• Skip to primary navigation
  • Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer
glad fri stark är medlemsprogrammet för dig, Malin Lundskog, hälsa

Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

  • Tjänster
  • Aktuellt
  • Skryt och kul
  • Bloggen
  • Poddar
  • Kontakt

skidåkning

Snöiga berg och soliga hav i veckans gott & blandat

Snöiga berg och soliga hav ramar in den här veckan i årets näst sista gott & blandat-inlägg. Kolla här bara:

snöiga berg, trysil, utsikt, Malin Lundskog
sa ju det: kolla här! Ser ni hur kallt det var vår första skiddag i Trysil?
snöiga berg, Trysil. utsikt, skidåkning
härligt folktomma backar
  • snöiga berg, Malin Lundskog, åka skidor
  • trysil, skidåkning, carving
  • snöiga berg, åka skidor, Malin Lundskog
  • snöiga berg, Trysil, Malin Lundskog
  • snöiga berg, åka skidor, Trysil, skidåkning

Vi har dragit till fjällen, min man, en son, hundarna och jag för två hela veckor i snön. Vår svärdotter är på ingång i veckan och sen kommer näste son och hans flickvän. Jul i långkalsonger, klart att man är glad då? Det är i alla fall sådant som gör mig glad och i ärligt talat så har skidresan varit i fokus den här veckan, även om vi inte åkte förrän i torsdags. För hur fan får man med sig all packning när två stora hundar fyller upp hela bagageluckan?

Det gick. Vi är här. Och jag håller på att lära mig carving, men det återkommer jag till för det kräver ett eget inlägg. Att lära sig ny åkstil efter fyrtiosju års slalomåkande. Ja, ni vet det där med att lära gamla hundar att sitta? Ha ha ha …

Och det soliga havet

den här soluppgången lämnade vi bakom oss på Knippla

Sista morgonpromenaden innan vi drog iväg i den fullknôkade bilen såg det ut såhär. Det är som att naturen inte kan sluta skapa förundran och jag knarkar glatt i mig.

Mellan berg och hav kommer poddar, redigering och skrivretreat in

Jag driver ju två poddar, dels Skriverier med Malin och Cilla (om vårt författarskap) och dels Mitt perfekta liv där fotograf-Viktoria och jag hoppas bryta normer och släppa pressen på perfektion genom öppna, ärliga och nyfikna samtal om sånt som går åt helvete i livet.

I veckan har vi spelat in årets sista avsnitt av både den ena och den andra podden och wow för lyxen att få jobba med dels två så härliga poddkollegor och dels prata om så vitt skilda ämnen som författarskap och skrivprocess å ena sidan och viljan att vara bäst å andra sidan.

Årets sista avsnitt av Mitt perfekta liv släpptes i fredags, det hittar ni mer om här. Skriverier-podden kommer med ett riktigt uppesittarkvälls-avsnitt den tjugotredje december, men ni kan ju lyssna ikapp er på våra tidigare avsnitt här: Skriverier med Malin och Cilla.

Redigeringen av uppföljaren

Redigeringen ja. Nu jäklar är det uppföljaren till min roman Mariannes mirakel som ska redigeras. För kanske femtioelfte gången … Jag älskar verkligen redigeringsfasen. Särskilt efter mitt galenskapande med råmanus under november, då jag skrev och skrev och skrev utan att tänka på något annat än att få ur mig berättelsen. I februari ska manuset vidare till lektör igen och det ska bli ungefär hur spännande som helst att få hennes utlåtande på att jag har gjort med karaktärer och händelser sedan hon läste manuset sist.

och skrivretreaten har öppnat upp för anmälan

Ni som skriver, har ni sett att vi kombinerar rörelseglädje med skrivande i Varberg i maj? Kolla här annars, det blir skoj på Skriv o Hoj

Ja, det här var veckans gott & blandat. Nu sitter jag och myser med trötta ben efter tre skiddagar och inser att skidbenen inte blir piggare med åldern … Men herregud vad kul det är att åka. Och att våra små vuxna pojkar vill hänga med till snöiga berg med sina partners. Livet va, visst är det härligt?

