Palma marathon

Idag var det inte långt bort att jag la ner hela skiten. Höll med de där som säger att ”du är inte klok, kan du inte åka på semester utan att springa 42 jä-a kilometer?!” eller ”Fattar du hur långt 42195 meter är?” eller ”men det är ju skitvarmt i Palma, orkar du det?” eller ”man kan faktiskt springa halvmara också. Och tio kilometer!”. Ja, jag har fått många fler kommetarer av den karaktären och jag spelade upp dem allihop idag. Mellan 23 och 39 kilometer var mitt marathon i Palma rent ut skrivet skitjobbigt! Jag som värnar om hälsan och tycker att något av det viktigaste med mitt springande är att må bra. Att bli glad. Fri. Stark. Ändå plågade jag mig vidare… 

Born to run

Började gråta redan i starten. Där stod jag helt ensam, med en kass frukost i magen (fatta frukostlådan från hotellet: 1 formfranska-skiva med ost (fanns marmelad om jag ville), en miniyoghurt av riktigt sötsliskig sort (jag är inte den som är den, älskar sötsaker, men kanske inte det jag vill ha i mig innan 42 km löpning. Gröt och ägg hade suttit som en smäck.) vatten och en banan. Jo, det fanns massa kakor också. Inte sju sorter, men sju stycken). Här kan ju vän av ordning tycka att jag borde ha sett till att fixa det här bättre själv, men… jag gjorde inte det. Det brukar ordna sig. Och jag stod inte i startfållan för att prestera något annat än att ha kul och ta mig runt. Prestation nog skulle det visa sig… 

I min ensamhet bland 10 000 andra löpare med tre minuter kvar till start öste högtalarna ur sig Born to run med Bruce Springsteen. Ingen käck uppvärmning à la Friskis och Svettis här inte. Nu kör vi! Förresten: vet du hur stort Bruce-fan jag är? Vet du att jag har Born To Run intatuerat på armen. Kände där och då att den här dagen är min! Min resa, min upplevelse, mitt maraton. 

Säg hej till publiken

Första 10 kilometrarna var en fröjd! Jag skulle nog kunna fixa det här på under fyra timmar (vilken är skitbra för mig!) Coola M (min maskot som har hittat fram igen – en rosa elefant…) satt käckt på handen och vinkade till den ganska tystlåtna publiken. Vad är det med löparpublik egentligen? Tror de att vi som springer gör det för att underhålla dem? Klart att det är underhållning, alla dessa löpstilar som blir mer och mer sillywalk-liknande ju fler metrar som läggs bakom löparen. Jag fattar det. Men jag är en riktig sucker för hejarop och skulle vilja ha dem hela tiden! Jag vill dansa med publiken, göra higfive med dem (svenskaflaggade ju naglarna lite extra för det) och gotta mig i att få känna mig som en stjärna. Så där som man får i Göteborg. På Göteborgsvarvet. DET kallar jag publik. 

DNF?! 

Inte förrän efter 39 kilometer och jag för tredje gången sprang förbi en liten hejaklack lossnade det. De hade lärt sig. Vågen! Jag fick en alldeles egen våg ute i gatan. Jag som just hade ringt min man (som stod vid mål och undrade var jag) och sagt att jag går resten. Att jag kommer, men att det kommer att dröja. Jag mår illa. Pulsen går inte ner fast jag går. Jag är snurrig. Jag kan bara inte dricka eller äta. Jag hade känt de där vätskebrist-tendenserna ganska länge (i typ 16 kilometer) en lyckats få bort huvudvärken tack vare att jag hade tvingat i mig cola, iso-dricka och banan. Alltså, redan vid 23 kilometer kroknade jag. Fastnade i ett gå-träsk och kunde bara inte få fart i benen. Jag tänkte för mig själv att nästa gång jag ser någon form av sjukvårdstält så stannar jag och frågar dem om jag verkligen ska fortsätta med de här tydliga tecknen… Jag hittade ingen sjukvårdare! Tur var väl det känner jag nu. Medaljen är skitfin!

Och jag tänkte på vad jag hade sagt till mina adepter. Jag gav mig själv all den pepp, push och energi jag hade gett dem. FIlmade en snutt och la ut på instagram. Hallå! Mitt i ett lopp?! Ja, men jag ville ju ha kul… Och jag hoppades på att få några webb-hejarop. Det fick jag! Ärligt talat: jag ville inte ha ett DNF efter mitt namn i reslutatlistan, riktigt sååå illa var det nog inte med mig. Även om jag var rädd för det ett tag. Ett annat ärligt talat: jag hade inte pressat npgon enda löparadept att gå in i väggen, men jag hade hjälpt dem att hitta viljan att fortsätta. Med den är mycket vunnet. 

SÅ fint

Under både de första och de andra fröjdefulla kilometrarna njöt jag av soldränkta backar (jodå…), havsutsikt, palmer, kullerstensgator, skuggiga gränder och skön musik. Jag dansade. Jag klappade. Jag tränade hejaklacken på vågen… Jag höll dessutom en god fart och undrade lite sådär att ”hallå, hur svårt kan det vara?!”. MEN! Så kom den 23:dje kilometern. Min materialare (nä, skoja bara, men min man som hejade på) ropade glatt att det är 28 grader. I skuggan! Och jag kände verkligen att den värmen hade satt sina spår. Jag som älskar att springa på sommaren. Jag gör verkligen det. Dessutom är det precis det jag har sagt till alla som har ifrågasatt det där med att åka till värmen för att springa… Backarna blev brantare (enligt banprofilen är det exakt samma varv två gånger om), kullerstenarna vingligare, svängarna i gränderna tvärare och det var ärligt talat inte särskilt kul. 

Vågen

Men så kom där en tysk som vägrade sluta säga go go go till mig. Han väntade in mig. En dansk som tyckte att jag såg stark ut. En österrikare som aldrig hade varit med om något jobbigare marathon än det här och jag kände mig inte ett dugg ensam. Tillsammans skulle vi klara det. Och norrmannen som först sprang förbi mig. Jag sa heja Norge! Sen sprang jag förbi honom. Han sa heja Sverige! Jag ramlade. Inte för att han sa heja Sverige utan för att asfalten helt plötsligt fällde mig.

Och så kom vågen! Vilken hejaklack! Jag ryser… 

Jag skuttade (?) fram. Norrmannen skuttade i kapp. Jag frågade om det skulle bli Johaug eller Kalla, hade inte andra tankar på Johaug och hennes läppkräm annat än att jag hade kunnat tänka mig att låna lite. Men vet du: vi spurtade tillsammans! Hand i hand sprang jag i mål efter 42195 meter tillsammans med en norrman. (Sprang o sprang förresten. Jag inledde med att springa snyggt, men hur det såg ut på slutet vill jag nog inte vet. Är ju ändå löpcoach…). Ah! Denna förbrödrande kamp! Älskar den! 

Och jag säger inte nej till att springa i Palma igen. HÄr har jag ändå sprungit mina kanske långasammaste kilometrar någonsin. Men nu tänker jag vila benen. Bada. Njuta av allt härligt livet har att erbjuda. Men snart ses vi igen, i ett löparspår någonstans… 

PS. den där vågen: in o kolla mitt instagram så får du se den. Den är så fin så fin så fin! 

heja heja mig och dig!

Malin