Bloggen - Sida 3 av 228 - Malin Lundskog

Halvårsrapport från Malin på Knippla

Halvårsrapport från Malin på Knippla … Det är alltså ett helt halvår sedan som vi lämnade Göteborg och tog färjorna ut till den lilla ön i södra Bohuslän. Oj, vad tiden går fort när man har kul! Och det är faktiskt precis det jag har här. Kul! Jag har det till och med så bra att jag inte tror att det är på riktigt. Men, å andra sidan så kanske det är en kombination av att bo på ö och att hela världen är upp och ner och inte på riktigt just nu med tanke på Covid 19. Eller, hur känner ni?

Mina tre första månader som öbo kan du läsa om här: Mitt första kvartal som öbo är ett drömliv så jag fortsätter med nästa tre månader i det här inlägget.

Juli, augusti och september sommaren 2020

Förutom lättnaden när corona-smittan verkade lätta och vi allihop mer eller mindre lärde oss att leva med att tvätta händerna mer än vi någonsin har gjort förut och hålla längre avstånd än vi egentligen vill så är det här sommarens höjdpunkter. Ja, faktiskt bara höjdpunkter! Jag tror inte att jag har några lågpunkter (?) att berätta om, även om jag som de flesta av er andra saknar kramar, kalas och konserter.

UtonNjut!

Det är väl ingen överraskning för någon av er att jag gillar att vara utomhus, men så mycket utomhus som jag har varit sedan jag blev öbo har jag nog aldrig varit. Det här är förvisso året då allt behöver ske utomhus, men ändå!

Som vi har badat, båtat och firat födelsedag. Lärt känna sommargäster och året runt-boende ännu mer i de tappra försök som har gjorts att coronamässigt ha evenemang, som auktioner och konserter. Så som de tydligen brukar ha här på ön.

mamma och jag har badat
Brorsan och jag har badat
visst är de fina?
en son och en Brorsa
min födelsedag på klipporna

Här är det enkelt att vara. Det räcker att gå utanför dörren så har du en klippa att slappa på eller hoppa från. Och människor att småprata med m du vill det. Inget meck med att packa och förbereda massor (oj oj oj vad jag inte tycker om att packa och förbereda inför resor och picknickar … ). Jag tror att det här är en av anledningarna till att jag tror att det inte är på riktigt det här med vårt öliv – sommaren var som ett enda långt sommarlov. Även om vi jobbade, både min man och jag.

Träningen som aldrig tar slut

Wow:en från sammanfattningen av mitt första kvartal på Knippla hänger kvar och människorna fortsätter att välkomna oss in i gemenskapen.

Just det ja: utomhusträningen som jag inte visste vart det skulle barka hän med den bara fortsätter och fortsätter. Ända fram till slutet av augusti körde vi tre pass i veckan och jag var aldrig ensam. Inte ens i närheten av ensam. Det är jag fortfarande inte långt in på hösten, men nu kör vi enbart träning på söndagar.

Malin på Knippla, träning utomhus — Jag kallar den: dips with a view

Båtar och fiske

Vi har hunnit komma sist i en fisketävling och köpt två nya båtar. Galet? Ja, men låt mig förklara.

Fisketävlingen var ett äventyr, även om det inte hände någonting. Tjugofyra båtar från ön tog sig ut till Knipplas västsida. Tutan ljöd när vi fick slänga i våra krokar och två timmar senare tutade det för att tävlingen var över. Mest fisk vann. Enkel matematik att vi med exakt noll fisk på kroken kom sist. Det kan vi ju bjuda på, som rookies i övärlden. Men vänta bara … Det blir säkert fisketävling nästa år. Och hur som helst gick startavgiften till Knippla IK och jag är mer än gärna med och bidrar till både idrotts- och andra föreningar som ser till att ön lever vidare. Här kan du läsa om Knippla och de föreningar som finns här.

