skrivliv

Livets första förläggarmöte

Idag har jag haft livets första förläggarmöte. Och vilket möte sen! Jag har nog vuxit flera centimeter av stolthet. Trodde ärligt talat inte att jag skulle fixa det, på grund av halsontet och den brutala hängigheten jag vaknade med idag. Men där satt jag vid datorn, redo med anteckningsblocket jag inte har tittat i sedan i somras. De senaste anteckningarna i den handlade om de sista redigeringarna jag gjorde innan jag skickade iväg manuset till förlag. Känns som en evighet sedan (läs mer om när jag skickade manuset här). Och nu var jag redo att skriva ner allt som skulle ändras, läggas till, tas bort från texten.

Men vet ni vad jag skrev?

Jo, sånt som grät på slutet, rätt in i berättelsen, så fin, lär känna karaktärerna direkt, anslaget, miljön! Och så vidare. Alltså lovorden från förläggare Teresa Rule gjorde mig mållös. Och skitglad. Ja, förutom stoltheten då. Där satt jag och väntade på ett ”men” helt i onödan. Det enda men som kom var att förtydliga en relation med ungefär ett stycke och lägga in en dialog i en betydelsefull scen. Hur fantastiskt är inte det? Nu längtar jag ännu mer till maj nästa år! Som jag hoppas att ni alla ska tycka om romanen Min sämsta väninna lika mycket som min förläggare. Hade jag varit frisk hade jag satt igång för länge sedan med omskrivningen (eller kanske snarare tillskrivningen?), men nu vilar jag mig i form. Och njuter av att längta tillbaka till berättelsen.

Hur kan detta vara livets första förläggarmöte när jag inte är debutant?

Det kanske låter konstigt att jag hade livets första förläggarmöte idag, när jag redan har gett ut två romaner och flera noveller och några fackböcker. Men, det är skillnad på förlag och förlag om man säger så. De andra förlagen jag har haft, har inte arbetat på samma sätt. Då har jag arbetat med redaktör under en eller max två redigeringar. Alltså mer på text- och språknivå. Att ha en förläggare är verkligen att ha någon att hålla i handen som hjälper både boken och mig som författare att växa. Så lyxigt!

Vi ses snart igen, tills dess HEJA Min sämsta väninna!
Kram Malin Lundskog

PS. Ni har väl inte missat att jag har fått förlagsavtal med Gyldendal Astra? Det kan ni läsa mer om här: Min tredje roman kommer ut våren 2026

PPS. Hur fan gör jag med min runstreak? Dag 169 idag juh …

En paj podd som spjärnar emot

Jomenvisst har vi släppt ett nytt avsnitt av podden Ordet är mitt. Avsnitt 36 kallar vi för En paj podd som spjärnar emot (men inte i Pajala?). Orden vi pratar om är paj och spjärna. Visst är det spännande? Jag menar paj. Hur kul kan det vara att prata om det lilla ordet? Och att spjärna då? Visst är det ett ganska udda ord? Ja, hur som helst pratar vi om de orden i avsnittet. Hoppas att ni har (minst) lika kul som vi!

Ses snart igen!
Tills dess: heja ord och friheten vi har att använda dem.
Kram Malin Lundskog

Så skönt å va öisare!

Malin tycker som sången hon inleder avsnittet med: Så skönt å va öisare!

Efter en sportig inledning leder den röda passionerade tråden in i Cillas och Malins författarskap. Störst av allt, näst efter passionen, är Cillas FÄRDIGA råmanus av Eksjömorden, hennes livs första deckare. Det är stort. Kanske till och med större än den närmsta omgivningen begriper? De frågar sig också om författarlivet någonsin blir vardag. Och om Malin kommer att skratta eller gråta efter mötet med sin förläggare …

Ses snart igen! Tills dess: heja ÖIS!
Kram Malin Lundskog

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tidsperspektiv, berättarperspektiv och textsamtal

Tänk att man kan bli så trött av att lära nytt som jag är nu?! Och det efter en heldag stillasittande i skolbänken. Vi började förmiddagen med föreläsning om tids- och berättarperspektiv, något jag trodde att jag hade stenkoll på. Men tydligen inte. Efter en förvirrande förmiddag var det dags för en eftermiddag med samtal om våra egna texter. Tidsperspektiv, berättarperspektiv och textsamtal helt enkelt. H e l a dagen!

