• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till innehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot
glad fri stark är medlemsprogrammet för dig, Malin Lundskog, hälsa

Malin Lundskog

  • Tjänster
  • Aktuellt
  • Skryt och kul
  • Bloggen
  • Poddar
    • Min perfekta kropp
    • Skriverier med Malin och Cilla
  • Kontakt

Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022

Jag ger mig själv utrymme för att må bra i år, 2022. När jag tänker efter är det inte bara mig själv jag ger utrymme, utan alla och allt runtomkring mig också. Det är befriande. Jag ger mina tankar utrymme. Mina känslor. Mig. Dig. Utveckling. Frihet. Nyfikenhet. Kreativitet. Må bra. Allt det där jag vill göra och vara.

Jag ger mig själv utrymme, hälsa, manifest, årets ord, Malin Lundskog, kallbad, västkusten
ger mig utrymme och stressar inte med viktiga grejer som kalla bad

Utrymme är mitt manifest för året 2022

Mitt manifest för 2022, eller mitt årets ord om man hellre vill använda det, är utrymme. Wow för kraften jag kände när den polletten ramlade ner, vilket den gjorde några dagar innan 2022 började. Inte för att man måste hitta på nya planer, drömmar och mål inför varje årsskifte, men visst är det något speciellt med ett nytt fräscht år? Och vi vet ju att om vi inte själva har någon aning om vem vi vill vara eller vad vi vill prioritera så går dagarna åt till andras drömmar och planlöst skrollande i telefonen …

Jag ger mig själv utrymme, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, utsikt
kan det vara för den oändliga utsiktens skull som jag älskar att bo på en liten ö?

Jag skrev mig till årets ord

Ni kanske vet att jag skriver varje morgon, för att checka av hur läget är med mig själv? Jag skriver om hur jag mår och vad jag är tacksam över bland annat. Med pennan mot pappret reflekterar jag över mig och mitt liv. Det är ett fenomenalt sätt att börja dagen på. Innan telefon, kalender och världen utanför tar över. Kanske för att det utanför inte ska ta över förresten, utan för att jag ska vara klar över vem jag är och vad min grej med att vara just hon är.

När jag satt där med tända ljus, nymediterad och go och satte pennan mot pappret i julas så kom det till mig. Ordet. Jag förstod det faktiskt inte själv först, utan jag skrev om hur tacksam jag var över att jag har min morgonrutin. Över att jag ger mig den tiden. Tacksamheten över att jag använder min tid som jag vill. Att jag vill ha tid till det som får mig att må bra. Jag skrev om tacksamheten över att jag ger mig själv utrymme. Ja, precis så skrev jag:

Tack för att jag ger mig tid.
Tack för att jag ger mig utrymme.

När jag sedan läste igenom det jag hade skrivit slog det mig. Jo, faktiskt nästan knockade mig! BAM! Utrymme! Sedan ojade jag mig en stund över hur mycket coolare det låter på engelska: Gimme som space! Men … Utrymme goddammit! Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022.

solnedgång, Knippla, manifest, årets ord, utrymme, Malin Lundskog, västkusten
stilla stunder med solnedgången och utsikt in i oändligheten – det ger jag utrymme!

Det är enklare att prioritera nu

Om ni bara visste hur mycket enklare det har blivit att prioritera sedan det här med utrymme landade i mig. Jag tror att det är som ett erkännande för mig själv att jag inser att livet är ändligt och att det inte finns oändligt med utrymme, varken när det gäller tid eller rum.

Därför ger jag utrymme till det som betyder mest för mig, både nu och sedan. Jag prioriterar utrymme för att må riktigt gôtt. Eftersom jag ser hälsan som en helhet innebär det både att ha kul, umgås med sköna människor, röra mig i och av glädje, sova gott (tänk att jag en gång i tiden tyckte att sömn var slöseri med tid?!), äta bra, njuta av livet, göra ingenting, utvecklas och lära nytt.

Jag tar plats och jag ger plats! Det kanske till och med är så att jag är plats? Och jag har tid. Jag har tid att leva, känna och vara. Utrymme i tid och rum. För mig, dig och hela konkarongen.

