Hur kan en psykopat gör en berättelse mindre otäck? Det, releaser, redigering och tv4-övergångar pratar författarna Cecilia Andersson och Malin Lundskog om i den här episoden av av podden Skriverier med Malin och Cilla.
Dessutom vill Malin åka på utflykt med Cilla, som sitter i Småland och skriver på nånting nytt …
Häng med. Ha kul. Det verkar våra författare ha.
Struktur är inte min starkaste sida. Och vet ni, jag har skyllt på att det är därför jag inte får vissa saker gjorda. Ni vet, det är alltid skönt att ha något att skylla på och min grej har bland annat varit just bristen på förmåga att strukturera. Men, håll i hatten, det är tydligen inte så viktigt. Jag vill ha lite kaos och oordning.
Nu lever jag inte livet i totalt kaos, utan lite struktur behöver och vill jag ha. Men bara lite. Och det är just det som är finessen för mig. Lite. Och här har jag trott att jag borde göra som man bör (även om jag är nästan allergisk mot vad man ”bör” göra). Ni vet. Planera, sturkturera och göra schema för att få saker och ting gjorda, när det är nästan precis tvärtom. Jag får panik av för noggrann ordning och reda. Jag vill ha kaos och oordning. Ja, alltså, jag vill jobba på känsla och utgå från den när jag ska göra det jag har att göra.
Kan det vara så att lagom är bäst och don efter person stämmer in även på det här med struktur? Jag strukturerar upp mina arbetsdagar med några punkter på en att göra-lista. Några kan vara allt från en till tre. Möjligtvis fyra eller fem, om det är smågrejer. När jag kollar in listan på morgonen börjar jag med det jag antingen känner mest för, eller vet att jag kommer att känna minst för framåt eftermiddagen.
Det där är my kind of struktur och den insikten kom jag på när jag morgonskrev om vad jag verkligen vill ha. Jag började tänka tankar om struktur som fick mig att rysa av obehag. Efter en stund insåg jag att det enbart handlade om vad jag trodde att jag borde önska mig. Det var inget som var viktigt på riktigt för mig.
Det kom jag fram till under skrivstunden, när jag insåg hur mycket jag får gjort utan exakta scheman, noggranna planeringar och någon slags systematiskt struktur. Jag strukturerar och jobbar på känsla. Det funkar. För mig. Och när den polletten ramlade ner (säger man ens så längre?) så föll ett ok från mina axlar (man kanske inte säger så heller?) och en sten från mitt hjärta (vad hände med alla dessa liknelser?). Mitt sätt funkar för mig, ger mig större frihet och får mig att göra det jag ska. Och det är väl själva grejen?
När jag tänker efter är struktur kanske visst viktigt, men inte på det sätt jag trodde. Är ni med?
Vad funkar för er? Om ni inte vet har jag ett hett tips: häng med hos min vän Dorro, hon är sanslöst grym på att förklara struktur och planering.
Vi ses snart igen, tills dess: HEJA personligt lagom struktur.
Kram Malin
Jag var på skrivretreat för ett tag sedan och då fick vi testa en rätt speedad skrivteknik. Den passade mig som hand i handsken, för det är ungefär så jag gör när jag skriver mina kassa första utkast av en berättelse. Jag skriver fort som fan. Men inte förrän retreaten med Bob Hansson fick jag veta att det dels är en skrivteknik (jag har ju trott att jag är lätt galen) och att finessen med att man skriver snabbt (alltså gôrsnabbt) är för att man inte hinner tänka.
När man skriver snabbt (som fan) skriver man på känsla. Tankar på hur man borde skriva eller logiska bedömningar om vad som är rimligt hinner inte med i svängarna. Det innebär att speedskrivande sätter stopp för självsabotage. Ens inre kritiker som jante och perfektionisten och deras gäng hinner helt enkelt inte poppa upp till ytan. Fattar ni hur skönt det är att inte hinna värdera? Låta det komma ba.
Enligt den fartfyllda skrivtekniken, som jag inte visste var en teknik, kan man skriva upp till 2400 ord/timme. Det är många ord. Jättemånga.
På retreaten skrev vi på blädderblockspapper, eftersom olinjerade stora papper frigör det obegränsade i oss. Det där som finns, men som vi (om vi hinner tänka) trycker tillbaka. För inte kan man … Ja, ni vet. Vi har alla sådana där exter för oss, som begränsar oss.
Ja, och som vi skrev på de där stora pappren. Massor. Snabbt. Och länge. Historien som landade på det där stora pappret hade jag aldrig i hela världen kunnat komma på om jag hade varit långsammare. Jag tänker inte berätta mer om innehållet nu, för det kan hända att det får vara kvar i en kommande roman. Vill ju inte spoila för er, om ni någon gång vill läsa, menar jag. He he.
Men. Jo, för det finns ett men. Som ni ser på fotot så ser det ut ungefär som ett papper fyllt av hieroglyfer (som Cilla sa när jag berättade om skrivtekniken i vår podd). Jag är inte så säker på att jag kommer att kunna läsa det här. Men (igen), det kanske inte gör så mycket? För jag kommer ihåg de galna scenerna och kan ju föra in dem i mitt manusdokument utan att göra det ordagrant.
Det ordnar sig, så där som det gör med det mesta. Och att skriva på känsla är verkligen grejen för mig. Då finns det inga hinder i världen, allt är möjligt och jag får till och med en känsla av att det ta mig tusan kan bli en bästsäljare av det här.
