Bloggen - Malin Lundskog

Det brinner på Knippla

”Det brinner här nere”, sa Oscar, en av delägarna, när han ringde mig från vår restaurang igår. Jag hojade ner till Den Glade Knoden utan någon större oro. Har ju inte fått något officiellt larm (kommer ni ihåg att jag är stolt medlem av Knipplas räddningsvärn?), så hur allvarligt kunde det vara?

När jag kom ner (efter ungefär en minut, eftersom allt här på ön är så nära) rök det hysteriskt ur restaurangens skorsten. Bara det fick pulsen att stiga. Sedan såg jag bortom Knoden. Mot lägenheterna de renoverar. Som ingen har flyttat in i än. Tack. Och. Lov.

Mellan vår krog och lägenheterna ligger Sveriges minsta och bästa Coop. Det brann. Där också. I butiken som är navet här. Inte bara för mathandlingen, utan för det sociala livet.

När det brann hann jag ju inte fota, men så här ser det ut nu där det var lägenheter på gång igår.

Jävlar vad det brann!

Det brinner

Och någongång i den här vevan kom larmet på min telefon. ”Stor brand på osv.” Jag behövde inte läsa mer. Jag visste redan. Slängde mig in på vår brandstation tillsammans med mina kollegor och sedan vet jag inte hur det gick till, men hux flux stod jag där i full brandmundering och skickade bort människor som stod i vägen, körde fram vagnar med slangar som drar upp vatten till vattenslangarna och gjorde mitt bästa tillsammans med mina värnet-kollegor och andra öbor.

Vattenslangarna! Stora. Astunga. Med tryck från helvetet. Jag ångrade inte ett enda träningspass när jag stod där tillsammans med de andra och sprutade vatten. Och mera vatten. Och ännu mera vatten. Men branden fortsatte.

Jag har på riktigt aldrig någonsin varit så slut. Inte ens efter mitt värsta träningspass evvvvvvver. Även om fina öbor kom med vatten har jag haft kramp i vaderna i natt …

Efter något som kändes som en evighet, men var ungefär femton-tjugo minuter kom räddningstjänsten från Öckerö. De som kan. På riktigt. Och sen kom de från Lindome, Mölndal, Lerum och Stor-Göteborg. Med stegbilar. Och branden fortsatte. Och jag kan ha fel på brandstationsorter, men jag har för mig att det var så. Kanske att Torslanda ska till också? Ber om ursäkt till er som kan detaljerna. Till er andra: det var många gäng involverade i släckningsarbetet. Tillsammans är så jädra bra!

Nej, vi möblerar inte om på Den Glade Knoden. Det gjorde räddningstjänsten åt oss …

TV, tidningar och radio

Här kan ni höra vad jag säger i P4 Göteborg om natten. Och branden.

Och här pratar jag i GPTV om branden och den fina feelingen på Knippla, när det känns för jävligt.

Här pratar Anna, min fina vän och Knoden-kollega om förödelsen.

Tillsammans är vi starka

Ni vet det där med att vi orkar mer än vi tror? Jädrar vad starka vi var. Särskilt tillsammans. Men när jag såg lågorna slå upp inne på min restaurang, då brast det för mig. Tårarna kom på insidan masken. Och jag gav upp. Det får man när man är värnare. Och även om jag just i den stunden kände mig riktigt svag och som en svikare, så tror jag att det var bästa beslutet. För både mig och de andra. Inte hade jag gjort någon nytta utan kraft i arm och mod i barm?

Så jag gick hem. Ensam. I natten. Ute i trädgården slängde jag av mig utrustningen. Ledsen och ändå så in i hoppsan tacksam över det vi åstadkom. Tillsammans.

igår en blomsterspaljé, idag upphängningsanordning för rökkontaminerade kläder …

Att det brinner på Knippla är inget hinder för att känna hopp. Idag är det dagen efter och vi gråter tillsammans här på ön. Ger varandra värme, omtanke och sprider ett riktigt gôtt jävlaranamma omkring oss. Vi bryter ihop. Och kommer igen. Tillsammans!

Spela boule är väl inget för oss. Eller?

Spela boule är väl inget för oss? Ungefär så sa vi, särskilt jag, när vi gick förbi boulebanan här på Knippla för första gången. Nyutflyttade. Två 50-plussare på nya äventyr, med boende på rivningskontrakt, utan ansvar för barn och med en känsla av enorm frihet. Och i den friheten ingick inte något som jag trodde var ”för gamlingar”.