Mitt manifest är inte tomma ord

Visst skulle det här med ett manifest eller årets ord kunna vara tomma ord. Men, i och med att jag varje morgon reflekterar över vem jag är och vem jag vill vara och vad jag behöver kultivera för att leva som jag vill lever jag med manifestet. Det ger en härlig kraft och en go känsla av att jag ta mig tusan är rätt kvinna på rätt plats. Och i rätt tid? När utrymme blir viktigt och jag påminner mig om det, då försvinner otåligheten över att hundarna inte går i min takt och ett kallt bad får chansen som ritual och inte bara ett dopp. Det händer grejer med det här ordet, jag känner det!

Förra året manifesterade jag ”Jag är mitt sanna, kraftfulla, nyfikna jag” och det har sannerligen förlåt med mig hela året. Snart kommer en sammanfattning på 2021 och dessutom ryms (utrymme som sagt, he he) de orden i årets utrymme …

Jag ger mig själv utrymme för att må bra, springer spaniels, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, författare, hälsa
Brorsan o lille Jackson vill jag absolut ha utrymme för!
Foto: Viktoria Davidsson

Acceptansen kom som ett brev på posten

Apropå det här med utrymme kanske jag ska förtydliga vad det har fört med sig. Jag är nämligen lite osäker på om de jag strax ska skriva om har märkt det själva, he he. När insikten om utrymme damp ner kom jag också på att det inte är mer än rätt att även andra får utrymme. Ni vet, ge det du vill ha mer av.

De som kanske inte har märkt det än, men som har fått mer utrymme av mig är mina barn som ju är vuxna och klarar sig himla bra utan mig. Ja, och min man. Istället för att tjata på dem om än det ena och än det andra, så ger jag dem utrymme. Dessutom är jag tryggare i att de vänner (?) som inte hör av sig behöver jag inte klänga mig fast vid. De behöver sitt utrymme och om jag inte är någon prioritet i deras begränsade tid och rum, så … är jag inte det? Acceptansen har kommit som grädde på moset här.

Har ni något för er som sätter riktningen för ett nytt år? Berätta gärna hur ni gör och/eller vad ni tänker om mina tankar här.

Vi ses snart igen,
tills dess:
Massa varma kramar på avstånd och med nytvättade händer

Malin Lundskog

1+

16 januari, 2022 av Malin Lundskog 4 kommentarer

Lokalbladet Öckerö-Torslanda om Mariannes mirakel

Lokalbladet Öckerö-Torslanda skrev om mig som debuterande romanförfattare och själva debutromanen Mariannes mirakel. Och ja, det är verkligen jättekul att bli uppmärksammad som författare och att min roman får uppmärksamhet. Jag blir superglad över både det ena och det andra. Särskilt båda samtidigt!

Så här såg det ut i tidningen:

lokalbladet Öckerö-Torslanda, Mariannes mirakel, Malin Lundskog

Jag tror att ni kan läsa texten i bilden, men här kommer en sammanfattning för dig som vill det. Artikeln (eller är det en notis?) inleds med att jag numera bor på Knippla och att jag tidigare är utgiven med facklitteratur och noveller.

Vidare kan man läsa att berättelsen utspelar sig i Askim, Hovås, Billdal i sydvästra Göteborg där jag bodde innan jag flyttade till Knippla. Karaktärerna i romanen är de två vuxna döttrarna Helén och Caroline och deras åldrande mamma som lever geografiskt nära, men mentalt och känslomässigt långt ifrån varandra.

På slutet står det om att jag hade bokrelease på min alldeles egna restaurang Den Glade Knoden. Och på de allra sista raderna om det jag håller på med i detta nu: skriver en uppföljare!

Tack lokalbladet Öckerö-Torslanda!

Och du som har läst, både den här artikeln och min roman!
Berätta gärna vad du tycker och tänker om både det ena och det andra,
ses snart igen!

Stor kram (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

Mer om Mariannes mirakel hittar du här

0

11 januari, 2022 av Malin Lundskog 1 kommentar

Detox-tips för att sluta döma sig själv. Och andra.

Detox-tips för att sluta döma är något jag har delat med mig av i podden Min perfekta kropp och dessutom under Kvinnohistoriers bokmässa. Men inte här på bloggen. Va?! Verkligen dags att ändra på det nu. Särskilt eftersom jag senast igår fick en fråga på hur sjutton man gör. För varför vi inte vill döma varken oss själva är det väl ingen tvekan om?

