tacksamhet

Jobba halvdag och sen ta semester

Att styra över sin egen tid är både bäst och sämst. Mest bäst. Resten får jag skylla mig själv … Eller kanske tacka mig själv för? Jag menar, att ta ledigt från lunch för att gosa med lilla Stella (och hennes föräldrar förstås!) fast jag inte har skrivit det antal ord jag ville skriva idag. Ska jag skylla mig själv som öppnar armarna och säger jaaa med massa utropstecken när den lilla familjen säger att de vill komma ut till Knippla? Eller ska jag tacka mig själv som har möjligheten att tacka ja till sådan lyx och passar på att njuta? Jag gör lite både och till en början, men glömmer snabbt av att skylla mig själv. Jag älskar varje stund med mitt barnbarn. Och hennes föräldrar. Jobba halvdag och sedan ta semester – tack till mig som har den möjligheten en vanlig tisdag i maj.

blommor, vilda blommor, bukett, knippla — vilda blommor, trädgårdblommor, syren och chokladblomma från trädgården – älskar gott och blandat och många vaser

Först uppe med tuppen, plocka blommor och skriva tusentals ord innan lunchtimmen är slagen. I dag var det fart under skrivargaloscherna vill jag lova, till skillnad från igår då scenerna segade sig fram. Det killade nästan i magen av farten jag skrev med i förmiddags. Jag nådde inte ända in i mål, även om jag satsade friskt. Men hoppas fortfarande bli klar till deadline på måndag. Återkommer om det.

jobba halvdag, malin lundskog, dator, sol, keps — solskydd på både datorn och mig, sen sa det svisch i mitt manus

Fira allt och inget särskilt

Ja, sen kom de. Lilla Stella och hennes mamma och pappa. Det är något makalöst hur fantastiskt det är att få vara med när en liten baby växer. Särskilt en liten baby som är hans, som en gång var vår lilla baby. Livet va, vilken grej det är.

stella the grandvhild, sandlåda, knippla, jobba halvdag, barnbarn — rena meditationen att sila sand mellan fingrarna och lyssna på lilla Stella (nästan enda) ord: dä

jobba halvdag, långbrygga, knippla, badplats — Hur man vet att det är sommar? Långbryggan är på plats på badet.

Vi firade inget särskilt och allt med lunch ute i trädgården, lek i sandlådan, bad, promenad och spel. Och snipp snapp snut, så var dagen slut och vi stod vid färjan och vinkade av det lilla barnbarnet och henne mamma och pappa. Så som mina föräldrar stod och vinkade av oss, när vi hade varit och hälsat på dem med våra små barn. De stod inte vid någon färja, men ni fattar. Fint är det tycker jag, att ha någon att vinka av. Och att vinka av någon. Och allting är sannerligen relativt för jag har en känsla av att vi ser lika gamla ut som jag tyckte att mina föräldrar gjorde då. Då, när jag inte hade någon aning om att en femtiofemåring är rena ungdomen.

Och fint är det som sagt att ha förmånen att kunna välja att jobba halvdag när ett litet barnbarn kommer på besök med sina föräldrar. Gôrfint! Precis som promenaden hem från färjan, utan en enda sekundmeter vind.

knippla, sjöbodar, båt, bleke, jobba halvdag

Vi ses snart igen, tills dess: tacka dig själv!
Kram Malin Lundskog

Oj, så många känslor på en och samma dag

Det har varit gott om känslor i omlopp i mig idag. Njutet av ljuset på morgonpromenaden, den gripande tysta minuten för offren i Örebro, kärleken när jag lekte med Stella och tacksamheten över mina författarkollegor i månadens författarhänggbg. Oj, så många känslor på en och samma dag. Tänk, vilka resurser vi har i oss ändå.

Jag njuter av ljuset

Brukar det bli så här ljust, så här fort, så här års? Jag tycker att skillnaden är enorm för varje dag som går. Kanske brukar det vara så här? Strunt samma egentligen – härligt är det hur som helst. SÅ här såg det ut när vi var ute i morse:

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, utsikt mot marstrand — ser ni Carlstens fästning på Marstrand där i norr?

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, röddeviga, vägen

mot slutet av morgonpromenaden kom solen också.
Njutet alltså!