Men, fear not. Jag har inte fått långvarig hybris. Så fort jag släpper in tanken i skrivandet igen lägger sig hybrisen och jag tragglar vidare med mellan hopp och förtvivlan. Och vet ni, det där med att gå på känsla, det är inte bara min grej när jag skriver. Det är min grej i livet. Åh, vad det är mycket härligare att leva med känsla än med begränsande tankar. Eller, vad säger ni? (Ber om ursäkt för eventuellt ledande fråga, men svara gärna oavsett ,-)
Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA livet och alla känslor
Kram Malin Lundskog
ps. Jag har skrivit om finessen med att skriva för hand förut. Bland annat här och då handlade det inte alls om farten.
Den frågan ställer jag mig (nästan, nästan, nästan) varje morgon: Vad är det bästa som kan hända idag? Och wow vilken skillnad den gör. Men det är inte den enda frågan jag ställer mig när dagen börjar.
Ungefär så här ser mina frågor till mig själv ut varje morgon. Ibland skriver jag ner svaren efter min morgonmeditation (mer om den här), ibland reflekterar jag över frågorna under morgonpromenaden.
Det gör gott att bestämma sig för en riktning för dagen (bättre än alla att göra-listor och detaljerade planer i världen tycker jag).
På första frågan, om hur jag vill känna mig idag, svarade jag att jag vill känna mig lätt, rolig och stark, smart och kärleksfull. Det är inte varje dag just det här är viktigast för mig. Men oavsett vad som dyker upp som svar, så ger det en skön påminnelse om vad jag faktiskt vill fokusera på. Nån mer än jag som kidnappas av annat annars? Och tror att det är viktigare att bocka av nån lista fylld av prestation?
Vem vill jag vara idag då? Jo, jag vill vara hon som inspirerar andra och lockar till skratt. Jag vill också vara hon som slutför (hej hej igångsättare) och skapar. Det inspirerar mig mycket mer än att ha uppgiften skriva nyhetsbrev framför mig. Och att göra-punkten skapa gratisgåva till alla som vill fira Mariannes mirakel två år. Är ni med?
Mitt svar på den frågan är anledningen till det här blogginlägget. För det jag svarade var att det bästa som kan hända är att jag skriver ett blogginlägg på temat. Och att jag skrattar mig igenom dagen.
Jag vet inte vad ni tycker, men för mig är det är så inspirerande och också en påminnelse om vem jag mår bra av att vara. Annars vet man ju inte om man blir en Marianne (ja, som i Mariannes mirakel) och det vill jag inte. Men, som vi pratade om på Mariannes mirakulösa bokklubb igår, det är nog lätt hänt att man halkar dit om man inte är är medveten om hur man vill känna sig och vem man vill vara.
Vad vet jag, kanske har jag varit hon som inspirerar i och med det här inlägget? Det kan jag ju inte veta, men jag kan göra mitt bästa.
O så ses vi snart igen, tills dess: HEJA HEJA dig, oavsett hur du börjar dagen.
Kram Malin Lundskog
ps. ni vet väl att ni kan följa bloggen, antingen genom rss-flöde eller till exempel genom att spara den som favorit. Om ni gillar det jag gör här alltså. Och gör ni det – tipsa gärna era nära och kära och andra som ni tror kan gilla den.
Den 25 november är det bokmässa i Lund och då är jag där. Tillsammans med Annika Andebark och Kathinka Lindhe står jag vid ett bokbord och säljer böcker. Alltså: jag hoppas att jag säljer böcker, det där vet man ju aldrig innan. Annika, Kathinka och jag berättar alla kvinnohistorier, men med olika utgångspunkter. Annika skriver om häxprocesserna, Kathinka om Elvira Madigan och jag om nutida kvinnohistorier med min Mariannes mirakel.
Ja, det där kanske är en ledande fråga he he. Men det är också rubriken på det panelsamtal jag modererar på bokmässan i Lund. Så spännande!
I programbladet står det såhär: ”2022 bildades Insamlingsstiftelsen Kvinnohistorier som vill lyfta de skrivna och oskrivna kvinnohistorierna, från dåtid till nutid. Men vad är kvinnohistorier? Och varför är de viktiga?”
Det var längesen jag var på bokmässa nu, så det kan hända att jag är övertaggad. Men herregud så roligt, både att moderera och att prata med läsare om Mariannes mirakel. Självklart ser jag fram emot att träffa andra författare också. Och att komma till Lund.
Bokmässan går av stapeln den 25/11 klockan 11-15 i Lunds stadshall. Panelsamtalet jag modererar är klockan 11.30-12.00. Här hittar ni mer info om bokmässan.
Kom kom alla ni som bor i krokarna. Jag blir jätteglad om ni tipsar era vänner i Lunda-trakten om eventet (är som sagt eventuellt lite övertänd …)
Jag tror inte att ni vill missa vilka Annika Andebark och Kathinka Lindhe är. Klicka på respektive namn för att komma till mer om dem. För rätt många år sedan modererade jag en bokmässa som stiftelsen kvinnohistorier arrangerade, kommer ni ihåg?
Ni vet det där med väder och att jag älskar väder? Oavsett om det handlar om storm eller stiltje, regn eller sol och alla andra väder. Men det här ändå. Stillheten. I torsdags var det så här stilla och just då kändes det som att en stillsam eftermiddagspromenad var det allra bästa för att rensa hjärnan efter en dag i skrivarstolen.
Vet ni, ibland är det så vackert här att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen. Så jag tar vägen hit. Till bloggen. Och bjuder på stillhet, sjöbodar och speglingar från eftermiddagspromenaden i torsdags. Och kanske den snyggaste spegelbilden av dem alla:
Ses snart igen och tills dess: HEJA allihop och heja naturen som är så här vacker.
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag livsglädje, självkärlek och kreativitet.
Dessutom bjuder jag in dig till livet här på ön Knippla och att följa med på min författarresa som just nu handlar om min andra roman som kommer ut våren 2024.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till självkärlek och ett gôtt liv.