Skoja bara, det är himla lätt att inte tro att det gör någon skillnad för någon om jag dömer. Eller fördömer? Men det gör det. Om inte annat är friheten i tanken en härlig effekt. Och möjligheten att bli fri från gamla invanda mönster som inte gynnar någon. Men, det där upptäcker ni när ni själva testar en detox …

Detoxen jag skriver om här idag kommer från Gaby Bernsteins bok Judgement Detox som jag inte har läst bara en utan flera gånger. En gång med totalt utdömande tankar om att det var flummigt och kanske för religiöst för min smak. Och så vidare. Men i mitt arbete (som kanske aldrig tar slut, jag är ju bara människa …) med att sluta döma för min egen och andras frihets och hälsas skull ville jag ju inte vara den som är den. Läste en gång till. Och en gång till. Jag är tacksam över min egen envishet!

detox-tips för att sluta döma, frihet, hälsa, Malin Lundskog
friheten av se för första gången … Tackar envisheten för den!

Varför dömer vi?

Vi dömer oss själva och andra för att det är enklast så. Och för att vi har lärt oss det beteendet sedan barnsben. Dömande är kort och gott en lösning vi omedvetet tar till när vi inte är på den där härliga platsen av trygghet och kärlek. Så fort vi dömer är vi i princip separerade från andra och kan skapa ett vi och ett de på skalor av bättre eller sämre, mer rätt och mer fel, finare och fulare. Ni vet, separationen som känns som en gemenskap eftersom vi tillsammans snackar skit om någon annan. Jo .. kom igen. Jag är väl inte den enda som har sett det gemensamma skitsnackandet som en gemenskap?

Och vet ni! Det är inte bara skitsnackandet om andra jag skriver om här. Det är skitsnackandet om den egna kroppen! Om att nu måste jag minsann bli smalare eller starkare eller snabbare för att bli godkänd. Av mig själv. Som om det någonsin kommer att kunna hända? Vi godkänner aldrig oss själva på riktigt om vi inte gör det för dem vi är. Utan att döma eller begära motprestation för att vara värd att bli omtyckt. Är ni med?

När vi dömer oss själva eller andra handlar det väldigt, väldigt, väldigt ofta om rädslan av att bli lämnade ensamma. Av att vi måste anpassa oss och passa in i normer för att få lov att komma in i värmen. Fattar ni friheten då, av att känna att både ni och jag är precis som vi ska? Och vilka möjligheter det lämnar för utveckling av att inte ha målat in någon eller något i ett fack redan innan man har utforskat på riktigt?

Detox-tipsen steg för steg

  1. Se att du dömer utan att döma
  2. Var tacksam över ditt dömande (say what?! Men jo, acceptera du vet …)
  3. Fram med kärleken
  4. Se för första gången
  5. Klipp navelstängen
  6. Fram med skuggorna i ljuset …

Okej, jag ska gå igenom de olika stegen lite mer utförligt eftersom de hör sex punkterna kan verka helkonstiga vid en första anblick (även för oss som inte dömer he he).

Se att du dömer utan att döma

Ja, att bli medveten om att man dömer är ett givet första-steg bland mina detox-tips för att sluta döma både sig själv och andra. Reflektion och medvetenhet över sig själv. Omtanke om sig själv. Och andra. Det får plats här. Se att vi dömer, men inte racka ner på oss själva för det. Bara konstatera.

Var tacksam över ditt dömande

Jo, när du väl har sett att du dömer är det faktiskt skönt att vara tacksam. Både över ditt dömande som alldeles säkert har något att berätta för dig. Var kommer dömandet ifrån. Wow. Tack för att jag fick lära mig det. Dessutom: var tacksam över att du ser ditt dömande, så att du har chansen att ändra på det. Vi lär oss av allt!

Fram med kärleken

Gaby skriver i sin bok om att sätta kärleken på altaret, men jag är inte riktigt på altarnivån i mitt ordval. I det här steget handlar det om att se oss själva och dem/det vi dömer med medkänsla och kärlek. Det vi tror är ett hot, det ser vi här som ett rop på kärlek istället. Och för jössenamn: här har vi medkänsla med oss själva!

Se för första gången

Tänk er att vara som små barn igen. Som ser något för första gången utan att ha förbestämt hur något som ser ut si eller någon som beter sig så är på ett särskilt sätt. Som ser ser utan att döma. Tänk vad mycket vi har att upptäcka genom att se för första gången!