Som om frihet inte är något för gamlingar? Vad nu ens gamling är? Men just nu släpper vi mitt dömande om olika åldrar. Det jag vill säga är att boule är så kul! Boule är något för oss. Och så stort här på ön.

Alla spelar boule

Här på Knippla spelar vi dam-cuper, herr-cuper, mixed-cuper och seriespel och säkert något annat också, som jag inte har förstått. Och många av öborna är sanslöst duktiga!

Vissa tar det som vi, som en lek. Andra på fullt allvar. Och mest av allt: Alla tar det som en härlig social grej. Socialt är kul. Och gör gott för själen. Boulen gör dessutom mer gott än jag trodde för huvudet. Vilket fokus man behöver ha för att spela bra, tänka rätt och träffa rätt. Rena hälsokuren, dessutom med massa frisk luft.

Just det där med fokus blev väldigt tydligt i lördags förmiddag när vi spelade seriematch. Kanske inte skulle ha väntat med frukosten till efter matchen ändå? Min man, Claes, en av våra söner, Albin, och jag spelade tidernas längsta match. Wibledonfinalen 1985, släng dig i väggen. Eller. Typ i alla fall. Sådär ungefär tre timmar tror jag vi höll på.

spela boule, spela boule är väl inget för oss, Knippla, västkusten — fokus!!!

Ja, fråga gärna vilka som vann, he he …

Visst är en av de fina grejerna med livet att upptäcka nya grejer? Göra sig av med gamla sanningar. Testa nytt, tänka om och vidga sina vyer. Jag trodde verkligen aldrig att jag någonsin skulle tycka att något så långsamt som boule skulle locka mig. Aldrig. Men, här är vi nu.

Kort och gott: spela boule är visst något för oss. Är det något för er?

Vad ni än tycker om boule, vi ses snart igen.
Massa kramar Malin Lundskog

Mer om mitt liv på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän hittar ni här: mer om livet på Knippla och dessutom finns ju öns turistsajt här

Att prata ömål är som att ha en hemlighet.

Att prata ömål är som att ha en hemlighet och den hemligheten vill jag veta allt om. Att höra de infödda Knippleborna prata är som det var att (tjuv)lyssna på vuxna som barn. Man hängde med på enstaka ord och meningar, men mellan varven förstod man inte ett dugg. Vet ni vad jag menar?

Även om jag kanske förstår allt fler av orden de använder i sitt hemliga språk här på Knippla, så vete sjutton om jag nånsin kommer att prata ömål (i alla fall inte så att Knipple-borna förstår vad jag säger). Det måste jag ju inte heller. Men jag tycker att det här med dialekter är fascinerande. Och jag blir nyfiken på var orden kommer ifrån. Blir nyfiken på historien. Varför säger de ekrann när vi säger litegrann, till exempel? Eller ere till ejder? Gjorde man det överallt och de bara är bättre på att bevara sin historia eller är det olika ursprung till orden?

Quiz med ömål

Vissa av orden är inte ens de infödda ö-borna överens om. Det gjorde det extra kul när vi körde kategorin ö-mål på vår senaste quiz på Den Glade knoden. I flera dagar efter quizen gick några av dem runt och funderade på om det verkligen stämde, det som några av de andra ö-borna intygade var rätt. Jag är ju bara en tjotte, så jag har ingen aning …

att prata ömål, Knippla, västkusten, fiskmås, gale — en gale som går in för landning

Här är orden de skulle gissa (eller veta) vad de betyder:

Gev, uttalas ungefär ’djev’ och betyder ett turligt utfall/resultat.
Meij, är en utmärkt position på till exempel ett sjökort. Någon ville ha det till att det var ett ensmärke.
Wem, är ett tillstånd när man är typ lite yr. Kan det hänga ihop med vimmelkantig undrar jag? Eller vimsig?
Hoar, kommer ihåg.
Töga betyder dimma
Gale är en fiskmås. Ett av orden som inte var nytt för mig. Var det nytt för dig?
Naver uttalas med öppet a, som i kanske, vilket gale också gör förresten. Vad det betyder? Katt.
Knod är en knot/knorrhane som är en fisk.

att prata ömål, Knippla, fiskmås, dialekt, gale, västkusten — Nästan nere …

Den Glade Knoden

Restaurangen jag driver tillsammans med min man, vår äldste son och några av våra bästa vänner med en av deras söner heter ju Den Glade Knoden. Det beror inte på att det är just en fisk, utan att Knippleborna förr i världen kallades för Knodar av grannöarnas invånare (som i sin tur kallades för någon annan fisk eller fågel). Kanske inte alltid i positiv bemärkelse, men ändå en bit historia som är kul att bygga vidare på. Dessutom lade vi ju till glade i namnet, så det känns ändå bra.