Vi får napp …

Så var det där med båtar. I plural. Det började med att vi ville ha en mer fiskevänlig båt än den vi hade. När vi kollade runt bland proffsen ute på sjön, så verkade hyttbåt vara hett. Min man rekade. Ringde på en annons och fick svaret att visst, ni får titta på den. Men det kanske är lite avigt, för den ligger på Knippla … Inte visste säljaren att han var på väg att sälja just den båten som min man hade suttit och tittat på från balkongen på vår lägenhet (du vet den vi hade på rivningskontrakt). Både den och båtplatsen blev vår!

ser du dörjlinan?
första krabban (av hur många som helst!)
håvar in krabbor …
Gaisare är att även för en ÖIS:are
inlagd makrill. YUMMIE!!!

Och nästa båt? Den hänger ihop med vår och två av våra vänners vilja att utveckla ön och ölivet till något mer. Något större. Jag berättar mer om det snart, men i och med den här båten har vi startat Knippla båtcharter … Sicken cliffhanger va?

Knippla båtcharter, Sarita 2.0 — Sarita 2.0

Hus

Och störst av allt under andra kvartalet kanske ändå är husköpet. Vi köpte hus i augusti! Säg det inte till någon, men jag tror att det bästa huset på ön … Jag är så himla tacksam över att vi hann att bo i lägenheten i några månader. Den hade balkong i västerläge och just det läget var drömmen för mig när vi började fundera på att bo på ö. Väster. Med bara hav utanför fönstren. Vad jag inte visste då var att västanvinden (som är den vind vi har oftast här) gärna tar i som fasen. Inte sådär som den gör innan i Göteborg. Eller ens när jag har varit ute och seglat förr. Utan verkligen. Ta. I.

bästa huset på ön 😉
vedeldad bakugn!
balkong med utsikt

Vårt hus ligger mitt på ön, men har ändå utsikt över hamnen och ner mot Björkö, Kalvsund och till och med hamninloppet mot Göteborg. Det känns som att vi har alla goda krafter med oss, för det gick nästan lika smidigt att köpa huset som att köpa båten. Jag ringde och tjatade på mäklaren om att få titta på huset innan visningen och han tyckte förmodligen att jag var tillräckligt jobbig, för … en dag senare skrev vi kontrakt!

Och apropå kontrakt: för kanske sex-sju år sedan började drömma om att sitta i ett hus på en ö och skriva roman. Gissa vad jag gör en hel del just nu? Just det. Sitter på en ö och skriver roman. En uppföljare! För mest av allt sitter jag på en ö och redigerar en roman som kommer ut 2021. Ja! Jag vet! GALET!!!

Halvårsrapport från Malin på Knippla

Det här halvåret har inte varit klokt. På många sätt, det vet vi ju allihop. Men oj vad det hinner hända saker under sex korta månader ändå.

Jag älskar verkligen livet på Källö-Knippla, en av öarna i Öckerö kommun som ligger allra längst söderut i Bohuslän. Det är enkelt, utvecklande, lärorikt, fyllt av glädje och kärlek och det känns som att jag har hamnat på precis rätt plats. Och ja, jag nyper mig i armen mellan varven för att kolla om det verkligen är sant: båt, hus, förlagskontrakt och en utsikt som heter duga.

Dags för hummerfiske

hummertina på väg ner
Oh captain my captain!

Nu ser jag fram emot ännu mer hummerfiske, isvindar och mörker. Och så fort det blir möjligt vill jag bjuda hit varenda en av er på en riktig brakfest, både öbor och fastlänningar. Med träning, bad och härfiskad fisk. Och kramar! Vill ni komma?