Klipp navelsträngen

När vi lär oss att se andra (och oss själva) för första gången har vi världens bästa möjlighet att hitta helheten. Se oss som en del av hela alltet, inte som vi och de. Här är meditation och/eller reflekterande skrivande ett (eller två då) fenomenalt verktyg för att klippa kontakten till vårt gamla sätt att se på oss själva och/eller omgivningen. I sin bok ger Gaby tips på sex mantrameditationer, jag kan återkomma om dem om ni vill. Skrivandeprocesser kan ni läsa om här och här, där jag beskriver min morgonrutin.

Fram med skuggorna i ljuset

Lägg inte skuld och skam på er för att ni har dömt. Och dömer. Herrenaddå … ni är ju också människor och när vi människor känner oss ensamma, hotade, rädda då går vi in i dömandet. Då vill vi skylla på någon. Eller något? Och så är cirkusen igång.

Men när vi ser vårt dömande utan att döma och gillar läget. Accepterar att vi har agerat utifrån rädsla, då jäklar hörrni! Då kan vi frigöra oss och öppna upp för mer kärlek både till oss själva och till andra. Livet blir goare att leva då och vi mår så mycket bättre!

Detox-tips för att sluta döma sig själv, blogg, Malin Lundskog, hälsa, judgementdetox
Gabys bok Judgement Detox

Detox-tips för att sluta döma

Jo, jag är själv förvånad över att jag faktist använder mig av ordet detox. Är normalt ingen fan av det utan tror på successiva förändringar (och förbättringar!), men hey! Jag är inte den som dömer och en detox av det här slaget handlar inte om en akutinsats utan en process som kan pågå länge och ändå göra stor skillnad. Så är det för mig i alla fall. Blir kul att höra hur det är för er, berätta gärna!!

Hoppas att ni gillar tipsen här, eller blir sugna på att läsa Gabys bok Judgement Detox. Eller helt enkelt slutar att döma och börjar älska? Er själva OCH resten av oss …

Ses snart igen!
Massa varma kramar (jepp! På avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

1+

3 januari, 2022 av Malin Lundskog 2 kommentarer

Recensioner av Mariannes mirakel

Recensioner av min debutroman Mariannes mirakel har kommit. Än så länge är jag så glad att jag både skrattar och gråter glädjetårar av dem. Titta på det här till exempel:

”Du har verkligen lyckats skriva en historia som berör, känns viktig och dessutom är rolig.” Wow alltså, jag kunde inte önska mig bättre betyg än det:

recensioner av Mariannes mirakel, debutroman, Malin Lundskog
Det här kom från Helena Ström, författar- och företagarkollega

”Det är en anmärkningsvärd debut … För mig ligger den lättsamma stilen närmare namn som Fielding och Townsend, än den åh så vanliga feelgood-formeln …”

  • recension av Mariannes mirakel, Malin Lundskog, debutroman
  • recensioner, Mariannes mirakel, Malin Lundskog, författare
  • Recensioner av Mariannes mirakel, Malin Lundskog
  • Mariannes mirakel, debutroman, recension
    Min förlagskollega David Armini jämför mig med Helen FIelding. Jag dööör …

Läsare som vill läsa mer …

Ja, alltså … läsare som vill läsa mer. Det är alldeles … alldeles underbart att få höra. Särskilt när de skriver om det jag vill åstadkomma, en kombination av underhållning och viktiga saker.

Recensioner av min debutroman Mariannes mirakel, Malin Lundskog
Tack tack tack Mia!
Mariannes mirakel, inkontinens, recension
… och Sara, som inte är ensam om att vara tacksam över att hon inte är inkontinent.

Min första recension

Den första recensionen jag fick på Mariannes mirakel var från Dorotea Pettersson, som fick läsa boken innan alla andra eftersom hon hjälpte mig på releasefesten med författarsamtal och -intervju. Fattar ni hur skönt det var att läsa orden ”Malin Lundskog, sluta oroa dig. Din bok är bra. Riktigt bra.” innan boken ens kom ut?