Och nu lackar det mot jul. Hoppas att ni får en fin en allihop, hur ni än väljer att fira eller inte fira den.

Tills vi ses igen: HEJA HEJA ER!
Kramar Malin Lundskog

Förresten, vill ni läsa tidigare Veckans gott & blandat hittar ni dem här

18 december, 2022 av Malin Lundskog 2 Comments

Därför ska du våga vara uppe i det blå

Därför ska du våga vara uppe i det blå: för att det är där det händer! Uppe i det blå föds de härligt galna tankarna. Du vet de som är så lätt att förkasta eller glömma bort. Ja, om vi inte förverkligar dem alltså! Där uppe i det blå är allt, eller i alla fall det mesta, tillåtet och vi vågar tänka stort och utan begränsningar. Och det är jätteokej att vara där uppe mellan varven. För att utmana dina gränser och se nya möjligheter. Skidäventyret kom till efter en tripp uppe i det blå, det är jag säker på – även om jag inte vet …

här uppe i det blå verkar solen alltid lysa …

Öppna och stänga dörrar

Det är också där uppe i det blå som tankarna på vilka dörrar som ska stängas och vilka som ska öppnas börjar gro. När de har grott ett tag har vi oftast kommit ner på jorden igen. Här är det oftast inte lika lätt att stänga dörrar, vi är ju rädda att missa något av det som finns. Att såra någon eller att inte ha samma trygghet som vi har nu. Nere på jorden kommer oftast en drös självsabotörer fram och pratar ner oss genom att visa att det där nya nog inte är för oss. Eller att vi kanske behöver analysera det hela lite till, vänta till efter semestern eller göra allt det där vi bara ska göra först …

Självsabotörer har jag skrivit om förut, det kan du läsa om här bland annat: Allt eller inget, från sabotage till succé och om du söker efter ordet självsabotörer här på bloggen

Jag har vågat vara uppe i det blå

⁣⁣Som jag skrev högre upp så är jag ganska säger på att skidäventyret som jag nu är ute på kom till efter en tripp uppe i det blå. Jag har glömt alla vändor nu, men jag vet vilka dörrar jag har stängt för att göra det här möjligt. Det finns mycket både roligt och lönsamt bakom de stängda dörrarna, som till exempel mina årliga löparläger på Vrångö.

Inga fler löparläger …

Jag har drivit löparläger på ön där solen alltid skiner i Göteborgs södra skärgård i flera år. Så kul jag har haft! Så många härliga löpare jag har sprungit med. Och så rätt det har känts att köra läger för löpare dit det är enkelt att ta sig på ett miljövänligt sätt. Mina deltagare har tagit tåg från andra delar av Sverige, sedan spårvagn till färjan och väl ute på ön har vi sprungit. Och badat i havet. Såklart! Och njutit av spring i benen, träningsvärk och mängder med härliga skratt. Vi har bott på superfräscha Kajkanten, rekommenderar varmt!

Ingen mer Glad fri stark på Masesgården

Under några säsonger har jag haft kursen Glad fri stark på Masesgården. Galet vackra Masesgården! Med den galet goda vegetariska maten och de fina människorna som bjuder både sig själva och oss andra på sig själva. Härliga deltagare, storslagen natur och Siljan att bada i.

Nej tack till föreläsningar

De senaste månaderna har jag tackat nej till jätteroliga föreläsningsförfrågningar. Efter att jag har föreslagit webb-föreläsning förstås, men den gubben har inte gått hem. Alltså: jag älskar att prata om mindset, goda vanor, myrstegsrevolutioner och hälsa i största allmänhet inför folk. Jag har vacklat. Är det värt det? Ska jag inte stanna hemma och föreläsa? Det är ju både kul och har tidigare varit en viktig del av min omsättning. Varför ska just jag våga vara uppe i det blå? Men … jag vågade stänga den dörren också. Så värt!

