• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till innehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot
glad fri stark är medlemsprogrammet för dig, Malin Lundskog, hälsa

Malin Lundskog

  • Tjänster
  • Aktuellt
  • Skryt och kul
  • Bloggen
  • Poddar
    • Min perfekta kropp
    • Skriverier med Malin och Cilla
  • Kontakt

Detox-tips för att sluta döma sig själv. Och andra.

Detox-tips för att sluta döma är något jag har delat med mig av i podden Min perfekta kropp och dessutom under Kvinnohistoriers bokmässa. Men inte här på bloggen. Va?! Verkligen dags att ändra på det nu. Särskilt eftersom jag senast igår fick en fråga på hur sjutton man gör. För varför vi inte vill döma varken oss själva är det väl ingen tvekan om?

Skoja bara, det är himla lätt att inte tro att det gör någon skillnad för någon om jag dömer. Eller fördömer? Men det gör det. Om inte annat är friheten i tanken en härlig effekt. Och möjligheten att bli fri från gamla invanda mönster som inte gynnar någon. Men, det där upptäcker ni när ni själva testar en detox …

Detoxen jag skriver om här idag kommer från Gaby Bernsteins bok Judgement Detox som jag inte har läst bara en utan flera gånger. En gång med totalt utdömande tankar om att det var flummigt och kanske för religiöst för min smak. Och så vidare. Men i mitt arbete (som kanske aldrig tar slut, jag är ju bara människa …) med att sluta döma för min egen och andras frihets och hälsas skull ville jag ju inte vara den som är den. Läste en gång till. Och en gång till. Jag är tacksam över min egen envishet!

detox-tips för att sluta döma, frihet, hälsa, Malin Lundskog
friheten av se för första gången … Tackar envisheten för den!

Varför dömer vi?

Vi dömer oss själva och andra för att det är enklast så. Och för att vi har lärt oss det beteendet sedan barnsben. Dömande är kort och gott en lösning vi omedvetet tar till när vi inte är på den där härliga platsen av trygghet och kärlek. Så fort vi dömer är vi i princip separerade från andra och kan skapa ett vi och ett de på skalor av bättre eller sämre, mer rätt och mer fel, finare och fulare. Ni vet, separationen som känns som en gemenskap eftersom vi tillsammans snackar skit om någon annan. Jo .. kom igen. Jag är väl inte den enda som har sett det gemensamma skitsnackandet som en gemenskap?

Och vet ni! Det är inte bara skitsnackandet om andra jag skriver om här. Det är skitsnackandet om den egna kroppen! Om att nu måste jag minsann bli smalare eller starkare eller snabbare för att bli godkänd. Av mig själv. Som om det någonsin kommer att kunna hända? Vi godkänner aldrig oss själva på riktigt om vi inte gör det för dem vi är. Utan att döma eller begära motprestation för att vara värd att bli omtyckt. Är ni med?

När vi dömer oss själva eller andra handlar det väldigt, väldigt, väldigt ofta om rädslan av att bli lämnade ensamma. Av att vi måste anpassa oss och passa in i normer för att få lov att komma in i värmen. Fattar ni friheten då, av att känna att både ni och jag är precis som vi ska? Och vilka möjligheter det lämnar för utveckling av att inte ha målat in någon eller något i ett fack redan innan man har utforskat på riktigt?

Detox-tipsen steg för steg

  1. Se att du dömer utan att döma
  2. Var tacksam över ditt dömande (say what?! Men jo, acceptera du vet …)
  3. Fram med kärleken
  4. Se för första gången
  5. Klipp navelstängen
  6. Fram med skuggorna i ljuset …

Okej, jag ska gå igenom de olika stegen lite mer utförligt eftersom de hör sex punkterna kan verka helkonstiga vid en första anblick (även för oss som inte dömer he he).

Se att du dömer utan att döma

Ja, att bli medveten om att man dömer är ett givet första-steg bland mina detox-tips för att sluta döma både sig själv och andra. Reflektion och medvetenhet över sig själv. Omtanke om sig själv. Och andra. Det får plats här. Se att vi dömer, men inte racka ner på oss själva för det. Bara konstatera.

Var tacksam över ditt dömande

Jo, när du väl har sett att du dömer är det faktiskt skönt att vara tacksam. Både över ditt dömande som alldeles säkert har något att berätta för dig. Var kommer dömandet ifrån. Wow. Tack för att jag fick lära mig det. Dessutom: var tacksam över att du ser ditt dömande, så att du har chansen att ändra på det. Vi lär oss av allt!

Fram med kärleken

Gaby skriver i sin bok om att sätta kärleken på altaret, men jag är inte riktigt på altarnivån i mitt ordval. I det här steget handlar det om att se oss själva och dem/det vi dömer med medkänsla och kärlek. Det vi tror är ett hot, det ser vi här som ett rop på kärlek istället. Och för jössenamn: här har vi medkänsla med oss själva!

