segelfartyg

I dag har jag både fått bekänna färg som matte till två (jävligt!!!) starka hanhundar och njutit till max av att vara öbo. Högt och lågt, som livet självt. Och egentligen började färgbekännelsen för flera dagar sedan, när hundarna upptäckte att det finns löptikar på ön. Tänk er själva att ni går med två stora betongklumpar i varsitt snöre. Klumpar som ena sekunden vägrar att lämna en fläck på marken och som i nästa sekund har fått raketfart under fötterna och med klapprande tänder skulle kunna dra med er till … världens ände? I alla fall om det var där löptiken fanns. Herrenaddååå!

I morse funderade jag starkt på att strunta i att ens gå ut med dem. Men. Det är klart att jag inte gjorde. Sa istället tack för allt gymmande och gillade läget med ganska onjutbara promenader. Kom ju ut i alla fall. I en alldeles fenomenal höstluft.

Fartygen som duschade min själ

Och hade jag inte gått ut hade jag missat de fantastiskt vackra segelfartygen som var ute och glänste idag. Fram och tillbaka och runt runt runt runt seglade de. Och när jag satte mig på en klippa och kände friden från den svaga vinden i seglen på de fina båtarna satte sig faktiskt hundarna ner också. Flåsiga som sjutton, men de höll sig stilla.

Dragkampen bland doften av löptikar

Efter skutornas dusch av min själ växeldrog vi varandra hem, de där två betongklumparna och jag. Och väl hemma var det dags för deras dusch. Vet ni, jag tror tamejtusan att de lyckas kissa på varandra minst femton gånger under morgonrundan. (En står och sniffar intensivt på den fläck, som den andre bestämmer sig för att kissa på och vice versa … Det är jätteroligt att ha hund, he he.)

Fin lördag ändå, där tålamodet blev prövat och acceptansen vann.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA livet bland både löptikar och segelfartyg.
Kram Malin Lundskog