Recensioner av min debutroman Mariannes mirakel, Malin Lundskog, författare
Underbart är bara förnamnet för känslan när jag läste det här innan releasen av Mariannes mirakel

Känslan när läsare tar emot och tolkar mitt hittepå om mamma Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline med så öppna armar och varma hjärtan är helt otrolig. Härlig. Underbar. Hoppas att ni som berättar vad ni tycker om boken förstår och känner hur tacksam jag är. Dels över att ni läser och dels över att ni dessutom tar er tid och energi att skriva till mig om er läsupplevelse. Tack! Som fan! Det betyder verkligen massor för mig.

Mer om mitt författarskap och boken Mariannes mirakel hittar ni här.

Här finns länkar till fler recensioner:
Mariannes mirakel får fem hjärtan av fem möjliga

0

29 december, 2021 av Malin Lundskog 1 kommentar

Utomhusträning för julskinkor och ben

Utomhusträning är den bästa sortens träning om du frågar mig. Älskar utomhus även om man inte måste ställa sig på en hal klippa, trassla in sig i hundkoppel och filma när benen och sätesmusklerna redan är stumma av träningsvärk.

Men … tyckte att passet jag körde med det fantastiska träningsgänget här på ön under annandagen var för bra för att inte sprida det vidare. Slit det med hälsan och lägg upp det som ni vill. Till exempel 10 repetitioner av varje övning i tre varv, eller en minut per övning i två varv eller fem repetioner av varje eller trettio sekunder. Som sagt: man gör som man vill och orkar. Mitt hetaste tips är att ni bestämmer er redan innan för hur ni lägger upp passet. Även om jag är den första att förespråka freebejsande, så är det gôtt att ha ramar att hålla sig till. Eller vad säger ni?

Vad säger ni om utsikten på mitt gym?
Musik: alive av @iksonmusic

Utomhusträning för sätesmuskler och ben

  • Knäböj, helt vanliga. Hälarna nedgrävda i berget och fokus på att känna skinkorna
  • Hoppa fram och tillbaka i en knäböjande position. Ju djupare ner desto …
  • Utfall. Framåt eller bakåt (bakåt snällare mot knäna om du känner av dem.
  • Utfallshopp. Variera med längdskidåkarhopp om du behöver.
  • Djupt ned i knät och pulsera. Aj! Oj!
  • X-hopp (kan de heta? Går ut på att höger hand kommer ner till vänster fot, sedan upp och hoppa med armar och ben som ett X och därefter vänster hand ner till häger fot)
  • Statisk knäböj med tåhävning. OBS för att gå upp på den stora trampdynan (den bakom stortån), då få vaderna och balansen lite större utmaning.
  • Hoppa 180 grader i knäböjsposition (sa jag hala klippor ha ha ha)
  • Korsvisa utfall, lite á la hovnigning.
  • Sprintstart med hopp.

PS. när vi körde det här på Knippla använde vi burpees som pausövning innan vi tog nästa varv. Just sayin´

utomhusträning, träning, sätesmuskler, benträning, Knippla, Malin Lundskog
Efter årets sista gemensamma träningspass på Knippla. Innan träningsvärken …

Vill du träna mer med mig?

Under årens lopp har jag lagt upp en hel del träningspass både här på bloggen och på You tube. Här är några exempel för dig som vill ha mer inspiration:

Backträning – snabbt och enkelt
Backträning – perfekt att träna tillsammans
Rolig utomhusträning

Söker du på träning i min sökruta hittar du mycket mer.

Träning eller ej: vi syns snart igen!
Varma kramar (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

0

28 december, 2021 av Malin Lundskog Lämna en kommentar

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets. Det var startmeningen till novelltävlingen som Instagramkontot @skrivaforlivet hade i oktober i år, 2021. Kontot drivs av ett gäng författare som allihop är vänner med författaren Anne-Lie Högberg som har drabbats av spridd bröstcancer. Novelltävlingen var inte en vanlig enkel (okej, enkel kanske är en underdrift när det gäller novelltävingar?) tävling utan också en insamling till forskningen kring just spridd bröstcancer.

Jag vann inte förstapris, men …

Vilket initiativ! Vilka vänner! Och vilken inspirerande utmaning för mig som väntade på att min tryckta roman Mariannes mirakel skulle komma och inte kände för att skriva på uppföljaren just då. Så jag skrev. Jag skrev en novell som kom någonstans mellan fjärde och sjunde plats i tävlingen och som inte är likt något annat jag har skrivit. Så mitt i den stora och viktiga anledningen till novelltävlingen var det också gôr-roligt att både delta och att komma på någon slags pallplats.