Mindre träning på företag

Oj, vad jag har sprungit och tränat med företagsgrupper i Göteborgskrokarna. Inomhus och utomhus. Inför Göteborgsvarvet, vårruset och för den allmänna hälsans skull. Morgon, middag, kväll. I flera år. Jag tror ärligt talat inte att jag någonsin har haft tråkigt på något av de här passen. Jag tror inte heller att deltagarna har haft det. träna tillsammans är gôrkul! Och teambuildande. Men, nu har jag ett fåtal grupper kvar som sköter sig själva under mitt skidäventyr. Det är en chansning – de kanske upptäcker att de klarar sig galant utan mig. Och då är det så det får vara, även om jag inte hoppas det.

Därför vågade jag vara uppe i det blå

⁣⁣Jag vågade stänga även lockande dörrar för att kasta mig ut och öppna upp för det som är jag. Jag är en annan jag nu än jag var när jag startade Hälsa mera. Precis som du är en annan du nu? Jag vågade för att jag brinner för frihet. Både din och min! Jag vågade vara uppe i det blå tillräckligt länge för att komma på att jag verkligen vill ge fler möjligheten att tro på sig själva, njuta av livet och leva sin dröm genom mina onlinetjänster (mer om dem här). 

Jag vågade vara uppe i det blå för att jag var tillräckligt nyfiken. För att jag vill leva som jag lär. Och för att ett liv med såhär mycket ut och njut som jag har just nu var tillräckligt lockande (du vet det där med lockande mål och tydliga varför som du bland annat kan läsa om här: varför). Det här kan vara början på något! Eller bara ett kort äventyr. Det vet jag inte än, men jag vet det här:

Gå inte på snacket om att du inte ska drömma eller vara uppe i det blå! Utan drömmar och vändor där uppe blir nog inte många äventyr genomförda. Eller ens påtänkta?

Malin Lundskog lever sitt drömliv i Sierra Nevada med utsikt över Medelhavet från skidbacken.

här står jag bokstavligen uppe i det blå, på 3000 meters höjd med Medelhavet bakom mig och kan se hela vägen till Afrika – så värt modet! Try it, you’ll like it!

Förresten: det vore så himla kul att höra vad du har för dröm som du vill förverkliga eller redan har förverkligat. Berätta gärna i en kommentar. Behöver du en tur upp i det blå? Join the joyride!

Ses snart igen,
heja dig sålänge!
//Malin

20 mars, 2019 av Malin Lundskog 16 Comments

Tårar mitt i drömlivet

Tårar mitt i drömlivet? Ja. Det är sant! Två gånger om till och med. En gång av ren jävla frustration över felkörning och noll snö i sikte och en gång för att hjärtat svämmade över av ord som munnen inte klarade av att säga. Same same? Nä – så different som något som ser likadant ut kan bli …

Jo, livet är en dans på rosor …

Jo, skidäventyret i Sierra Nevada är en dans på rosor: Vackert, färgstarkt, väldoftande (mest tack vare svettiga underställ, he he). Och taggigt. Taggar som nu är bortskaffade, men ojojoj! När vi närmade oss naturreservatet Sierra Nevada var jag så frustrerad att jag grät. Jag hade kört fel i flera mil, temperaturen utomhus var 24-25 grader och vi såg inte en enda liten snöfläck. Inte ens när vi vände blicken mot bergsmassivet som såg ut som kulissen till en gammal cowboy-film.

Bergen i Sierra Nevada. Utan snö ...
inte ett enda snökorn …

Vad hade vi gjort? Tänk om vi inte skulle kunna åka skidor? Vad skulle vi då göra? Hade vi varit så naiva som trodde att det i den globala uppvärmingen ska gå att åka skidor så här långt söderut? I mitten av mars?! (Jo, det är en drös människor omkring oss som har tvivlat och i min frustration kom de känslorna upp. Jag ville inte ge dem rätt!) Fan att vi inte är mer om oss och kring oss (fast vi enligt min vän är strategiska, som jag skrev om här) utan bara kör. Jag ångrar mig. Vad gör vi här?!