Se för första gången

Tänk er att vara som små barn igen. Som ser något för första gången utan att ha förbestämt hur något som ser ut si eller någon som beter sig så är på ett särskilt sätt. Som ser ser utan att döma. Tänk vad mycket vi har att upptäcka genom att se för första gången!

Klipp navelsträngen

När vi lär oss att se andra (och oss själva) för första gången har vi världens bästa möjlighet att hitta helheten. Se oss som en del av hela alltet, inte som vi och de. Här är meditation och/eller reflekterande skrivande ett (eller två då) fenomenalt verktyg för att klippa kontakten till vårt gamla sätt att se på oss själva och/eller omgivningen. I sin bok ger Gaby tips på sex mantrameditationer, jag kan återkomma om dem om ni vill. Skrivandeprocesser kan ni läsa om här och här, där jag beskriver min morgonrutin.

Fram med skuggorna i ljuset

Lägg inte skuld och skam på er för att ni har dömt. Och dömer. Herrenaddå … ni är ju också människor och när vi människor känner oss ensamma, hotade, rädda då går vi in i dömandet. Då vill vi skylla på någon. Eller något? Och så är cirkusen igång.

Men när vi ser vårt dömande utan att döma och gillar läget. Accepterar att vi har agerat utifrån rädsla, då jäklar hörrni! Då kan vi frigöra oss och öppna upp för mer kärlek både till oss själva och till andra. Livet blir goare att leva då och vi mår så mycket bättre!

Detox-tips för att sluta döma sig själv, blogg, Malin Lundskog, hälsa, judgementdetox
Gabys bok Judgement Detox

Detox-tips för att sluta döma

Jo, jag är själv förvånad över att jag faktist använder mig av ordet detox. Är normalt ingen fan av det utan tror på successiva förändringar (och förbättringar!), men hey! Jag är inte den som dömer och en detox av det här slaget handlar inte om en akutinsats utan en process som kan pågå länge och ändå göra stor skillnad. Så är det för mig i alla fall. Blir kul att höra hur det är för er, berätta gärna!!

Hoppas att ni gillar tipsen här, eller blir sugna på att läsa Gabys bok Judgement Detox. Eller helt enkelt slutar att döma och börjar älska? Er själva OCH resten av oss …

Ses snart igen!
Massa varma kramar (jepp! På avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

1+

3 januari, 2022 av Malin Lundskog 2 kommentarer

Recensioner av Mariannes mirakel

Recensioner av min debutroman Mariannes mirakel har kommit. Än så länge är jag så glad att jag både skrattar och gråter glädjetårar av dem. Titta på det här till exempel:

”Du har verkligen lyckats skriva en historia som berör, känns viktig och dessutom är rolig.” Wow alltså, jag kunde inte önska mig bättre betyg än det:

recensioner av Mariannes mirakel, debutroman, Malin Lundskog
Det här kom från Helena Ström, författar- och företagarkollega

”Det är en anmärkningsvärd debut … För mig ligger den lättsamma stilen närmare namn som Fielding och Townsend, än den åh så vanliga feelgood-formeln …”

  • recension av Mariannes mirakel, Malin Lundskog, debutroman
  • recensioner, Mariannes mirakel, Malin Lundskog, författare
  • Recensioner av Mariannes mirakel, Malin Lundskog
  • Mariannes mirakel, debutroman, recension
    Min förlagskollega David Armini jämför mig med Helen FIelding. Jag dööör …

Läsare som vill läsa mer …

Ja, alltså … läsare som vill läsa mer. Det är alldeles … alldeles underbart att få höra. Särskilt när de skriver om det jag vill åstadkomma, en kombination av underhållning och viktiga saker.

Recensioner av min debutroman Mariannes mirakel, Malin Lundskog
Tack tack tack Mia!
Mariannes mirakel, inkontinens, recension
… och Sara, som inte är ensam om att vara tacksam över att hon inte är inkontinent.

Min första recension

Den första recensionen jag fick på Mariannes mirakel var från Dorotea Pettersson, som fick läsa boken innan alla andra eftersom hon hjälpte mig på releasefesten med författarsamtal och -intervju. Fattar ni hur skönt det var att läsa orden ”Malin Lundskog, sluta oroa dig. Din bok är bra. Riktigt bra.” innan boken ens kom ut?