Den här halvårsrapporten från Malin på Knippla är en väldigt övergripande sammanfattning. Du följer väl bloggen för att hänga med på allt som händer däremellan? Och för att få mina tips för att må bra förstås. Jag jobbar ju också och är så himla tacksam över att jag har valt att jobba mycket online …

Förresten, du vet väl att jag är oftare på Instagram än här på bloggen? Häng med mig där också, där har vi också kul! Här hittar du mitt Insta-konto

Malin Lundskog skvätter vatten, västkusten, Knippla — Ta mig vatten över huvudet? Gärna!
Foto: Viktoria Davidsson

Ses snart igen!
Tills dess: HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog (jadå, med nytvättade händer och på avstånd)

PS. här är fler inlägg om vad som har hänt under JAS-månaderna 2020: Så här blir du av med dina bekymmer och Reflektion i stillhet och fullt ös framåt och Skärgårdsleden är ett hett hemestertips

En vandring på Hisingen för både kropp och själ

En vandring på Hisingen gjorde susen för både kropp och själ idag. Ja, sådär som vandringar gör ni vet. Herregud vad det finns mycket att upptäcka i närområdet. Alltså, både det på insidan och det på utsidan.

Ska vi börja på utsidan? För ärligt talat, jag är både född och uppvuxen i Göteborg men Hisingen är en ganska så vit fläck på min karta. Därför var det himla kul att upptäcka ett alldeles väldigt vackert naturreservat idag!

Sillviks naturreservat

Tillsammans med en av mina allra bästa människor och våra hundar traskade jag runt i naturreservatet hela förmiddagen. Det gick både på stigar nära vattnet, in i skogen (Göteborgsskogen that is, vet att mina värmländska läsare undrar om jag skojar när jag säger skog här …), över skalbankar, genom koloniområden och upp i bergen.

Sillviks naturreservat, Springer spaniel, vandring, Göteborg — på väg ut på en skalbank, där det tydligen växer ovanliga av växter.

Hällmålning

Tänk ändå, att vi kan lära oss saker hela tiden? Vi pratade om det, att vi trots att vi är fullärda får plats mer. Och ja, vi är mer ödmjuka än det kanske låter, för med fullärda menar vi inte att vi kan allt. Vi menar att vi behöver tömma ut något för att få plats med mer, he he. Så det där med att vi blir glömska när vi lir äldre kanske inte stämmer? Det är bara det att vi inte får plats med mer och att det är svårt att välja vad vi ska rensa bort. Som med prylar man har samlat på sig …

Varken min kompis eller jag hade till exempel någon aning om att vi skulle gå rätt på en hällmålning. Eller att hällmålning är något helt annat än hällristning. Eller för den delen, att det bara finns nio platser med hällmålningar i Sverige. Vad man vet alltså …

visst är det coolt? minst 3000 år gammal …
mer info för dig som vill veta mer

Samtalen under en vandring

Jag hoppas så himla mycket att det här med att ses utomhus, inte bara ta en snabb promenad, utan faktiskt ta sig tid att umgås kommer att leva kvar även efter Corona. Om det nu finns något efter? Men ni fattar …

Det ger en extra dimension till samtalen, att vara i rörelse. Utomhus. Kombinationen av att vara i naturen (med naturen?) och av att vara i rörelse gör magiska saker med oss. Eller med mig? Får mig att vilja komma djupare i samtalet. Lära mer. Lära känna mer. Både mig och den jag pratar med.

Det är som att naturen klar av oss de roller vi eventuellt har tagit på oss. Och genom att vi går bredvid varandra blir vi så jämlika som två människor bara kan bli. Det är lika nära till det sårbara som till allt annat och acceptansen finns i varenda löv och vartenda kvitter. Vandringar är som gjorda för att lära känna sig själv. Genom tankar och genom samtal, både de om då och nu och sen. Om glädje, sorg, ilska och eufori. Och allt däremellan. Jag tror fanimej att vandringar är medicin, även för den som inte är sjuk …

Sillviks naturreservat, Lilleby, Hisingen, Göteborg, vandring — höstfärger alltså!

kolonistugor, vandring, Lilleby, Sillvik — Kolonistugor!

på vandring i Sillviks naturreservat, Göteborg — Så nära havet vi kan. I alla lägen …

Och sist men inte minst

Här satte vi oss inte, men hade jag varit tomten hade jag lätt tagit plats. Tänk att ha en egen skylt på en bänk?!

vila, återhämtning, bänk, Sillviks naturreservat, Göteborg — Så mycket wow för den här bänken som är gjord för en äldre man, tomten och en äldre kvinna (kan ni se skyltarna?)