Tårarna kom av sig …

Vi fortsatte köra och jag insåg att det är lika bra att gilla läget. Göra det bästa av det hela och känna tacksamhet för att vi ens är ute på äventyr. Tillsammans. Ja, jag levde som jag lär och insåg det onödiga med att ta ut sorgen i förväg och med att bry mig om vem som har rätt och fel. Det finns annat än skidåkning att göra i bergig miljö (vandra, springa, cykla, njuta, leva till exempel). Vi körde vidare uppför. Det slog lock för öronen och … tårarna som hade kommit av sig kom tillbaka. Av en helt annan anledning!

Tårar av tacksamhet

Första vändan upp i liften kom tårarna tillbaka. De där riktigt sköna tårarna. Tårar av tacksamhet och alltings härlighet. Tårar mitt i drömlivet för att hjärtat svämmade över av ord som munnen inte klarade av att säga. Vi svävade ovan de få molnen som visade sig nedanför oss. Och livet var så vackert så att det rann över.

utsikt från 3000 meters höjd i Sierra Nevada
utsikt från 3000 meters höjd

Tacksam över hela härligheten

Jag är så oändligt tacksam över att vi är här. Över att vi har skapat förutsättningarna för att leva vårt drömliv. Över att en av mina bästa vänner passar både hus och katt. Över att Brorsan (vår hund) fixar hotellnätter, frukostmatsalar, restaurangbesök och 320 mil i bil. Och över att jag har förmågan att vara så in i vassen tacksam. Jo, jag har tränat på det. Så värt det! Den träningen återkommer jag till, nu ska jag fortsätta njuta av tårar mitt i drömlivet och hela livets härlighet.

Malin Lundskog och tårar av tacksamhet
sköna tårar, som känns som ett bubblande leende

Ja, det är skillnad på tårar och tårar. De av tacksamhet är oändligt mycket skönare än de av frustration, men alla får plats. Även i ett drömliv! Jag är tacksam över att jag kan känna så mycket. Så starkt! Att känna tacksamhet är fenomenalt hälsosamt och lika viktigt att träna på som vilken träning som helst.

Vi kan börja nu: vad är du tacksam över just nu?

Ses snart igen,
tills dess: heja heja dig!
//Malin

ps. vill du läsa mer om vårt drömliv och skidäventyret i Sierra Nevada? Sök på taggen skibum eller klicka till exempel här: 50-årskris? Nä, bara perfekt timing!

15 mars, 2019 av Malin Lundskog 8 Comments

Du ångrar bara det du inte gör …

Sköna obekväma tankar från winterworkation

Tänker så att det knakar skönt. Som en stretch du vet, som gör sådär gott-ont. Idag tänker jag på att jag är så himla glad att jag inte följde min första instinkt i söndags när jag vaknade. Den var nämligen: jag åker inte till Åre! Jag känner ingen, jag kan inget, jag kommer att vara lastgammal och tråkig, tänk om ingen vill prata med mig, tänk om … Ja, jag tänkte precis så som många av mina kunder gör när det gäller hälsan: tänk om … tänk om jag inte kan, tänk om jag inte orkar, tänk om jag inte lyckas! Tänk om … Och det är i det läget det är dags att tänka om. Och tänka: Tänk om jag kan! Tänk om jag lyckas! Tänk om jag får skitkul! Tänk om jag lär mig massor! Tänk om jag träffar massa roliga människor!