Reglerna var alltså att skriva en novell på temat vänskap med maximalt tiotusen tecken inklusive blanksteg. Vill ni läsa den? Here we go:

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets. Det var inte enbart det att jag hade dukat fram gammelmormors finporslin tillsammans med gammelfarmors ärvda nubbeglas och till råga på allt ställt hela rasket på den spetsduk som min ingifta fasters pappas fostermor hade virkat och jag sedan fått i gåva på min dopdag.

Att min svägerska, född i Falun som hon är, hade tagit med sig signalkräftor till en kräftskiva på västkusten var inte heller tuvan som välte kvällens stora lass. Lika lite som min rundlagde morbrors spruckna byxor eller hans nya magra frus raglande redan då hon kom uppför trädgårdsgången fick bägaren att rinna över på det som brukade vara släktens stora begivenhet i september.

det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets, bröstcancer, novelltävling
såhär ska väl kräftor se ut?

Min pappas falsksång till faster Gudruns triangelspel var inget aber, vilket inte heller  mammas klapprande pumps som med stressade steg hade gått av och an på verandan redan innan någon av oss andra hade tagit dagens första vakna andetag var. Mina döttrars båda smådöttrars grönsnoriga näsor som kletade ner den bakeoffbaguette som senare skulle in i ugnen,  var mer regel än undantag på en dylik släktsammankomst, och innebar inte heller något större debacle.

Det var inte ens min makes förmåga att hålla sig undan allt vad förberedelser heter som ställde allt på ända. Ärligt talat är det ganska skönt att ha honom ur vägen och ha en legitim anledning att skälla ut honom och få utlopp för den frustration som hipp som happ brinner inom mig som en säker förvarning på att vallningar är i antågande.

Vädret var definitivt inte orsaken till det som hände den här kvällen. På dagen strålade solen varmt, vinden var som bortblåst och hade lämnat en tyst stillhet efter sig. Och framåt skymningen dök fullmånen upp. Mörkt gul, hängde den nära jorden. Nära oss. Än idag undrar jag om det var gubben i månen som fick allt att ske? Så typiskt gubbar på något sätt. Skapa oreda och sedan lämna kaoset utan att bry sig om att städa upp. 

ar på kräftskivan allt ställdes på sin spets, fullmåne, novelltävling, Malin Lundskog
fullmånen och färgerna på Knippla

Framåt kvällen då ovan nämnda kräftskiva gick av stapeln var det inte bara pappa som sjöng falskt och morbrors nya magra fru som raglade. Den opassande dukningen var dold av kräftskal, varav ett fåtal signalröda, och förmodligen bortglömd av de som ilsket hade käbblat om att det helt enkelt inte passade sig att blanda glas från ett släktled med fat från ett annat. Mamma hade sparkat av sig båda skorna och trodde inte att någon såg då hon smög in en prilla under vänstra sidan av sin överläpp. Såhär dags deltog min man i allra högsta grad i kalasandet och de snoriga ungarna sov sött under mormors virkade täcke i soffan, med någon flimrande tecknad film, som ingen av oss vuxna orkade stänga av, framför de stängda ögonen.

Kort sagt: kräftskivan då allt ställdes på sin spets var precis så som vår familjs kräftskivor brukar vara. Kaotisk. Ilsk. Glad. Berusad. Och alldeles … Alldeles underbart förutsägbar. 

Ja, ni vet hur det är med familjer. Man vet redan innan tillställningen vem som ska säga si och vem som uppretat kommer att svara så. Vilken av de äldre släktingarna som gullenuttar om någon av de yngsta. Eller om någon av dem mittemellan om när de var i samma ålder som de yngsta är nu.

Det var alltså inga konstigheter och var sak hade som vanligt sin plats och jag anpassade mig efter rådande omständigheter. Så som jag hade gjort sedan urminnes tider. I alla fall sedan jag  kunde tänka själv och fann bekvämligheten i att anpassa mig.

Någon gång mitt under den sjuttonde omgången av den vid det laget något hesa versionen av Helan går och till och med gubben i månen hade börjat rynka trött på pannan kom hon. Kim.