Just det. Sist men inte minst: picknicken! Hur gôtt det än är att röra på sig så är den där stunden med äggmacka och kaffe ungefär hur värdefull som helst. Ja man måste ju inte ha äggmacka. Eller kaffe … Men det är en favorit hos mig.

Precis som att starta tidigt är. För när vi var på väg hem efter några timmar var det väldigt mycket folk ute och rörde på sig. Många som cyklade. Härligt! Alla ska med på #utonjut!

en vandring på Hisingen med picknick, Malin Lundskog — minst lika viktig som själva vandringen: äggmacka och kaffe som det är dags för här!

Vandringsleder i ditt närområde

Varför valde vi att gå just här? För att det ligger ungefär mitt emellan oss, för att vi båda inser att det är ganska galet att veta så lite om sitt närområde och för att jag igår googlade på ”vandring naturreservat Göteborg” och då dök det upp. Här kan du läsa mer och hitta till Sillviks naturreservat, för det är värt ett besök om du är i Göteborgstrakten. Jag kommer absolut att komma tillbaka (blev väldigt springsugen!).

Vi startade vid Lillebybadets parkering, gick ner till Lillebybadet och tog sedan söderut. Det såg fantastiskt ut att gå norrut också, även om jag inte har någon koll på hur stort/långt det är ditåt.

Svårare än så behöver vi inte göra det för oss och jag tror att vi har så himla mycket att upptäcka jättenära oss själva och genom att upptäcka nytt på utsidan upptäcker vi också nytt på insidan. Den fysiska rörelsen framåt gör att vår mentala rörelse går i samma riktning, knutar löser upp sig och både vita och svarta fläckar får färg.

Men, vet ni?! Jag skriver om det här bara för att det är nytt för mig. Jag har ju mängder med områden jag har gått och sprungit i till vardags, som kanske är kul för er att veta mer om? De handlar ju om mina trakter i första hand, men … om ni vill ha fler tips på vandringsleder eller promenadsträckor i Göteborgsområdet eller på någon av Öckeröarna så har jag ju mer att komma med. Skulle det vara kul? Säg till så kör jag en bloggserie med vandringar.

Länkar till fler vandringar

Jag kanske gör det ändå, he he … Jag har ju gjort det förr. Som här: Vandring i vacker natur gör underverk för hälsan och här: Skärgårdsleden är ett hett hemestertips. Dessutom lite extra pepp för att röra på dig utomhus, för dig som vill ha det Därför är utomhus och rörelseglädje en oslagbar kombo

Tack för idag Nina, hälsa lille Sigge!
Och som vanligt: tack för sällskapet Brorsan!

Ses snart här igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog

Nanowrimo och misstagen jag gör om och om igen.

Nanowrimo och misstagen med att ta i för mycket, satsa för högt och dessutom tro att jag helt plötsligt skulle triggas av resultatmål istället för processmål. Japp, jag är där igen.

Jag siktar alldeles för högt och tror att det är det som behövs för att jag ska komma igång med uppföljaren till min första roman (Jag vet! Det är galet kul och jag ska snart berätta mer om boken som kommer ut 2021). Jag ger mig in i nanowrimo för jag vet inte vilken gång i ordningen och det enda jag vet är att det kommer att skita sig. Jag kommer inte att nå mitt mål, utan bjuder mig själv på en straffspark i öppet mål: vad var det jag sa?!

Ja, jag är rätt vass på att sabotera för mig själv och vet ni: jag tror att det också är därför jag är rätt vass på att guida andra att hitta, våga möta och bli vän med sina självsabotörer. Men det är en annan historia, som du kan läsa om under mina tjänster till exempel. Nu ska vi snacka nanowrimo och min lärdom om vad jag vill ha för mål. Om jag nu ska ha några mål?