Tänk om jag inte hade åkt? Då …

Hade jag fortfarande inte testat att köra skoter, som Åreguiderna så generöst tog oss med på.

skoterkörning winterworkation i Åre

 

skoteråkning i Åre, winterworkation, Malin Lundskog

Jag hade kanske aldrig fått veta vilka konstverk jag kan göra med blommor, som Hanna visade oss:

blommor, winterworkation, löpare, malin lundskogblomstermandala. blomsterpill med Hanna, winterworkation Influencers of Sweden

Jag hade inte fått uppleva sagolika 25 kilometer i total ensamhet i skidspåren:

längdskidåkning, winterworkation i Åre, Malin Lundskog

Jag hade inte lärt känna fler än jag gjorde i söndags morse. Fina människor dessutom! Sådana är det ju fint att ha fler av i livet. Jag kan en hel del mer än jag kunde innan jag drog iväg och jag ser fram emot att lära mig mer. Jag var förmodligen äldst, men tror inte att jag var så tråkig för det. Löjlig grej att haka upp sig på, eller hur? Och jag hade någon att prata med varje stund jag ville det. 

Det tänker jag på. Och så tänker jag på hur jag kan få till mer skidåkning i livet …

Jag är tacksam över att jag är målbildstränare och coach och mellan varven lyckas använda mina sådana skills även på mig själv. Som i söndags, så att jag inte föll för den enkla utvägen att stanna kvar hemma i Göteborg. Då hade jag ju missat allt det där jag just beskrev och dessutom det här: resan upp till och från Åre med Maja, jag hade inte fått träffa Sara irl, en tjej jag inspireras massor av (erkänner: starstruck!), jag hade missat den sanslöst goda maten som Holiday Club Åre bjöd på (på riktigt: åk! ät!). Jag hade inte fått workshoppa med Alexandra eller prata äventyr med Chaly. Jag hade inte fått kunskap och inspiration av Clara om varumärke, Johanna om rädslan att inte vara omtyckt (typ tvivla på att åka till Åre?), Jeanette om stipendier, Ann-Mari om passiva inkomster, Mayrem om SEO, Mona om marknadsavdelningar. För att nämna några. Har jag missat någon räknar jag med att denna någon säger till och inte ångrar något som inte blir gjort. Eller sagt.

Jag ångrar det jag inte gjorde

Vad jag ångrar? Att jag inte bjöd på något av det jag faktiskt kan, som hälsa för entreprenörer och vad en gnutta motion gör för kreativiteten (har du sett att webbkursen Hälsa för entreprenörer släpps idag förresten?). Tur att det kommer fler workations – så att jag får nya chanser. En bra grej det där: att få en ny chans. Och ta den …  

Färdigångrat för den här gången. För alltid? Nej, kommer säkert tvivla fler gånger, men ju fler gånger jag övervinner tvivlet, desto bättre blir jag ju på att övervinna det. Det tänker jag på. Och på det där med att få till mer skidåkning i livet då … 

Vad tänker du på?

Vill du fortsätta hänga med mig här på bloggen och ta del av fler hälsosamma tankar? Följ bloggen på Bloglovin

Ses snart igen!
Tills dess: heja dig, dina tankar och allt du inte ångrar!

//Malin

Mer om winterworkation: mindset och bättre självkänsla – måndagsmotivation

Mer om organisationen jag drog iväg med: Influencers of Sweden
 

30 januari, 2018 av Malin Lundskog 10 Comments

Primary Sidebar

Bloggen

Bloggen

  • Min sämsta väninna är skitsnygg!
  • Utmanar mig med totalt otippad hiphop
  • Ordet är mitt bland horor och nyord?!!
  • Guldmedaljer, OS-anda och ö i snö
  • 138: Jag och min far …
  • Jag kommer till Bokbytardag i Grästorp
  • Klenvirke är årets första boktips
  • Det vackra värmer en kylig morgon
  • Ha roligt helt utan anledning
  • Sura kränkta författare i nytt poddavsnitt

Footer

Malin Lundskog

Malin Lundskog, författare, porträtt i Knippla gästhamnHej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.

Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.

Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.

Instagram »
Facebook »
hej@malinlundskog.se

En hemsida från Everday