Bara en sådan sak som att separera tempus från tidsperspektiv fick det att klia i huvudet på mig. Jo, det är så jag känner det när det liksom inte landar där uppe. Det kliar inuti huvudet. Någon som känner igen sig? Ja, och sedan kom berättarperspektivet på det. Är det internt, externt, subjektivt eller objektivt? You tell me var min första tanke, men jag skärpte till mig som den ändå ganska rediga skolelev jag är. Efter en snabb gruppdiskussion där alla till en början var lika förvirrade (skönt ändå!) löste vi det. Tror jag? Och nu i efterhand undrar jag hur jag inte kunde begripa.

Och vet ni, mitt i den nästan förlamande tröttheten är jag ändå så pepp på att skriva. Energin in i skrivandet som kom efter textsamtalen kring våra texter alltså. Responsen jag fick på min ganska galna idé. Den. Ba. Wow! Så skrivsugen. Bara inte just nu. Idag. För nu ska jag kolla på dagens avsnitt av kalendern (= SVT:s julkalender Tidstjuven) och sen ska jag ta min vuxna rätt och gå och lägga mig tidigare än lilla Stella the grandchild.

Tidsperspektiv, berättarperspektiv och textsamtal, Malin Lundskog på föreläsning, kreativt skrivande — Låt inte skenet bedra, jag sitter inte bara här och stickar i godan ro framför min skrythylla. Oh no. Jag lär mig nytt!

Tack. Godnatt. Och vi ses snart igen ju. Tills dess: heja!
Kram Malin Lundskog

Pappa är en daddel och mamma en korv

Ja, ni har rätt! Ännu ett avsnitt av Jessika Deverts och min podd Ordet är mitt är här. Den här gången med den obegripliga titeln Pappa är en daddel och mamma en korv. För inget är som ni tror … Så här skriver vi i våra show notes: Jackan är korven som idisslas tillsammans med Paul McCartney och allt i hitlåten får sin förklaring. Malin har blivit spontant omvänd och är en perfekt helfigur medan Jessika grottar ner sig i joller. Men sedan, kära publik, blir det kriminella utsvävningar, anabola steroider och underklädeshemligheter som avslöjas. Vi lovar att avsnittet inte på något sätt är pappigt, men vi funderar allvarligt på att starta ett gäng med långa benholkar. Var lugna: era mammakorvar i vinterkylan är här!

Alltså, jag undrar om inte detta är vårt bästa avsnitt hittills? Vad tycker ni? Om ni tycker om, hjälp oss gärna att hitta fler som vill lyssna genom att sätta (bra?) betyg på oss i era poddappar.

Se snart igen, tills dess: heja mamelucker och en viss sorts pappighet (lyssnar ni, så hajar ni allt, kanske till och med titeln Pappa är daddel och mamma en korv)
Kram Malin Lundskog

ordet är mitt 35, podcast, malin lundskog, jessika devert, pappa är en daddel och mamma en korv

131: Ser du månen där du är ikväll?

Ser du månen där du är ikväll är Cillas adventssång till folket. I alla fall till våra poddlyssnare.

Malin är på resande fot hela dagen, mot slutmålet att genomföra sin sista bokklubbstisdag för året. Hon sitter i bilen för att ingen ska tjuvlyssna på de intima samtalen de här två författarna har en gång i veckan. Cilla har deadline framför sig och knattrar ner bokstäver så det står härliga till, hon besöker bibliotek och deltar på julmarknader och ska baka pepparkakor. Samtidigt som hon ska lämna sitt manus till sin förläggare ska Malin få sitt manus från sin förläggare. I detta avsnitt pratar de också om hur de gör när de skriver. När känns det stabilt i skrivprocessen? Kan ett namn på en karaktär göra stor skillnad? Lyssna så får ni veta!

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är fredag – ser du månen där du är ikväll? Oavsett: go fredag!
Kram Malin Lundskog

skrivliv

Hur kan detta vara livets första förläggarmöte när jag inte är debutant?

Footer

Malin Lundskog