Vad är NaNoWriMo?

NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och är ungefär som hummerfiske (för oss som fiskar hummer alltså): en community med massa pepp och kreativitet under en koncentrerad period. NaNoWriMo äger rum i november varje år, för att november är en grå, tråkigt månad som gjord för att skriva. Om man nu gillar att skriva alltså! Förresten måste man inte tycka att november är grå och tråkig (det gör inte jag), man får vara med ändå. Du kan läsa mer om NaNoWriMo här.

hummerfiske, Malin Lundskog, hummer — För övrigt kan det bli en del hummer fiske i romanen jag skriver på nu. Gräv där du står ni vet

NaNoWriMo och misstagen

De misstag jag har lärt mig av under mitt deltagande i NaNoWriMo är att jag inte går igång på resultatmål. Jag känner mig instängd, pressad och struntar i att skriva bara för att … jag vill bestämma själv! Jag vill skriva av lust och inte av tvång. Alltså, jag vet ju det här. Jag känner mig själv. Och ändå … ändå är jag där och gör samma misstag om och om igen.

Och det handlar inte om att jag aldrig lär mig, för det gör jag. Jag blir snabbare och snabbare med att komma på mig själv. Nej, det handlar om tryggheten i de gamla mönstren. Ni vet … de där gamla vanorna som aldrig rostar? Och det handlar om att jag har en känsla av att det jag gör inte är på riktigt. Jag menar, det är ju inte så att mitt författarskap är mitt jobb (än?!).

Min egen utmaning passar mig perfekt!

Men vet ni vad? Skam den som ger sig och det finns inga misstag, bara lärdomar och så vidare och så vidare. Och så finns det skrivkompisar (tack tack bästa Cilla!) som påminner om att man inte måste vara med i det officiella NaNoWriMo-communityt och den utmaningen som går ut på att skriva 50 000 ord under november. Man kan skaffa sig en egen utmaning och då är det fritt fram att välja sitt eget mål. Som till exempel att skriva under en viss tid varje dag. Och att den vissa tiden inte behöver vara megalång för att räknas.

”Herregud, Malin! Myrstegsrevolutionen och skammålen, har du glömt av dem?”

sa jag till mig själv. Satte, med massa hjälp av Cilla, ett mål på 45 minuters skrivande per dag och. Det går som en dans! Jag menar … det är fjärde november idag och jag har inte sagt till mig själv ”vad var det jag sa” en enda gång. Jag har inte lärt mig av några misstag heller. Än … Jag har bara lärt mig av mina framgångar att processmål, som jag kan kontrollera själv och som inte kräver ett visst resultat, triggar igång mig. Tänker på hummerfisket igen. Att bestämma hur många gånger eller hur ofta man slänger i kuporna och ger sig ut och plockar upp dem igen – det är ett processmål. Som går att styra. Tänk att sätta antal fångade humrar som mål, snacka om att det går att missa målet då. Om man inte är storfiskare, he he.

Jag har återigen fått bekräftat att det lilla stegets kraft verkligen leder till stora steg och att jag har ett kryphål i skammålen om det skulle skita sig totalt någon dag. Undra om jag får medalj ändå?

Jag skriver vidare

Medalj eller inte jag är en vinnare ändå. Som hittar suget att skriva genom att inse vad jag behöver för att känna lust. Så … nu kör jag. 45 minuter om dagen i november. Minst. Vem vet, det kanske hinner bli en vana under den tiden? Så att jag fortsätter att skriva. Med lust. För jag har tillräckligt med tankar för att fylla sidorna i minst en roman till. Minst en bok om hälsa. Och blogginlägg, artiklar och krönikor ska vi inte tala om …

Nanowrimo och misstagen — författarporträttet är klart i alla fall, så … skriv bara skriv Malin!
Foto: Viktoria Davidsson

Undrar du över myrsteg och skammål? Dem kan du läsa om i min bok GLAD FRi STARK och dessutom i blogginlägg som det här: Myrstegsrevolutionen och de goda vanorna och det här: skamliga mål för att nå de goda vanorna.

