tidsoptimist

Någon mer än jag som tar med sig dator, sticke (eller annat handarbete), fackbok, skönlitterär bok och förbereder en kö i poddlistan när hon ska resa iväg? Och för säkerhets skull packar ner en tidning man inte har hunnit läsa? För en tågresa mellan Göteborg och Stockholm. Som tar tre timmar …

Jag menar, man vet ju aldrig. Man vet inte vad man känner för att göra. Och man vet tydligen inte heller att man på en tre timmars tågresa inte hinner göra så särskilt mycket mer än man hinner på tre timmar hemma. Även om man egentligen vet bättre.

När vi ändå snackar tidopstimism: är det någon annan som i god tid (eller inte?) frågar sina nära och kära om de önskar sig något stickat till jul? För det är ju så gott om tid och jag hinner säkert sticka både det ena och det andra. Och som inte inser att varken vardagsdygnen eller helgerna i november och december inte är ett dugg längre än under resten av året? Som på riktigt tror att tiden helt plötsligt ska breda ut sig i någon slags oändlighet utan något annat att fylla tiden med än att sitta och sticka. H E R R E G U D.

Det här följer med i tidsoptimismens spår

I tisoptimismens spår följer därför en otymplig packning och en hel del onödig stress. Som i veckan när jag var i Stockholm. Och nu. När jag en vecka och en dag före julafton har flera stickprojekt att hinna klart med samtidigt som jag har satt en deadline för redigeringen av mitt tredje manus. Och dessutom vill jag hinna varva ner innan jul. Njuta av frisk luft, kalla bad och alla böcker som väntar på att bli lästa. Ja, ni fattar?

Men mitt i allt detta som följer i tidsoptimismens spår så är jag ändå stolt över mig själv. Och min utveckling. För hinner jag inte klart är det inte hela världen. Det är inte jag som är långsam eller dålig som inte använder allt jag packar ner för den där tretimmarsresan. Hinner jag inte klart med sticket kan det bli en januaripresent istället. Och den där redigeringen, den ska ju inte bara bli klar. Den ska bli bra också. Och ibland (ofta? alltid?) tar bra, bra mycket längre tid än jag tror. Det vet jag redan från början.

Struntar i att göra-listan …

Dessutom skrattar jag numera kärleksfullt åt mig själv och kärleksfulla skratt mår vi gott av, eller hur? Förr stressade jag sönder mig för att bli klar och hålla orimliga deadlines. Nu? Nu ser jag min att göra-lista som en riktlinje, frågar snällt hur sjutton jag kunde tro att jag skulle hinna och ser till att njuta som fan av livet under tiden. Det som blir gjort blir gjort och för oss som är drivna, aktiva och har en tendens att hellre göra för mycket än för lite, så tror jag att det är helt rätt approach. I alla fall om ingen annan är beroende av ens insats. Vad tror ni?

Vi ses snart igen, nu ska jag sticka vidare. HEJA tidsoptimismen ändå. Känns roligare än pessimismen. Ja, till och med än realismen. Men, precis som för egentligen allt annat: det är en smaksak vilken ism man bejakar. Alla sätt är bra?

Kram Malin Lundskog