I skenet av mångubbens rynkade panna stod hon plötsligt där nedanför verandan. En cool, trygg och helt igenom vänlig själ med otvättat hår och en sliten snusnäsduk nonchalant knuten runt halsen. Med sitt balanserade väsen skapade hon oreda i det utifrån sett kaosartade kalasandet vid havet. 

Utan att jag hörde orden visste jag vad de viskade om, mamma, mina mostrar, fastrar, den ingifta magra, mina kusiner och mina vuxna döttrar. Männen gjorde sitt bästa att undvika viskningarna och det som jag visste att de hö hö-ade om på sitt manliga vis. Fruntimmer!

Alla visste att alla visste vad som pågick, men ingen låtsades om något. Inte ens Kim, min sedan tio år tillbaka allra bästa vän, som på sitt lika självklara som älskbara vis crashade festen. Hon gick med lugn och värdighet de få stegen från gräsmattan upp på verandan. Klick, klick, klick lät det. Alla hörde, för nu var det så knäpptyst runt bordet att det enda förutom Kims klickande steg som hördes var en stjärna som föll. 

Skulle hon verkligen våga komma upp, trots att hon sedan vi blev bästa vänner hade varit bannlyst från våra släktkalas? När det gäller familjen von Tronenstjärnfall, det vill säga min familj, och våra traditioner kommer man inte här och kommer bara för att man är söt. Eller vän. Jag visste det. Kim visste det, men på hennes lugna, vaggande gång både såg och kände jag att hon hade fått nog. Kims mått var rågat, det såg jag i hennes mörka blick. 

– Har ni fest eller?

Hela klanen von Tronenstjärnfall, förutom de sovande barnen och eventuellt någon asberusad gammal farbror, hoppade högt. När vi dråsade ned på våra stolar igen såg vi oss alla omkring. Vem sa det där? Jag mötte Kims blick och vi såg så djupt in i varandras ögon som bara två bästa vänner kan göra. Hade jag inte vetat bättre hade jag varit helt säker på att hon log då hon vände bort sin blick.

Plötsligt började min rundlagde morbror fnittra. De spruckna byxorna var bortglömda och han fnittrade som jag inte har hört någon fnittra sedan jag själv gick i lågstadiet. Han försökte se allvarlig ut, så som det passade sig att på ett slikt kalas. Men fnittret trängde sig igenom den inövade seriositeten. Jag minns det som att han till och med fnittrade med knäna. Han studsade runt på sina mjuka skinkor och tog med sig sin instabila klappstol i den hoppande dansen. Efter inte alltför många sekunder smittade han sin bordsdam som inte hade övat sin i den här familjen korrekta allvarsnivå tillräckligt, för hon brast ut i ett rejält asgarv. Spottloskorna for hejvilt över kräftskalen och några for vidare till mina båda föräldrar som efter varsitt försök att indignerat torka av sig sin släktings saliv gav upp och istället gav sig hän. Åt skrattet. Mamma kluckade som en yr höna och matchades av pappas galande ylning.

Alltfler ljud som lika gärna kunde av kommit av gråt, men som jag efter en svepande blick över sällskapet kom fram till var skratt, ljöd från verandan och spred sig över det månglittrande havet. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att något liknande aldrig har hänt i hela den von Tronenstjärnfallska historien. Mina oroliga tankar på hur det skulle gå, hur vi skulle få kännedom om vilka regler vi skulle följa hädanefter och om vi inte skulle veta vår plats mer avbröts av faster Gudruns plingande på sin triangel.

Pling, pling!

Alla försökte att vara tysta, men jag såg hur det återhållna skrattet strax skulle brisera igen. Inte en kropp satt still utan småstudsade upp och ned eller vaggade av och an. Några kvinnoben korsades av rädsla för urinläckage då nästa skrattanfall skulle komma. Faster Gudrun som aldrig gjort annat väsen av sig än just genom plinkandet på sin triangel stod nu och harklade sig inför oss andra.

”Jo. Hrrrm.” Pling pling! Reflexmässigt rörde hon triangelpinnen mot själva triangeln. ”Jag känner för att svära. Svära på mina anfäders gravar att vi nu återinför glädjen i familjen igen.”

”Hear hear!” Min far gjorde sitt bästa att låta högtidlig.

”För bövelen! Här ska skrattas om jag så ska skrämma er till skratt!” fortsatte min pappas kusin med sina skorrande r.

Kim log mot mig från sin plats under bordet.