Vill du veta hur det går för mig? Skriver du själv och vill ha (och ge!) pepp? Berätta gärna i en kommentar här på bloggen.

PS. Tänk om jag skriver om NaNoWriMo och misstagen jag inte gör om nästa år?

Ses snart igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

Nio anledningar att vara medlem i GLAD FRi STARK

Nio anledningar att vara medlem i GLAD FRi STARK är medlemmarnas egna ord på vad de har fått med sig av året i hälsoprogrammet. Och det är inte bara tomma ord. Orden är fyllda av hälsa, utveckling och massa nyanser av må bra. Individuella nyanser, eftersom det är sådan hälsan är: individuell.

Under vår avslutning bad jag om ord som beskriver året, ord om vad de tar med sig (de flesta vidare in i nästa år som medlemmar och det är stort!) från sitt medlemsskap i GLAD FRi STARK. Och vet ni, även om ord kan vara tomma kan de också vara ett sätt att klargöra för sig själv vad det är man egentligen tycker, tänker och känner. Ett sätt att förtydliga och medvetandegöra vad som är viktigt och vad det är vi faktiskt behöver för att, som i det här fallet, må riktigt gôtt.

Nio anledningar att hänga med i GLAD FRi STARK

Acceptans! De har lärt sig att acceptera sig själva som de är. Förlåta sig och vara snälla. Acceptera istället för att slå på sig när det inte blir som en kontrollhjärna planerar.
Vila i tid! Uttrycket som en av kvinnorna hade med sig in i programmet har vi utvecklat och eftersom de flesta av oss har en förmåga att pressa oss och tro att vi är lata om vi vilar har det här uttrycket, innebörden av det och också utövandet av att vila i tid varit en viktig del i utvecklingen.
UtoNjut! Min egen favorithashtag har visat sig fått stor betydelse för kvinnorna i medlemsprogrammet. Att vara utomhus, antingen i rörelse eller stillhet, utan prestationskrav. Hitta njutet i det lustfyllda och kravlösa.

Vi fortsätter med de här anledningarna:

Omtumlande! Jag förstår dem. Det är ett omtumlande år, att lära känna sig själv och ta reda på vad det är man själv mår bra av och vad som hindrar en att skaffa goda vanor. Värsta bergochdalbanan mellan varven mellan skratt och gråt …
Landande! Åh, det här alltså … att landa. I sig själv. Och för sig själv. Hitta sin inre kraft. De har varit så lyxigt att följa med dem på den här resan, som egentligen inte har någon slutdestination utan är en ständigt pågående process. Sådär som hälsan är, ni vet.
Rent! Året i medlemsprogrammet har varit rent. Har skapat renhet. Vi lägger mycket krut på att bli klara på insidan, hitta rätt bland våra känslor, beteendemönster och våra ursäkter. Jag är så himla glad över att de känner den här renheten. Klarheten. Som gör att man får mycket lättare att sätta gränser och prioritera.

utsikt över havet — en annan variant av utonjut jag gillar är att titta på havet
(du anar Knippla till höger i bild)

Och avslutar med:

Avgörande! Wow! Avgörande! Många utropstecken där, men visst är det häftigt när man själv reflekterar över något och upptäcker att det där tamejtusan en avgörande händelse/process/episod i livet?
Klokskap! De har lärt sig mycket om hälsa generellt och sin egen hälsa specifikt. De har lärt sig av mig som ledare och de har lärt sig av varandra (jag har lärt mig massor av dem). Kanske har de mest av allt lärt sig av sig själva?
Gemenskap! Mmm … gemenskapen i gruppen är ju en förutsättning för att man ska våga vara den man är precis som man är Det här är en stor grej. Gôrviktig till och med. För är det något vi behöver för att må bra så är det gemenskap. En trygg gemenskap.