Oj, så många känslor under en enda minut

Jag var på gymmet klockan tolv idag, då den tysta minuten för offren i Örebro hölls. Inte en vikt lyftes, alla löpband stod still, tårar rann nedför kinderna och jag kände en oerhörd gemenskap med de andra. Med alla. Inte bara de på gymmet. Det är fint med oss människor. Med gemenskap. Och med alla känslor vi känner. Som sorg och gemenskap. Samtidigt. Starkast tillsammans.

oj, så många känslor, kettle bell, gym, — Vikterna vilade och jag kände – både sorg och gemenskap på en och samma gång.

Och kärleken till mitt lilla barnbarn

Efter gymmet hängde jag med lilla Stella. Alltså, den kärleken. Till en liten tjej. Den är så stor att den är omätbar. Att få uppleva viljan hos en liten människa att ta sig fram, lära nytt, utforska, utvecklas är stort som livet självt. Det är livet självt. Den tveklösa lusten att fortsätta framåt. Wow för att få uppleva den. Och för att ha ynnesten att känna den villkorslösa kärleken till en annan människa.

Stella, barnbarn, — hon är sju månader nu, lilla Stella. Ofattbart hela alltet …

Tacksamheten över författarhänget

Detta är verkligen en tisdag utöver det vanliga. I dag sågs vi i författarhäng gbg igen. Det ger så otroligt mycket varje gång med peppiga, inspirerande, kreativa, nyttiga och reflekterande.⁠samtal. Och nej, det är inte en tavla i bakgrunden – det är utsikten västerut från högst upp på Hotel Draken i Göteborg. Städernas stad.

Ja, oj, så många känslor jag har känt idag. Ensam och tillsammans. Fint, mitt i allt – eller hur?

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: känn!
Kram Malin Lundskog

Morgonmyser mig runt ön

”Här går jag och morgonmyser mig runt ön.” Ja, så tänkte jag i morse när jag tog rundan runt ön. Ingenstans mötte jag vinden. Överallt mötte jag utsikten, den ena vackrare än den andra. Eller, nej förresten. Utsikterna tävlar inte mot varandra. Alla var lika vackrast. Och ingenstans mötte jag vinden och hur mycket jag än älskar alla väder och vindar, så är det lyxigt att gå runt på en liten ö i södra Bohuslän i 0-1 sekundmeter.

Och människorna jag mötte, de sa det jag kände: Tänk att vi får gå här och njuta. Ja, tänk va? Hur stort det är att vara en liten människa mitt i allt vackret. Tror ni inte också att det gör något med oss? Något bra alltså.

morgonmyser, frost, utsikt, knippla, december — utsikt västerut

bänk, knippla, december, morgon, frost — Bänkarna! Kommer ni ihåg alla bänkar?

morgonmyser, utsikt norrut, knippla — … och utsikten mot Marstrand (man kan ana fästningen borta i diset)

dyhôla, bänkar, frost, knippla — här fick jag riktig vinterfeeling av all frost

morgonmyser, soluppgång, tallar, knippla — gick vidare österut, mot soluppgången

soluppgång, morgonmyser, tall, knippla — solen i havet, ser ni?

morgonmyser, knippla hamn, soluppgång, december — där ligger vår båt och myser i soluppgången

Livskvalitet skulle man kanske kunna kalla en morgonpromenad knôkad med tacksamhet? EN bra start osv …

Vi ses snart, nu ska jag skriva projektbeskrivning för mitt skönlitterära projekt på Linnéuniversitetet till våren. Det där som jag till slut bestämde mig för, som jag skrev om här häromdagen.

Till nästa gång: ut o njut!
Kram Malin Lundskog

En liten hand att hålla i

Tänk att jag har en liten hand att hålla i. En hand som är mitt barnbarns. En liten hand som är så mjuk så mjuk så mjuk. En liten baby som gör mig mjuk. I själen. I hjärtat.

Och idag har vi hängt igen, lilla Stella och jag. Hållit hand. Skrattat. Pratat (visdomen i en liten babys ögon!!!). Och jag har imponerats av hur otrolig magiskt och mirakulöst det är, det här med livet ändå. Ja, som en sån sak att jag är farmor till en liten Stella. Som nu är fyraochenhalv månad och rullar runt, provsmakar mat och har världens klokaste blick.

Jag trodde inte det själv. Eller jag kunde inte ens föreställa mig, att jag skulle bli en sån farmor. Ni vet en sån som tycker att hennes barnbarn minsann är det vackraste. Bästa. Mest fantastiska. Men det är hon. Och det är precis som det ska vara tror jag.