Recensioner av min debutroman Mariannes mirakel, Malin Lundskog, författare
Underbart är bara förnamnet för känslan när jag läste det här innan releasen av Mariannes mirakel

Känslan när läsare tar emot och tolkar mitt hittepå om mamma Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline med så öppna armar och varma hjärtan är helt otrolig. Härlig. Underbar. Hoppas att ni som berättar vad ni tycker om boken förstår och känner hur tacksam jag är. Dels över att ni läser och dels över att ni dessutom tar er tid och energi att skriva till mig om er läsupplevelse. Tack! Som fan! Det betyder verkligen massor för mig.

Mer om mitt författarskap och boken Mariannes mirakel hittar ni här.

Här finns länkar till fler recensioner:
Mariannes mirakel får fem hjärtan av fem möjliga

0

29 december, 2021 av Malin Lundskog 1 kommentar

Utomhusträning för julskinkor och ben

Utomhusträning är den bästa sortens träning om du frågar mig. Älskar utomhus även om man inte måste ställa sig på en hal klippa, trassla in sig i hundkoppel och filma när benen och sätesmusklerna redan är stumma av träningsvärk.

Men … tyckte att passet jag körde med det fantastiska träningsgänget här på ön under annandagen var för bra för att inte sprida det vidare. Slit det med hälsan och lägg upp det som ni vill. Till exempel 10 repetitioner av varje övning i tre varv, eller en minut per övning i två varv eller fem repetioner av varje eller trettio sekunder. Som sagt: man gör som man vill och orkar. Mitt hetaste tips är att ni bestämmer er redan innan för hur ni lägger upp passet. Även om jag är den första att förespråka freebejsande, så är det gôtt att ha ramar att hålla sig till. Eller vad säger ni?

Vad säger ni om utsikten på mitt gym?
Musik: alive av @iksonmusic

Utomhusträning för sätesmuskler och ben

  • Knäböj, helt vanliga. Hälarna nedgrävda i berget och fokus på att känna skinkorna
  • Hoppa fram och tillbaka i en knäböjande position. Ju djupare ner desto …
  • Utfall. Framåt eller bakåt (bakåt snällare mot knäna om du känner av dem.
  • Utfallshopp. Variera med längdskidåkarhopp om du behöver.
  • Djupt ned i knät och pulsera. Aj! Oj!
  • X-hopp (kan de heta? Går ut på att höger hand kommer ner till vänster fot, sedan upp och hoppa med armar och ben som ett X och därefter vänster hand ner till häger fot)
  • Statisk knäböj med tåhävning. OBS för att gå upp på den stora trampdynan (den bakom stortån), då få vaderna och balansen lite större utmaning.
  • Hoppa 180 grader i knäböjsposition (sa jag hala klippor ha ha ha)
  • Korsvisa utfall, lite á la hovnigning.
  • Sprintstart med hopp.

PS. när vi körde det här på Knippla använde vi burpees som pausövning innan vi tog nästa varv. Just sayin´

utomhusträning, träning, sätesmuskler, benträning, Knippla, Malin Lundskog
Efter årets sista gemensamma träningspass på Knippla. Innan träningsvärken …

Vill du träna mer med mig?

Under årens lopp har jag lagt upp en hel del träningspass både här på bloggen och på You tube. Här är några exempel för dig som vill ha mer inspiration:

Backträning – snabbt och enkelt
Backträning – perfekt att träna tillsammans
Rolig utomhusträning

Söker du på träning i min sökruta hittar du mycket mer.

Träning eller ej: vi syns snart igen!
Varma kramar (på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog

0

28 december, 2021 av Malin Lundskog Lämna en kommentar

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets. Det var startmeningen till novelltävlingen som Instagramkontot @skrivaforlivet hade i oktober i år, 2021. Kontot drivs av ett gäng författare som allihop är vänner med författaren Anne-Lie Högberg som har drabbats av spridd bröstcancer. Novelltävlingen var inte en vanlig enkel (okej, enkel kanske är en underdrift när det gäller novelltävingar?) tävling utan också en insamling till forskningen kring just spridd bröstcancer.

Jag vann inte förstapris, men …

Vilket initiativ! Vilka vänner! Och vilken inspirerande utmaning för mig som väntade på att min tryckta roman Mariannes mirakel skulle komma och inte kände för att skriva på uppföljaren just då. Så jag skrev. Jag skrev en novell som kom någonstans mellan fjärde och sjunde plats i tävlingen och som inte är likt något annat jag har skrivit. Så mitt i den stora och viktiga anledningen till novelltävlingen var det också gôr-roligt att både delta och att komma på någon slags pallplats.

Reglerna var alltså att skriva en novell på temat vänskap med maximalt tiotusen tecken inklusive blanksteg. Vill ni läsa den? Here we go:

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets

Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets. Det var inte enbart det att jag hade dukat fram gammelmormors finporslin tillsammans med gammelfarmors ärvda nubbeglas och till råga på allt ställt hela rasket på den spetsduk som min ingifta fasters pappas fostermor hade virkat och jag sedan fått i gåva på min dopdag.