Nyfiken på Knipplas historia

Apropå nyfiken, så är jag så nyfiken på Knipplas historia och ursprunget till orden de använder att jaghar påbörjat min tredje roman. Den är just historisk. Och utspelar sig här i krokarna. Kan inte bärga mig tills jag ska researcha ännu mer för den! Så spännande att ta reda på mer om de astuffa levnadsvillkoren på en liten ö i södra Bohuslän. Även om man kan tycka precis vad som helst om avgränsningar och skillnad mellan vi och dem så är detta med dialekter en del av historien och kulturen. Är inte det värt att bevara? Och att lära sig om man råkar bo på en liten ö där de de har sitt eget språk …

Förresten, det där med tjottar som jag skrev om. Det är sådana som jag. Stadsbor. Eller fastlänningar, eller vad vi nu kan vara. Vill ni veta varför öborna kallar oss tjottar? Det kan jag i så fall berätta en annan gång.

fiskmås, gale, västkusten, dialekt, ömål, Knippla — ser ni hur fötterna har varit och touchat landningsbanan några gånger?

För, vi ses väl en annan gång? Så kanske måsen har landat också …
Kramar i massor (så länge) o HEJA HEJA ER!
Malin Lundskog

Ritualer, rutiner och gamla vanor

Ritualer, rutiner och gamla vanor gick jag och filosoferade över här på ön i morse. Det började med att jag planerade och filmade för ett instagraminlägg när jag började undra vad jag höll på med. Vilket syfte skulle filmen ha? Ja, sedan kom tankarna. Sådär som de ofta gör när man är utomhus, rör sig och har tid att tänka.

Ritualer, rutiner, bada, Bohuslän, utsikt, västkusten, Malin Lundskog — ritualer, lika storslagna som naturen?

Jag började tänka på vad skillnaden mellan rutiner och ritualer är och om vanor är samma sak som rutiner. Och hur ofta jag struntar i ritualen och går direkt på grejen jag ska göra. Utan att passera gå. Jag tror inte att jag är ensam om att glömma av det fina med en ritual. Hur värdefull handlingen blir när vi gör en ritual kring den.

Mina morgondopp kan vara både ritual och rutin

Såhär: Jag har en rutin av att bada utomhus nästan, nästan varje morgon. Rutinen är så införlivad i min och hundarnas morgonpromenad att man nog skulle kunna kalla det vana, men … Nah. Badet är en rutin. Jag behöver ju medvetet fatta ett beslut om jag ska bada eller inte. Det händer inte bara sådär, så som vanor gör. Okej, skillnaden kanske är hårfin, men den är där.

Ritualer, rutiner, Bohuslän, Knippla — Där inne har du min ö. Knippla.

Badet genomför jag för att jag njuter av det. För att jag mår gott av det. För att det gör livet gott. Men de gånger jag tänker på badet som en ritual, då blir det tamejtusan ännu goare! Ännu mer njutbart. Och jag älskar livet just där och då ännu mer. Jag älskar mig själv mer, eftersom jag blir medveten om att jag faktiskt bjuder mig själv på en stund. Utomhus. I naturen. Som bara är för mig. Jamen, alltså. Det blir högtidligt. Stort!

Det stora med ritualer

Skillnaden som gör ritualen stor och rutinen bara rutinartad är min inställning till det jag gör. När jag även låter resan bli mödan värd. Då jag är medveten om att jag tar av mig kläderna, lägger fram tvålen, hur klippan känns under mina fötter, mina andetag när jag kliver ned i vattnet eller den salta smaken på mina läppar efter att jag har doppat huvudet. Då är det en ritual. Jag ser vikten av varje steg. Eller ser och ser. Kanske snarare känner?

Egentligen kan jag alltså göra på exakt samma sätt när jag badar, men ena gången är det en ritual och andra en rutin. Är ni med? En ritual är laddad med mening, en rutin är inte lika meningsfull även om jag alltså gör precis samma sak. I samma ordning. På samma sätt.

