tacksamhet

HON ÄR HÄR NU!!!

Hon är här nu!!! Vårt lilla barnbarn. A star is born. Stella. Och det är så ofattbart ofantligt och alldeles underbart att jag inte förstår varför världen inte stannar en stund och bara tar in det här. För det är ju inget annat än ett mirakel. Ett litet barnbarn. En liten Stella. Mitt barns barn. Hon är här nu. Och jag vet inte vad jag ska göra med alla känslor som … svämmar över.

Det började någongång kring midnatt. För vår del alltså, för de nyblivna föräldrarna började det innan dess med vattenavgång och värkar och fram och tillbaka och fram igen till Östra sjukhuset någon gång igår kväll. Men vi fick ett sms runt tolvslaget, som jag såg någon gång strax därefter.

Ja, jag vet: kolla mobilen mitt i natten? Men jo. Jag vaknade till och har ju i väntan på detta lilla barnbarn haft koll på mobilen ungefär stup i kvarten, så jag kollade den och då hade det där meddelandet kommit. ”Vi är på Östra nu, om någon är intresserad.”

Om någon är intresserad??? Herregud. Sen kunde jag inte somna om, mer än korta stunder under natten. Det blev morgon och vi hörde inget mer. Timmarna gick och jo. För första gången under hela denna graviditet blev jag orolig. Glömde liksom av att en förlossning kan ta både 24, 36 och 48 timmar.

Vi går och fiskar …

Ja, så vi drog ut och fiskade, Claes och jag. För inte kunde jag fokusera på att skriva, som jag ju kom igång med igår. Och först när vi hade dragit upp ett gäng makrillar kom nästa meddelande. En bild. På en nybliven mamma och en baby.

Vi hissade upp våra krokar (ganska oroliga för att all vår makrill skulle göra lilla Stella till gaisare ha ha) och sänkte våra axlar och jag skrek där ute till havs. Av glädje. Och jag tycker verkligen att det är obegripligt att världen fortsätter snurra som om ingenting har hänt, när precis allt har förändrats.

utsikten när vi fick veta att vi hade blivit farmor och farfar

bubbel — skål farmor, sa Claes. Skål farfar, sa jag
på Matjes på Knippla

Och jag har en känsla av att allt jag har gjort idag är symboliska handlingar. Fisket, badet, bubblet. Ja, även lastmoppesvängen vi tog runt ön och frågade folket om de inte gick och undrade vem som just hade blivit farmor och farfar kändes symbolisk. Lite drömmande sa jag till Claes att det här vill jag göra varenda år den nionde juli. För att fira att hon är här. Vår stjärna. Lilla Stella.

Livet ändå. Stort är det. Jättestort. Och jag kommer att sova som en baby inatt. Vakna, somna, vakna … pirrigt glad och tacksam över att ha på ett kick (okej, det där håller förmodligen inte de nyblivna föräldrarna med om, men ni fattar) ha blivit ännu rikare.

Och vi ses ju snart igen, allihop. Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Mer om det stora med att bli farmor hittar ni här

Alla tankar på barnen

Just som jag gick där i morse och tänkte på barnen kom jag att tänka på hur mycket jag faktiskt tänker på dem. Varje dag. Även om de är vuxna. Jag har inte reflekterat över det förut, men av alla tankar jag tänker så är barnen de som är med i flest. Eller som i alla fall känns mest.

Det är inte så att jag går och ororar mig, utan det är … bara tankar. På dem. Deras liv som de nu skapar för sig själva. Och vilket ynnest det är att se dem bli vuxna. Ja, så tänker jag på allt roligt vi har gjort och jag tänker på dem när de var små. Ja, särskilt när jag jämför dem med hundarna, för de är galet lika våra två brödrapar. Sönerna och hundarna (som inte är biologiska bröder, men ni fattar …).

alla tankar, springer spaniels, knippla, strand — ett av våra brödrapar

Vardagstankar och storsvulstiga tankar

Ganska ofta tänker jag på hur jag hoppas att de också kan leva sina liv som de vill. Vara fria. Älskade. Och själva älska. Jo, faktiskt. Ibland blir tankarna på dem sådär storsvulstiga, men jag tror ändå att de ganska ofta är små (dock inte obetydliga) vardagstankar. Jag kanske bara ser deras ansikten. Skrattar åt något roligt de har sagt. Känner dem. Innan jag fladdrar vidare till nästa tanke.