”Men … bara sådär? Ska vi bryta den allvarsamma leken bara … sådär?” min mosters gälla röst var ett eko av mina egna tankar.

Gubben i månen gick och gömde sig bakom en molnstrimma och ett becksvart mörker omslöt oss där vi fortfarande satt på verandan. Jag kände allvaret i de skratt som inte längre kunde hållas inne. Mina döttrar och deras män. Jag och min man. Fastrar, mostrar, kusiner och ingifta respektive. Skratten ekade. Kim ställde sig helt nära mig. Tryckte sig intill mig och värmde mina nylonstrumpebyxklädda nedkylda ben. 

Hon hade tänt på den bensin som varit uthälld sedan generationer tillbaka och istället för att avdunsta hade fyllts på. År efter år. Med en odör som hade gjort oss alla illamående utan att vi hade begripit det. För vi hade anpassat oss. Allihop. Vi hade rättat oss i det led som vi trodde var rätt. Det enda vi visste. Det som förde traditioner vidare.

Jag böjde mig ned och klappade om henne. Kim. Min kloka västgötaspets som inte längre fann sig i att sitta instängd i sjöboden, för att hundar enligt tradition aldrig var välkomna på släktens kalas. Som ordlöst och kärleksfullt hade visat oss att man inte behöver välja allvar eller glädje, människor eller hundar. Möjligtvis lyckades hon inte övertyga oss om att signalkräftor funkar lika bra som havsditon, men man ska väl aldrig säga aldrig? Och hon hade verkligen visat mig att jag skulle stå upp för henne. För mig. För det jag tror på.

Hade hon inte kommit den kvällen, eller snarare morgonen, hade jag fortsatt att leva med skav i både bröst och på hälarna efter obekväma, påtvingade normer och skor, utan en aning om vem jag är och vad jag tror på. Tänk att något så stort och livsavgörande kan vara så enkelt ändå?

himmel, västkusten, solnedgång, Knippla, malin Lundskog, författare, blogg, novelltävling
himmelska färger en kväll på Knippla

Då  jag rullade hem på min lastmoppe med Kim på flaket med sin vädrande nos vänd mot gryningen kände jag friheten växa i bröstet och jag såg ljuset i det som länge varit en skygglappstrång tunnel. Kanske hjälpte solens färgsättning av morgonhimlen till, men skrattet som hade börjat bubbla inom mig fick fullt utlopp när min rundlagde morbror gjorde ett inlägg i vår familjechat, utan att bry sig om tidigare regler om att man inte skriver om nonsens i gruppen.

”Spetsen som ställde allt på sin spets! Tror tamejtusan att hundar faktiskt är människans bästa vän.”

Skrivlusten väcktes

I och med den här leken med ord väcktes skrivlusten igen och uppföljaren till Mariannes mirakel är i full utveckling. Kanske kanske blir det solnedgångar och fulla månar (eller hur var det nu?) i den också. en sak är säker och det blir både släktband och vänskap. Och kanske en och annan hund?

Berätta gärna vad du tycker om min novell, eller om något annat …

Vi ses snart igen, tills dess: massa varma kramar på avstånd. OCH med nytvättade händer! OCH med ett aldrig sinande hopp om att våra bidrag till cancerforskningen ger Anne-Lie och andra drabbade det de behöver. Vi gör det vi kan allihop, eller hur? Och tillsammans gör vi bäst!
Malin Lundskog

0

18 december, 2021 av Malin Lundskog 2 kommentarer

  • « Föregående sida
  • Sida1
  • Sida2
  • Sida3
  • Sida4
  • Sida5
  • …
  • Sida236
  • Nästa sida »

Primärt sidofält

Bloggen

Senaste inläggen

  • Ljudboksrelease med redaktörer och författarkollega
  • Jag bygger hellre broar än murar
  • Vi släcker bränder och hoppas att övning ger färdighet
  • Mariannes mirakel finns nu som ljudbok!
  • Tre tips för dig som vill vara snäll (även) mot dig själv
  • HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!
  • Ses vi på Stockholms bokhelg 2022?
  • Mariannes mirakel får fina recensioner
  • Vi sminkar oss för att det är kul, inte för att vara vackra
  • Alla känslorna på en och samma gång

Footer

Instagram »
Facebook »
hej@malinlundskog.se

En hemsida från Everday