Malin Lundskog, bada, havet, Knippla — En gammal vana är inget att rynka på näsan åt …

Sen kan det hända att jag badar av gammal vana, men det som är en vana har en gång varit en rutin, som genom belöning har blivit en vana. Och även om jag har för vana att bada, så betyder det inte att jag inte kan göra badet stort och innerligt och alldeles väldigt meningsfullt.

Fira vanorna med en ritual?

även vägen till badet kan ju ingå i en ritual
resan är mödan värd, som vi vet

Vet ni, är det inte så att en ritual är ett sätt att fira även det som är en vana? Göra fest av vardagen liksom. Så att man inser det stora i de vanor man har tränat in. Och fira – det vet vi ju allihop att det är superdunder för vår hälsa. Vår glädje, Frihet. Och styrka!

Vanor och firande kan förresten ni läsa mer om, till och med massa mer, här på bloggen. Bland annat här: Få goda vanor genom att sluta när det är som roligast . Och i min bok GLAD FRi STARK.

Ljudboksrelease med redaktörer och författarkollega

Ljudboksrelease med redaktörer från Word Audio Publishing. Och dessutom med min alldeles egen författar- och poddkollega Cilla. Alltså wowowow! Vilken fest det blev. Det där som jag har glömt av att fira. Kanske inte riktigt förstått hur stort det är? Eller inte vågat tro på att det är stort?

Mariannes mirakel, ljudbok, Malin Lundskog — Så här ser den ju ut, ljudboksversionen av Mariannes mirakel.

Hur som helst: Nu är ljudboken Mariannes mirakel också ordentligt firad och jag är verkligen hedrad över att Alexandra och Josefine, redaktörer på förlaget, ville vara med och skåla in boken. Och över att Cilla ville! Det är stort.

Vi hade releasen genom en livesändning på Instagram och förutom oss fyra, var det många fler med. Så himla kul att sitta hemma i köket en torsdagsmorgon med vatten i champagneglaset och få cyberhjärtan från både när och fjärran skickade till mig. Tack för det!

Här kan du som inte hängde med på min ljudboksrelease med redaktörerna och författar-Cilla se/lyssna i efterhand

Varför har jag inte förstått det stora?

Varför har jag inte förstått att det är stort och värt att firas? Jag tror att det har att göra med det fysiska en tryckt bok innebär. Något jag kan ta på. Känna. För att inte tala om signera. Jäklar vad kul det är att signera böcker!

Som om det inte är blir lika värdefullt när jag inte kan ta på det? Jag vet inte och jag behöver väl inte heller analysera ihjäl mig över det? Bara fatta att det tamejtusan är lika stort att komma ut med en ljudbok som med en tryckt bok. Komma igenom nålsögat, som redaktörerna pratade om på releasen. Ja, det kan faktiskt ha varit när de pratade om det som jag insåg att jag faktiskt har skapat något riktigt bra.

ljudboksrelease med redaktörer, Malin Lundskog, författare, Mariannes mirakel, skål — När jag väl förstod storheten är jag inte nödbedd när det gäller att fira.
Claes fick vara med och skåla han också. Senare på dagen. Inte i vatten …

Ja, ska jag ta i långt bortom jante, så har jag ju gjort det två gånger. Första gången blev mitt manus antagen som tryckt bok. Det förlaget ville inte ge ut den i ljudformat. Och se på fan, då tog sig Mariannes mirakel genom nästa nålsöga. Hur bra är inte det? Ni behöver inte svara på den frågan, det är bara jag som peppar ryggen riktigt stolt uppsträckt.

Jag lyssnar på ljudböcker och köper pappersböcker

Jag lyssnar själv på ljudböcker i massor och älskar samtidigt pappersböcker. Gillar att lyssna samtidigt som jag grejar med annat, men tycker om att hålla i en bok. Och älskar den större avkopplingen med att göra en sak i taget, som det blir med en fysisk bok.

Vet ni, jag kan till och med lyssna på en bok och tycka att den är så himla bra. Då köper jag den i tryckt format sedan. Allra helst signerad. Och det säger jag inte bara för att att tipsa dig om att göra detsamma, utan helt enkelt för att … jag gör så. Någon mer?

… med vässad signeringspenna

Oavsett format hoppas jag självklart att ni vill ha er dos av Mariannes mirakel och om det är så att ni väljer pappersboken så är min signeringspenna ständigt vässad och redo att skriva en rad eller två.