Ja, det tänkte jag på idag. Och när jag tänkte på det kom jag på att min mamma och pappa kanske går runt och tänker lika mycket på mig? Hur fint är inte det egentligen? Här går jag på min ö och är mitt i hela alltet.

alla tankar, utsikt från knippla, grå himmel, grått hav, — perfekt väder för reflektion?

röddeviga, knippla, utsikt, frälsarkrans

Jag blev alldeles varm inombords (vinden var iskall, så jag var inte jättevarm på utsidan). Tänk vad fint om mina föräldrar tänker lika mycket på sina barn som alla tankar jag tänker på mina barn. Och då kom tanken på mina vänner. När jag tänker på dem. Tänk om de går och tänker på mig? Och samarbetspartners, kollegor, grannar och er. Och så vidare. Fint, eller hur?

Men mest tänker jag på barnen. Och det kom jag på under min lyxiga morgon, som var som mina morgnar brukar. Fylld av meditation, skrivande, hundlek och -träning och ett och annat nej! när någon av dem tuggar i sig musselskal eller ben från en död fågel. Och kaffe, förstås.

Det trodde jag nog inte när de var små, att de skulle uppta så mycket av mig även som vuxna. Och hur tacksam jag skulle vara över att vara mamma till två vuxna söner.

Vi ses snart igen och tills dess: Heja alla fina tankar vi tänker på varandra.
Kram Malin Lundskog

Jag har fått kärleksbrev

Kanske inte ett kärleksbrev, men i alla fall ett riktigt brev. Med ett hjärta på. Och då kan jag väl säga tt jag har fått kärleksbrev, tänker jag. Ett brev fullt av pepp. Se så fint:

jag har fått ett kärleksbrev, dikt, pepp, Cecilie Östby — lika bra att köra på med drömmarna, eller hur?

Drömmar man inte uppfyller har en tendens att jag en. Och om man inte lyssnar på dem på dagen, börjar de jaga en om natten. Förutsättningarna för att göra det man drömmer om är alltid usla – så lika bra att göra det NU!

Räck upp en hand om ni håller med. Eller känn bara kraften i att köra och göra. Inte var förutsättningarna de bästa när vi fick barn, började plugga, köpte hus, släppte jobb, reste bort, skaffade hund och så vidare. Och så vidare.

Peppen att fortsätta skriva

Brevet är från Cecilie, som hjälpte mig att reda ut allt trassel i Ett oönskat arv, boken som snart släpps (läs mer här). Det är fint med fina mäniskor, eller hur? De som inte bara är jätteduktiga och gör sitt jobb utan också är … människor. ni vet. Generösa och peppiga och omtänksamma och trygga. Och säkert massa annat, men ni förstår vad jag menar. Som kommer med peppiga kommentarer om att absolut inte sluta, när man själv vacklar. Och som skickar kärleksbrev.

Cecilie är inte bara skrivcoach, lektör, redaktör och omtänksam. Hon är själv författare (vi var både med i Antologierna om De sju dödssynderna t.ex). Här hittar ni henne på Instagram.

Kärleksbrev kanske jag inte har fått så många i mitt liv (om ens några?), men kommer ni ihåg hur det var? När vi fick handskrivna brev. Med posten. Det var tider det, eller hur? Vad glada vi måste ha varit. För oj oj oj vad glad jag blev när jag gick till postboxen och hittade det här. Omtänksamheten i att faktiskt skicka ett brev, betyder lika mycket som innehållet i brevet tror jag. Vad tror ni?

Ses snart igen, tills dess: heja omtänksamheten!
Kram Malin Lundskog

Tacksamheten och wow:et

Jag stillar min egen nyfikenhet över 2023 med en genomgång av året som tog slut för några timmar sedan. För även om året är slut betyder det inte att det inte lever kvar i oss. Resultatet av saker vi har gjort och lärt oss lever kvar i oss. Kanske till och med växer och utvecklas vidare? Erfarenheterna från allt vi har varit med om under året finns kvar. Kärleken till människorna vi tycker om och som tycker om oss växer vidare inom oss. När jag pratade med min man om det här igår fastnade jag i tacksamheten och wow:et. Över året med allt vad det innebar av både människor, samtal, insikter, kärlek, förluster, generositet och härligheter.

Tacksamheten och wow:et

Det var när vi satt där igår kväll, min man och jag, med champagneglasen höjda som vi (kanske mest jag) pratade om året som snart var slut. Vi gick igenom året och jag kom fram till att störst av allt är tacksamheten. Och wow:et. Hoppas jag kommer ihåg det om (när) det kommer dagar då jag irrar runt i tillvaron och känner mig uttråkad och meningslös.

Januari började året

Förra januari bodde vi i ett hus vi hyrde här på ön, när vårt hus renoverades. Huset var iskallt och oisolerat, med direktverkande el och elpriserna chockhöjdes. Kommer ni ihåg? Jag bestämde mig för att vara modigt kreativ under 2023 och jag vågade skriva igen.

