Vi har bestämt oss för att dra iväg på nytt skidäventyr, Claes och jag. Och ändå har vi inte bestämt någonting. Förutom att det ska vara just ett skidäventyr. Och att vi (i alla fall till att börja med) ska till Sierra Nevada i Spanien där vi var för några år sedan (läs mer om vår första skidäventyr här). Kanske ska kalla det hela för the return of skibum femtio plus, nu när skidäventyret hägrar igen?
Även om vi inte har bestämt så mycket mer än att vi lämnar vår ö i början/mitten av februari (Ingen av oss gillar att planera och jag näst intill hatar att packa) så vet vi vart vi vill och att vi någon gång i början/mitten av feburari slänger in hundar och skidor i bilen och drar söderut. Där skidäventyret hägrar.
Vi behöver planera lite mer än såhär, särskilt med tanke på att vi har två hundar med oss. Så nu sitter vi (mest Claes) och kollar in vilka lägenheter vi kan hyra som accepterar husdjur. Dessutom slögooglar vi lite på vad som kan vara kul att se på vägen hem. Sist var vi i både Champagne och Amsterdam till exempel. Vart skulle vara kul att komma nu? Egentligen är det onödigt att jag rekar, för vi kommer antingen ha glömt av det eller så hittar vi på något annat längs vägen. Men ändå. Det är som att resan redan har börjat, när vi skrollar igenom kul ställen i Europa. Kom gärna med förslag, om ni har några. (Jag ber om ursäkt i förskott om jag glömmer av att använda mig av era tips. Det betyder inte att jag inte är tacksam.)
Tacksam så att det skvätter om det
Vet ni, det här med att skidäventyret hägrar igen är en sådan där grej som gör att jag rent fysiskt måste stanna. Sätta stopp på kroppens framåtrörelse. Så att jag verkligen tar in och är medveten om möjligheterna jag har i livet. Och att jag tar vara på dem. Att vi tar vara på livet. Tillsammans. Och njuter av resan redan nu.
Det är en ynnest och jag är tacksam så att det skvätter om det (jo, tårarna kommer ibland). Och jag önskar varendaste en av er drömmar av alla möjliga olika sorter och storlekar. Och kraften att ta tag i dem. Förverkliga dem. Och leva nu. Det är ju det enda vi kan veta något om. Nu:et. Lika bra att se till att det är gôtt. Och gör gott. Både nu och sen. För oss och för andra. Och ni vet det där med att det är resan som är mödan värd? Tänk då värdet av resan när vi njuter redan innan den faktiskt börjar?
Jamen, vi gör väl som vi brukar och ses snart igen? Tills dess: heja drömmarna och njutet av dem i förskott.
Kram Malin Lundskog
ps. i förra avsnittet av Mitt perfekta liv pratade vi om hur härligt det är att ha något att se fram emot. Som ett skidäventyr till exempel. Lyssna på avsnittet här.