Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen

Nu är vi där igen, när gästbåtarna knôr sig in i hamnen på Knippla, ön sjunker av alla sommargäster och nätterna aldrig vill ta slut. En fantastisk tid här på ön, precis som alla andra tider. Jamen, vi bor ju mitt i semestern … Och därför gör det inte så mycket att vi lämnar den en av sommarens allra somrigaste dagar. VI kommer ju hem igen.

Igår skulle vi på inflyttningsfest till Claes syster i Vallda, några mil söder om Göteborg. Solen strålade, vinden hade (äntligen!) mojnat och vi just vunnit säsongens första seriematch i boule. Alltså, bara tanken på att slänga in hundar och oss i en bil för att åka färja, bil, färja och sedan bil i några mil kändes orimlig. När vi har en båt. Och makrillen börjar komma.

Så vi tog båten. Lämnade hamnen, lånade ut vår båtplats till en glad gäst och fick fartvind i håret. Innan vi sänkte farten och dörjade makrill, vill säga. Utanför Vinga fyr (värd ett besök) nappade det första gången och när vi sedan någonstans mitt i den stora farleden som leder in till och ut från Göteborgs hamn hade fått tio makrillar var vi nöjda. Några i gåbortspresent och några till vår egen lunch idag.

Kalaset var härligt, maten god och sen åkte vi hem. Och det är egentligen där det här blogginlägget börjar (sorry).

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem. Med båt.

Någon gång vid halv elva lämnade vi Vallda Sandö för att ta oss hemåt. Innanför Donsö, Styrsö och Brännö (ni vet dans på Brännö brygga-ön). Vi tog oss vidare ut i farleden igen och körde sedan innanför Hönö, Öckerö och Hälsö. Innan vi någon gång kring midnatt kom hem. I mörker. Men inte nattsvart mörker, utan sådär sommarmörkt där det alltid finns en liten aning ljus. Och en väldigt gul måne på det.

När vi lade till i vår hemmahamn var vi eniga om att det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen. Och för att få åka hem i sommarnatten, när nästan nästan nästan inga andra båtar är ute.