Men ändå är jag så tacksam över att vi hittade ett hus så nära vårt eget att bo i under renoveringen. Kylan är glömd eftersom jag tydligen minnes de lyckliga stunderna blott. Jo, det är jag tacksam över. Och över att jag inte bara vågade skriva utan också skicka iväg manus på ny roman till förlag. Wow, för det.

Knippla, sjöbodar, Malin Lundskog, tacksamheten och wow:et — och flytoverallen

Kvinnohistorier, kometer och kul , flytoverall, Malin Lundskog, Knippla, tacksamheten och wow:et — och flytoverallen

Vi bodde alltså kvar på ön trots att vi inte bodde hemma, jag fick använda flytoverallen (overall måste ju ändå vara världens mest bekväma plagg) på ett vardagsäventyr i jakt på kometer med en av mina vänner här på ön och jag gillar att jag ser så glad ut. Tack för det.

Förresten, den där kometjakten påminner mig om hur mycket ett vardagsäventyr betyder för mig. Mera sånt!

Februari kom näst

I februari insåg jag för ungefär femhundrasjuttioelfte gången hur mycket glädjen betyder för mig. Oavsett om det gäller skrivande eller träning (som jag pausade under några veckor i början av året pga operation) eller resten av livet så är det glädjen som får mig att göra. Och hålla ut. Det skrev jag om här på bloggen.

Vi bodde kvar i det kalla huset och jag störde säkert de stackars snickarna i vårt hus varje dag. Här är vi uppe och snackar storlek på köks-ön till exempel …

tacksamheten och wow:et, Knippla, snickare, renovering — Claes och Håkan, som kan vara världens bäste snickare.

Och så hittade jag de här bilderna från februari. Bland annat alltså. Wow och tack för den vackra naturen bjöd på i februari. Här bor jag.

Mars och april hade knopp i håret

I mars flyttade vi hem. Till vårt hus. Och jag trodde aldrig att jag skulle vilja lämna det igen. Kanske därför vardagsäventyr passar mig så bra? För jag vill egentligen vara hemma, samtidigt som jag älskar äventyr.

Kolla in hur köksön blev. Visst syns det att Ocean finsnickeri, som har byggt köket, har gjort hur mycket båtinredning som helst med smarta lösningar på liten yta?!

tacksamheten och wow:et, grönt kök på Knippla

Även om jag inte vill lämna huset, så gick jag mängder med promenader i det här under mars verkar det som när jag går igenom min bilderna i mobilen. Eller så har jag bara fotat när det är så här vackert, men hur som helst. Vardagsnjutet går inte av för hackor och det är jag tacksam över.

Malin Lundskog åker skidor på Knipplas fotbollsplan, tacksamheten och wow:et — Också i mars. Kontraster är livet ändå.

I mars laddade jag också för utflykter med Mariannes mirakel igen. Som Bohusläns bokmässa, Hovås kallbadhus och senare Majornas bokmässa. En fin grej med författarskapet är att träffa människor i författar- och bokbranschen. Tänk vad många nya bekantskaper ett endaste år kan föra med sig, egentligen. Wow för det?

Ja, som helgen i Västervik som min podd- och författarkollega Cilla bjöd in till.

Men apropå att jag vill vara hemma. Vårt hus. Och balkongen som inte var riktig klar här. Gissa om det killade i magen när Claes skickade den här bilden på hundarna en dag när jag var på vift? Men allt ordnade till sig när räcket kom upp.

tacksamheten och wow:et, knippla, utsikt, balkong, hundar, springer spaniels

Om jag gillar min gröna klänning och jeanskavaj? Jepp. Här syns outfiten på både Dorros femtioårsfest och bokmarknaden på lagerhuset.

Maj och juni blommade mest?

Vi skålade (ja, min man och jag alltså. För det här handlar fortfarande om att jag kom fram till tacksamheten och wow:et igår) och jag bläddrade fram maj 2023 bland bilderna i mobilen. Här är bilderna som mötte mig. Jag fick träffa tre av mina favoritmänniskor i världen. Dels min barndomsbästis Anna, dels Cilla och dels Vickan (mina två poddkollegor ni vet).

I juni drog vi på tågluff och jag bestämde mig för att blogga (nästan) varje dag. Det har jag hällt. Hoppas att ni gillar det jag skriver om. Om inte annat hjälper det mig att sortera tankar och händelser.