Tills vi ses igen tar jag mig an uppföljaren av min debutroman Mariannes mirakel. Jag har precis fått tillbaka manuset från lektör och snacka att jag behöver kavla upp ärmarna och jobba, jobba, jobba med det för att det ska ta sig igenom de där berömda nålsögonen. För det ska det!

Gärna i alla möjliga format, så att jag får ha releasefest på olika sätt igen! Välkomna allihop!

Varma kramar Malin Lundskog

Jag bygger hellre broar än murar

Jag bygger hellre broar än murar, både mellan mig och andra och mig och mig själv. Men. Alltså. Ni vet. Känslan när brobygget pågår. Man vet inte riktigt om det är rätt sätt att bygga på. Om komponenterna håller. Eller om det ens är rätt riktning! Men någonstans därinne talar den där magkänslan om att varje litet steg man tar leder åt rätt håll. Och att det är dessutom fan inte är läge att avbryta bygget mitt i, hur gärna man än vill just då.

Rasar bron när man är mitt i bygget, faller man hårt. I alla fall om man har byggt långt, högt och länge … Och nu håller jag på att trassla in mig i det fiffiga med många småbroar och att veta när det är dags att avsluta ett brobygge, men det tar vi en annan gång (eller så läser ni om myrsteg här.) Här och nu handlar det om det både svåra och givande i att bygga broar, jämfört med det enkla och outvecklande med att bygga murar.

broar, bro, Knippla, badplats, västkusten, malin Lundskog — bron till en av öns bästa badplatser, förenar ön med en alldeles perfekt lagom hög hoppklippa. Längre än så behöver än bro inte vara för att göra skillnad.

Wow för broar som förenar

Wow, för känslan när ett brofäste hittar sin plats där på andra sidan och vägen över vadetnuär blir enkel att välja. Beror wow:et på det stora i föreningen av då och nu, här och där, vi och alla möjligheter som gör det? Är det symboliken som gör att jag tamejtusan älskar att färdas över broar (särskilt de över vatten)? Ja, jag gillar broar. Både bildligt och bokstavligt. Och jag bygger mycket hellre broar än murar!

Därför är det enkelt att bygga murar

Har ni tänkt på hur mycket enklare det är att bygga murar? För att stoppa, stänga av och … skydda? Är det därför broar är så mycket mer fascinerande? För att de är mer komplicerade att bygga och för att de leder till något vi inte vet vad det är? Jag menar, en mur liksom? Stapla stenar eller vad som på varandra, tjoffa lite cement emellan, så är du skyddad liksom.

Murbyggandet ligger i våra gener. Vi vill vara trygga. Veta vad vi har. Undvika det som gör oss rädda. Stoppa det okända och skydda oss från faror. Och det är självklart fine att vilja skapa trygghet, men ibland förstorar vi farorna och underskattar oss själva till en grad som gör att murarna blir allt tjockare och sikten till slut obefintlig för det som finns på andra sidan. Bygger vi murar genom att göra som vi alltid har gjort rent av?

Jag bygger hellre broar

Ja, jag bygger alltså hellre broar än murar. Broar stillar min nyfikenhet, frammanar min utveckling och dessutom är ju utsikten mitt på en bro oftast bäst. När bron väl är byggd, är mitt på bron en punkt som gör resan mödan värd, eller hur? När man står där mitt i nuet, med ena foten i då:et och andra i sen:et. Och är.

Vissa broar bygger jag för att nå vidare utåt. Nå nya människor, nya utmaningar och nya platser. Men så har vi de där broarna jag bygger inom mig. De där små aha-broarna när jag lär känna mig själv och förstår vad jag håller på med. Vem jag är just nu. De som byggs genom reflektion, skrivande och meditation. Och genom mina promenader. På klippor, längs stränder och … över broar?

Och nu kanske ni tror att jag har filosoferat över det här med broar än längre tid, men så är icke fallet. Jag kom att tänka på det idag! När jag fick upp bilden ovan i min filmrulle på telefonen och jag dessutom ska skapa frågeformulär till kvällens quiz på Den Glade Knoden. Där en av frågorna handlar om *trumvirvel* Just det: broar!

Smile at the Obstacle, for it is a Bridge
Medusa

För övrigt finns det broar vi behöver bränna också, men elden från dem lyser väl upp vår fortsatta resa?

Over and out om broar och murar för nu. Vad säger ni? Broar eller murar? Eller både och …

HEJA HEJA ER!
Varma kram från Malin