inte förrän jag stod där med ilskan rykande ur näsan på mig insåg jag att jag inte var jag. Att jag behövde göra något åt mitt humör. Min dåliga sömn. Mina tårar (älskar att gråta, men inte för allt) och sakta men säkert började det gå upp för mig att jag nog var i klimakteriet. Det spelade liksom ingen roll att jag levde som jag lärde, med massa motion och träning, frisk luft och bra mat, nedvarvning och ingen telefon vid sängen. Och så vidare. Jag mådde inte bra.

Ringde och sa att jag hade diagnosticerat mig själv (tryckte i alla fall lite extra på att det eventuellt kanske skulle kunna vara så att … ) Fick komma till en gynekolog dagen efter (så tacksam över min sjukvårdsförsäkring) och hon konstaterade med ett varmt leende att äggen (eller var det äggledarna?) var ihopskrumpna. Precis som de skulle. Jag fick recept på östrogenplåster, ny hormonspiral (minns inte varför man behöver både det ena och det andra, men längst ner i inlägget länkar jag till de som kan det här) och vet ni vad? Det tog inte ens en vecka, så sov jag som ett spädbarn och var inte arg på min stackars man hela tiden. Slutade gråta hela tiden, kände livet komma tillbaka. Kände igen mig själv.

Prisa gud, eller nåt. Men östrogenplåster gjorde susen för mig och jag vet att det hjälper så många andra. Vi har pratat massor om det i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK och både kvinnorna där och andra omkring mig säger samma sak.

östrogen is da shit?

Östrogentillskott is da shit! Och nu är plåstren, som det bara finns ett märke av, restnoterade i hela landet, läs mer om det i artikel i gp här. Jag har så jag klarar mig i tre månader till och har ju min försäkring som gör att jag snabbt kan komma till gynekolog och få något annat som hjälper. För det finns andra sätt. Men många har inte möjligheten jag har. Många har testat andra hjälpmedel och de fungerar helt enkelt inte. Vad gör vi? Kontaktar alla vi känner och frågar om de är ur klimakteriet och har ett lager över? You tell me. I tell you att det här blir skitjobbigt för både oss kvinnor, för all omkring oss och för samhället.

Vi är varken hysteriska eller SVBK

Tänker på hur kvinnor kallas för hysteriska och klimakteriehäxor. Sluta med det. Tänker också på relationer som mycket väl kan gå i stöpet på grund av klimakteriet. På hur tacksam jag är över att Claes står ut. Stod ut.

Och vet ni vad? Jag tänker också på att jag var iväg hos läkaren för några år sedan. Kände mig allmänt hängig. Grät. Kände inte igen kroppen. Hade hjärtklappning och lätt ledvärk. Förstod inte själv, eftersom jag inte hade några vallningar som var det tecken på klimakteriet jag kände till. Fick göra massa fysiska tester och hade toppenresultat på allt. Visst, det var ju glädjande med tanke på att jag både leder hälsokurser, föreläser om hälsa och är personlig tränare. Men samtidigt var det väldigt frustrerande.

I efterhand är det ännu mer frustrerande att läkaren inte en enda gång nämnde något om klimakteriet. WTF?! En kvinna i femtioårs-åldern (eller fyrtiofem eller femtiofem) med diffusa känningar är inte ett hysteriskt fruntimmer. Eller SVBK som läkarna kallade det för. Förr. Sveda, värk och brännkärring. Ja. På riktigt. I patientjournaler! Nästan ännu mer WTF?!

östrogenplåster gjorde susen, klimakteriebesvär, medelålder, kvinnohälsa, Malin Lundskog, författare, västkusten — ett klassiskt exempel på någon som hade fått diagnosen svbk förr …
tack för att nu är nu och för östrogenplåster som gjorde susen!

En kvinna i femtioårsåldern med diffusa känningar av nedstämdhet, ilska, värk, sömnlöshet och så vidare är en helt vanlig kvinna. Som kan vara i behov av östrogen och som inte alls behöver stå ut, för det har kvinnor gjort i alla tider. Men, hallå: det är nya tider nu! Eller?

Hoppas att ni känner det. Att det är nya tider och att vi inte behöver stå ut. Vi har så mycket kvar att ge, med så mycket erfarenhet, kunskap och jävlaranamma allihop. HEJA OSS!

länkar till de som vet mer:

Klimakterierådgivare Lena Rindner, som bland annat är läkare i allmänmedicin och distriktssköterska med specialistkompetens om klimakteriet Wow, för hennes avhandling om kvinnors hälsa i medelåldern.

Årets fysioterapeut 2022 som fokuserar på kvinnohälsa skrev jag om här

Klimakteriepodden, där experter gästar Åsa Melin som startade podden när hon själv befann sig i klimakteriet, var frustrerad och ville veta mer.

Betty Wassenius som på Instagram delar med sig av så kloka tankar och dessutom delar min inställning till hälsa (hej glädje och acceptans!)

Monika Björn, en av mina tidigare instruktörskollegor, som verkligen går i bräschen för att få upp klimakteriet på hälsoagendan. Länken går tilll kontot ´Stark genom klimakteriet´på Instagram.

Och så jag då. Frågor som denna, relaterade till kvinnor och kvinnors hälsa är en av anledningarna till att jag skriver skönlitterärt. I romaner kan jag dra klimakteriet, inkontinens och annat som drabbar oss kvinnor till sin spets. Öppna upp för samtal kring ämnen som tidigare har och (wtf igen) fortfarande är smittade med skam. Som i min debutroman Mariannes mirakel, där inkontinens är en röd tråd genom berättelsen. Vem (förutom jag då) vet vad karaktärerna brottas med i nästa roman? Visst är det dags att vi slutar skämmas för att vi råkar vara kvinnor?!

Nu är läget som det är. Vi andas in och andas ut. Accepterar och gör det vi kan för att hjälpa varandra? Går definitivt inte omkring och oroar oss för hur det ska bli, det gör ingen av oss något gott. Det minns vi från pandemin om inte annat. Oro är inte min melodi, men när jag tänker tillbaka på hur jag mådde då, before the plåsters, då känns det väldigt viktigt att agera. Genom att fortsätta skriva. Och att dela erfarenheter med varandra?

Ses snart igen,
hoppas Malin Lundskog