Ja, det där är alltså nio anledningar att vara medlem i GLAD FRi STARK. Inte dåligt va? Och då är det här en sammanfattning av allt de har fått med sig, för någonstans måste man väl ändå dra gränsen?

Nu är det fem dagar kvar innan jag stänger dörrarna till ett nytt års medlemsskap i GLAD FRi STARK. Vill du vara med är det alltså dags att haffa din plats, den femte november drar vi igång igen!

Länkar till mer glädje, frihet och styrka

Du hittar information och anmälan till programmet GLAD FRi STARK här.

Vill du höra vad säger på de livesända frågestunderna på Instagram hittar du dem här.

Och igår berättade jag om hur tacksam jag är över året som har gått. läs mer om det här.

Nu ska jag skicka ut sekretessavtal för de som redan är anmälda till programmet, för det är en viktig del i att våga öppna sig: det som sägs i glad fri stark, det stannar i glad fri stark.

Ses snart igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

Tacksamheten är en av mina favoritkänslor

Tacksamheten är en av mina favoritkänslor och just nu är jag så tacksam att jag får dåndimpen! Jag bara måste berätta. Ni vet: måste!
⁠⠀
Igår kom nämligen ett skepp lastat med blommor till mig. Ja, men faktiskt: det ringde från blomsterbutiken på en av grannöarna med information om att jag hade fått blombud. Jag blev ungefär hur nyfiken som helst. Och pirrig. Vem? Vad? Varför?

Ett skepp kommer lastat …

färja, Knippla — ett skepp kommer lastat med blommor …

Eftersom jag är öbo fick jag lära mig hur det går till när man får blommor skickade till sig här ute: Någon vänlig själv kör blomsterprakten till färjan och sen får blommorna åka färja alldeles själva. Och där stod jag, lika förväntansfull som ett barn på julafton …

tacksamheten är en av mina favoritkänslor — kolla kolla vad skeppet kom lastat med!

”Tack bästa Malin för att du hjälper till att ta fram mer av det glada fria starka i oss”

så stod det på kortet till de vackra blommorna. Vem blommorna var från? Jo, från de kloka och nyfikna och alldeles … alldeles underbara kvinnorna som är medlemmar i programmet GLAD FRi STARK.

Tacksam

Blommorna satte igång en tacksamhetsexplosion, för de fick mig att bli så himmelens glad över att jag har skapat det jobb jag gör. Tänk ändå, att jag får arbeta med nyfikna kvinnor som är nyfikna på sig själva och på livet, hjälpa dem att plocka fram mer av allt det härliga som redan finns inom dem. Och dessutom få blommor för det?!
⁠⠀
Och tänk att jag har lyckats skapa en så härlig dynamik digitalt tillsammans med medlemmarna! Det går att känna, lära, glädjas och utvecklas online. Och det är ju en himla tur nu, när covid19 slår på stort. Igen.
⁠⠀
Efter att ha fällt en tår (okej, en hel drös 😭) av tacksamhet därnere vid färjan, samlade jag ihop mig och tänkte att fy fan va gôtt livet e! Mitt i corona finns det så mycket som ger livet så mycket.⠀

Tacksamheten är en av mina favoritkänslor

Tacksamhet är något vi har tränat på i medlemsprogrammet. Att kunna känna tacksamhet är nämligen hälsosamt, det kan du läsa mer om i mitt inlägg om att träna på tacksamhet för att bli gladare här.Här hittar du tips på hur du tränar upp din förmåga att vara tacksam: Tacksamhet – träningstips för en hälsosam känsla.

Jag älskar den djupa, breda, stabila och samtidigt pirriga tillfredsställelsen av genuin tacksamhet. Som sagt: tacksamhet är en av mina favoritkänslor!