På ett tåg i England öppnade jag mailet från Lava förlag där de skrev att de gärna ger ut mitt manus. Herregud, nu när jag tänker på det känner jag pirret igen. Det glada pirret över att vara antagen av ett förlag. Över att mina ord blir en bok. Som kommer ut i år. 2024. Snacka wow! Och tacksamhet.

Juli, augusti och september härlig sommar är det då

Ups and downs under de här tre månaderna? När jag gick igenom bilderna var det ju bara massa ups. Båt och bad och vuxna barn. Sällan jag fotar downsen, men när vi tog en klunk champagne till igår kom vi på att det var under den här perioden som vi bestämde att inte vara med och driva vår nedbrunna restaurang Den Glade Knoden när den byggs upp igen. Det bor en sorg i det, men beslutet var nödvändigt och vi vet ju allihop att det är bättre att fatta beslut än att gå runt och vela. För då sabbar man det hela?

Det var också under den här perioden som det tog slut mellan mig och en väldigt nära vän. Det har jag berättat om här. Sorgligt det också, men nödvändigt. Och jag väljer hellre ett ärligt slut än en tärande undran.

champagne på piren på Knippla, solnedgång, tacksamheten och wow:et

Ja, men ups:en då? De värmer fortfarande. Jag ledde författarsamtal på min vän Brittas bokrelease, det var hummerpremiär, vår yngste son fyllde 25, både Hvaldimir och vänner kom på besök här på Knippla och vi hade massa mys med bad och båt. Och jag fortsatte att skriva på mitt tredje romanmanus.

Oktober, november och december är inte alls så grå

Ni som känner mig vet att jag gillar alla årstider och alla väder. Även gråa oktobervindar, vågrätt novemberregn och barmarksdecembrar. Men vad hände egentligen under de här månaderna? Det är himla bra att jag har alla foton o mobilen, för annars skulle jag inte komma ihåg vad jag har gjort alls tror jag.

Jag var på retreat ju. Med min nye idol Bob Hansson. Egentligen kanske det inte gör så mycket om vi glömmer exakt vad vi gör förresten. Det är väl vad vi är som betyder mest? Och efter skrivretreaten på Ängsbacka är jag … mer jag? Tryggare? Och ännu mer säker på att jag vill skriva mer för hand, meditera mer och flödesskriva mer. Wow för det. Och tack.

Vi fiskade hummer mellan stormarna och himlen sprakade på. Men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till löpningen efter mina bakslag med gubbvaden. Jag vet att jag saknade löpningen i oktober just, för höstlöpning kan vara något av det bästa jag vet. Men det kommer fler oktober, eller hur?

tacksamheten och wow:et, knippla, soluppgång — nej, oktober är verkligen inte bara grå

vinterbad, Malin Lundskog, Knippla — … inte november heller

fullmåne, bohuslän, december, tacksamheten och wow:et, — … eller december

Skål och tack

Skål och tack. Det är wow:et i livet som gör det. Livet. Och det finns wow i det lilla. Knôkat av wow till och med. Och när vi satt där igår och åt upp vår egenfiskade hummer, skålade i champagne och lyssnade på hundarnas snusande samtidigt som nyårsfyrverkerierna lyste upp den mörka natten kände jag det. Wow:et Och tacksamheten. Över livet. Kärleken. Och nyfikenheten på det nya året, fullt av oanade möjligheter, människor jag ännu inte vet att jag ska möta och vissheten om att jag vill fortsätta leva ett liv fyllt av wow.

Det är stort att det inte behöver vara så stort för att ett wow ska bli till, eller hur?

Vi ses snart igen! Jag vet inte om det här gav er något, men jag är tacksam över en genomgång av året som gick. Det gör det enklare att sätta riktningen framöver. Och det är stärkande att reflektera över att det som jag trodde var motgångar jag inte skulle klara av att ta mig igenom har stärkt mig. Wow för det? Och för er! Gott nytt år allihop.
Kram Malin Lundskog

Lugnet efter den lugna julen

Vilken jul vi har haft ute på ön. Det är nog den största lyxen jag vet när barnen kommer ut och hälsar på i några dagar. Säg det inte till dem, för då suckar de så att alla levande ljus längs hela västkusten slocknar, men jag är så glad över det att tårarna kommer. De där sköna tårarna. Tacksamhetstårarna. Över att de är så fina. Och när jag hör hur kul de har tillsammans. Och idag andas jag in lugnet efter den lugna julen.

morgon, himmel, knippla, soluppgång, mellandagar — vaknade till den här himlen i morse

lugnet efter den lugna julen, sol, vattentorn, knippla — när vi gick ut på morgonpromenad såg himlen ut såhär

lugnet efter den lugna julen, utsikt från knippla mot rörö — Här vänder jag blicken mot Rörö. Ser ni fullmånen?