Ses snart igen, tills dess: heja alla mirakel!
Kram Malin Lundskog

Söndagsmiddag ö-style

Idag har vi frossat i våra egenfångade skaldjur tillsammans med våra barn, deras respektive och våra föräldrar. Och självklart vårt barnbarn, även om hon inte äter skaldjur. Än alltså. Ja, och så sex hundar! Vi har ju två, vår son Jacob och hans sambo Louise en och mina föräldrar har tre. Tur vi har vårt nya stora bord på plats (det som jag skrev om här). Vilken söndagsmiddag det blev!

söndagsmiddag, knippla, hummersallad, kräftor — om det var gott? Mmm …

Hummer, kräftor och en härlig familj

Vi plockade fram hummer och kräftor en masse ur frysen. Claes twistade till Wagners hummersallad (finns några olika recept där ute, här är en variant) och sen var det kräftor för hela slanten. Ända till efterrätten som var den godaste cheesecake jag kanske någonsin har ätit. Den hade Louise med sig.

Egentligen var anledningen till denna söndagsmiddag att fira Claes och Louise som fyller år på samma dag (mer om Claes födelsedag här), men jag firade lika mycket att vi kan samla vår fina familj. Och att vi öppnade champagne som vi köpte när vi var i Champagne i våras, på väg hem från världens ände (kommer ni ihåg? Annars finns det lite om det här).

söndagsmiddag, barnbarn, skaldjur — Blir fortfarande tårögd när jag ser sånt här. En pappa, en farbror (våra söner!) och lilla Stella

Barnbarn, barn, svärdotter, knippla, familj — Stella var huvudperson, hur många andra födelsedagsbarn vi än firade

Söndagsmiddag är kanske ett fenomen som är på utdöende? hur gör ni? Jag undrar om jag har varit på någon sedan farmors tid, då det var stek och pressgurka på menyn. Men så fint det är när alla generationer samlas. Inte för att man måste göra det över en söndagsmiddag. Oh no. Jag gillar söndagar fyllda av ingenting och en hel del utomhus. Men just idag var det här världens bästa grej. En liten Stella och en ö-style på kalaset gjorde allt ännu mer underbart. Ni vet när man är sådär uppfylld av tacksamhet över att man får vara med mitt i allt fint, sådan är jag nu. Och jag älskar det.

Stella och hennes föräldrar är kvar en natt till, så nu blir det spelkväll (Hitster – har ni spelat?) Jag jobbar på att orka vara uppe i alla fall till nio. Den där vintertidstimmen känns …

Vi ses snart igen, tills dess: heja söndagar! (också …)
Kram Malin Lundskog

Ja må han leva

Födelsedagsmorgnar är något av det bästa jag vet. Att smyga upp innan födelsedagsbarnet vaknar, fixa kaffe, blommor och paket. Ja, även när det bara är Claes och jag. Det var ännu mer myspyssel med en födelsedagsmorgon när barnen bodde hemma och fyllde år. Och när jag sov räv och låg och tjuvlyssnade på deras kökspyssel, när jag fyllde år. Men idag är det Claes födelsedag. Ja må han leva!

Även om han inte tycker att det är något att yvas över, så gillar han läget (tror jag, he he). När jag spelar ja må han leva på näsflöjt (premiär för det, brukar sjunga) och kommer med kaffe på sängen. Och kolla in blommorna som fortsätter att växa i trädgården. De här rafsade jag ihop till honom i mörkret i morse.

ja må han leva, näsflöjt — blommorna, loppisvasen (kannan?) och näsflöjten. Låtom födelsedagen börja.

soluppgång, knippla, oktober 2024, himmel, ja må han leva

Innan jag väckte Claes tog jag en sväng ut på balkongen och andades in soluppgången. Alltså! Och alltså för att få vara med och fira en födelsedag till. Tacksamheten som jag känner för det. Att vi är med. Båda två. Tillsammans med andra tecken på att man blir äldre är ödmjukheten och tacksamheten över att få lov att fylla ett år till en tydlig åldersmarkör. Och därför tycker jag verkligen att födelsedagar ska fortsätta att firas. Med pompa och ståt. Eller i alla fall ett knippe blommor från trädgården …

Medan födelsedagsbarnet sedan drog till sin restaurang och lagade mat, drog jag ut med hundarna på morgonrunda innan en heldags intensivt pluggande tog vid. Och vilken morgonrunda sen.