Vill du träna både fysiskt, metalt och själsligt tillsammans med oss?

Nästa vecka drar ett nytt medlemsår igång – vill du hänga med? Passa på! Stänger dörrarna för nya medlemmar den femte november 2020.

Här hittar du medlemsprogrammet

Här hittar du mina livesända Q&A om medlemsprogrammet GLAD FRi STARK om du vill veta ännu mer

Eftersom det är både gôtt o hälsosamt med tacksamhet, så jag fortsätter att vältra mig i det en stund till.

Go helg!
Ses snart igen, tills dess:
HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)

Malin Lundskog

Glädjen 2020 och om hur rätt jag hade …

Glädjen 2020 har och har haft en enorm betydelse för mig. Jag skrev om det redan i början av året, då jag berättade om vilka känslor jag ville ha med mig under 2020. Inte hade jag någon aning om hur rätt jag skulle ha då, när jag skrev inlägget om glädjens betydelse för hälsan 2020.

Det var i januari. Ni vet, på den tiden då vi fortfarande inte hade någon som helst aning om vad covid 19 skulle få för betydelse i våra liv. Tänk vad lite vi visste …

Glädjen 2020, havet, västkusten, Malin Lundskog — Glädjen finns med mig. Hela vägen genom pandemi, ut på Knippla och vidare …
Foto: Viktoria Davidsson

Vad rätt jag hade om glädjen

Hur som helst, så har jag inte tittat åt blogginlägget sedan jag skrev det, men när jag nu läser det ser jag att jag hade mer rätt än jag någonsin kunde tro. Jag har verkligen släppt in glädjen i mitt liv! Glädjens betydelse för mitt 2020 och för hälsan är stor som sjutton. Och jag tror att den har större betydelse i och med coronans inmarsch i livet. Snacka om enkelt att fastna i ältandet och om och men när så ovissa situationer uppstår. När vi inte kan ha kontroll över framtiden. Egentligen kan vi aldrig ha kontroll över den, men sedan i våras har vi nog allihop insett att det är NU! som gäller. Eller?

Jag är så himla glad (he he) och tacksam över att jag regelbundet tränar på att känna glädje och acceptans. Att jag öppnar upp för att släppa in så mycket glädje som det bara går i mitt liv. Oj, oj, oj vad mycket lättare det blir att leva då. Trots pandemi, boende i rivningskontrakt och förändringar på uppdragsfronten (Jomen, ni vet: föreläsningar och träningspass som är en del av mitt levebröd …) så är jag glad.

Glädjen 2020 ba´ bam!

Jag vet att året inte är slut än, men reflektioner längs vägen är ju precis vad jag rekommenderar dem jag jobbar med, kvinnorna som vill skaffa goda vanor, som vill leva hälsosamt, som vill njuta av livet och hålla hela vägen.

Vid en reflektion som den här är det väldigt (väldigt!) ofta som man upptäcker att om man menar allvar med det man säger till sig själv och gör det av kärlek, då jäklar. Då gör en intention som glädje susen. Glädjen ba´BAM! Jag är med dig!

Utan den inställningen tror jag inte att jag hade vågat släppa fastlandet och dra ut till rivningskontrakt på Knippla. Jag tro inte heller att jag hade inte kontaktat förlag med en berättelse jag har skrivit (återkommer! Det blir kul att berätta mer om). Förmodligen hade jag inte skaffat en fiskebåt (återkommer om det också!), startat träning på ön eller startat podden Min perfekta kropp heller. Med glädjen som sällskap blir livet roligare. Jag mår bättre och blir mer avslappnad. Och jag njuter längs vägen. Hur allvarligt läget än är.

Vill du träna på livsglädje tillsammans med mig, så vet du att det är medlemsprogrammet GLAD FRi STARK som gäller va?

Som vanligt vill jag gärna veta vad du tänker om det jag skriver. Har du reflekterat över glädjens betydelse för dig?

Ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog (på avstånd och med nytvättade händer förstås)