lugnet efter den lugna julen, utsikt från knippla, båt på väg norrut — En båt på väg norröver. Plättlätt att stå här och hitta på historier om vika som är ombord och vart de är på väg …

Egentligen är … Jag menar var min plan att skriva klart baksidestexten till romanen som kommer ut till våren. Och att dessutom redigera nästa roman. Men. Jag känner mig lite vilse. Om man nu kan vara lite vilse? Antingen är man väl vilse eller inte?

hopptorn på Knippla i vintersol, västkusten — Här står hopptornet och glänser

Hur som helst så verkar det som att jag behöver lugn. Ja, trots att hela helgen har varit lugn. Men alla mina storsvulstiga känslor när jag sitter i vårt hus med våra söner och deras respektive, de gör något med mig. Det är som att det är för stort att ta in att jag har vunnit en sådan stjärnvinst, så jag behöver lugnet efter den lugna julen.

Och viktigast av allt är …

Jag ger mig själv det i julklapp så här i efterskott. Eller en för tidig nyårspresent? Eller så gör jag det bara för att jag både vill och behöver det. Andas. In. Andas. Ut. I allt det här vackra. Och i livet, som också det är så vackert så jag får dåndimpen. Visst skulle man kunna tro att det är exakt vad naturen vill säga en dag som denna? Chilla. Andas. Njut. Det kommer fler dagar att göra klart allt det där vi tror är det viktigaste av allt, när det kanske är det här som är det viktigaste: njutet i nuet?

Samma ö, samma runda, men nu är det eftermiddag

springer spanieln Jackson på Knippla — Jackson kollar in fåglarna. Inte alls ledsen över att jag vill vara ute hela tiden en sådan här dag.

lugnet efter den lugn julen, utsikt västerut från knippla, stiltje — Hur många shades of grey? Ingen aning. Men vackert är det.

utsikt, eftermiddagspromenad på Knippla, svanar — FATTAR ni varför jag inte säger emot när naturen kalla en sådan här dag?

badtrappa, lugnet efter den lugna julen, knippla, stiltje, mellandagar — Perfekt badväder!

utsikt, knippla, stiltje, mellandagar, grått — och sen gick jag hem och skrev vidare på min baksidestext

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA naturen!
Kram Malin Lundskog

ps. gissa vilket mail jag kommer att skicka iväg first thing imorgon? Exakt. Det med baksidestexten till mitt förlag.

It takes a village …

Det är inte bara barn som behöver en hel drös med människor omkring sig för att må bra och utvecklas. Jag skulle säga att it takes a village för ett författarskap att frodas. Eller, vadå? Vi skulle kanske kunna översätta den där village-grejen till alla människor oavsett ålder och sysselsättning? Vi behöver varandra. Allihop.

Men just nu tänker jag på oss som skriver. Vi sitter ju ensamma väldigt mycket. Och tycker (förhoppningvis) om att vara själva, där vi såsar runt i mjukiskläder och struntar i både kammar och deodoranter. Då är det alldeels extra underbart när det finns människor som ordnar baluns och ser till att vi får komma ur våra skrymslen och vrår.

it takes a village, Malin Lundskog, glitter — glittertema på kalaset. Jag är inte så glittrig (klädmässigt alltså, he he), tur att det är lucia

En sådan människa är en av mina vänner från Fåröakademin, Rebecca. Varje lucia samlar hon ihop ett gäng skrivande människor hos sig. Hemma hos Rebecca är det jul så det stänker om det, med tomtar och gran och ljus och glitter och i år även snö. Och framförallt är där gemenskap. Härliga och innerliga samtal (kommer ni ihåg när jag önskade mig sådana?) , glada skratt, pepp och support, kunskap och inspiration, god mat och dryck och … Ja, ett riktigt gôtt häng.

it takes a village, middagsbord, lucia, författare

Så värt att rymma hemifrån för en glittrig kväll i Stockholm och att kombinera tacksamheten av att ha en by omkring med att sitta ensam på ett tåg och i en hotellobby och skriva. Variationen, kompisar. Där har vi den igen.

Ses snart och till dess: HEJA människor som samlar människor. It takes a village …
Kram Malin Lundskog

tacksamhet

Vi går och fiskar …

Vardagstankar och storsvulstiga tankar

Peppen att fortsätta skriva

Tacksamheten och wow:et

Januari började året

Februari kom näst

Mars och april hade knopp i håret

Maj och juni blommade mest?

Juli, augusti och september härlig sommar är det då

Oktober, november och december är inte alls så grå

Skål och tack

Och viktigast av allt är …

Footer

Malin Lundskog