Att min svägerska, född i Falun som hon är, hade tagit med sig signalkräftor till en kräftskiva på västkusten var inte heller tuvan som välte kvällens stora lass. Lika lite som min rundlagde morbrors spruckna byxor eller hans nya magra frus raglande redan då hon kom uppför trädgårdsgången fick bägaren att rinna över på det som brukade vara släktens stora begivenhet i september.

det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets, bröstcancer, novelltävling
såhär ska väl kräftor se ut?

Min pappas falsksång till faster Gudruns triangelspel var inget aber, vilket inte heller  mammas klapprande pumps som med stressade steg hade gått av och an på verandan redan innan någon av oss andra hade tagit dagens första vakna andetag var. Mina döttrars båda smådöttrars grönsnoriga näsor som kletade ner den bakeoffbaguette som senare skulle in i ugnen,  var mer regel än undantag på en dylik släktsammankomst, och innebar inte heller något större debacle.

Det var inte ens min makes förmåga att hålla sig undan allt vad förberedelser heter som ställde allt på ända. Ärligt talat är det ganska skönt att ha honom ur vägen och ha en legitim anledning att skälla ut honom och få utlopp för den frustration som hipp som happ brinner inom mig som en säker förvarning på att vallningar är i antågande.

Vädret var definitivt inte orsaken till det som hände den här kvällen. På dagen strålade solen varmt, vinden var som bortblåst och hade lämnat en tyst stillhet efter sig. Och framåt skymningen dök fullmånen upp. Mörkt gul, hängde den nära jorden. Nära oss. Än idag undrar jag om det var gubben i månen som fick allt att ske? Så typiskt gubbar på något sätt. Skapa oreda och sedan lämna kaoset utan att bry sig om att städa upp. 

ar på kräftskivan allt ställdes på sin spets, fullmåne, novelltävling, Malin Lundskog
fullmånen och färgerna på Knippla

Framåt kvällen då ovan nämnda kräftskiva gick av stapeln var det inte bara pappa som sjöng falskt och morbrors nya magra fru som raglade. Den opassande dukningen var dold av kräftskal, varav ett fåtal signalröda, och förmodligen bortglömd av de som ilsket hade käbblat om att det helt enkelt inte passade sig att blanda glas från ett släktled med fat från ett annat. Mamma hade sparkat av sig båda skorna och trodde inte att någon såg då hon smög in en prilla under vänstra sidan av sin överläpp. Såhär dags deltog min man i allra högsta grad i kalasandet och de snoriga ungarna sov sött under mormors virkade täcke i soffan, med någon flimrande tecknad film, som ingen av oss vuxna orkade stänga av, framför de stängda ögonen.

Kort sagt: kräftskivan då allt ställdes på sin spets var precis så som vår familjs kräftskivor brukar vara. Kaotisk. Ilsk. Glad. Berusad. Och alldeles … Alldeles underbart förutsägbar. 

Ja, ni vet hur det är med familjer. Man vet redan innan tillställningen vem som ska säga si och vem som uppretat kommer att svara så. Vilken av de äldre släktingarna som gullenuttar om någon av de yngsta. Eller om någon av dem mittemellan om när de var i samma ålder som de yngsta är nu.

Det var alltså inga konstigheter och var sak hade som vanligt sin plats och jag anpassade mig efter rådande omständigheter. Så som jag hade gjort sedan urminnes tider. I alla fall sedan jag  kunde tänka själv och fann bekvämligheten i att anpassa mig.

Någon gång mitt under den sjuttonde omgången av den vid det laget något hesa versionen av Helan går och till och med gubben i månen hade börjat rynka trött på pannan kom hon. Kim.

I skenet av mångubbens rynkade panna stod hon plötsligt där nedanför verandan. En cool, trygg och helt igenom vänlig själ med otvättat hår och en sliten snusnäsduk nonchalant knuten runt halsen. Med sitt balanserade väsen skapade hon oreda i det utifrån sett kaosartade kalasandet vid havet. 

Utan att jag hörde orden visste jag vad de viskade om, mamma, mina mostrar, fastrar, den ingifta magra, mina kusiner och mina vuxna döttrar. Männen gjorde sitt bästa att undvika viskningarna och det som jag visste att de hö hö-ade om på sitt manliga vis. Fruntimmer!

Alla visste att alla visste vad som pågick, men ingen låtsades om något. Inte ens Kim, min sedan tio år tillbaka allra bästa vän, som på sitt lika självklara som älskbara vis crashade festen. Hon gick med lugn och värdighet de få stegen från gräsmattan upp på verandan. Klick, klick, klick lät det. Alla hörde, för nu var det så knäpptyst runt bordet att det enda förutom Kims klickande steg som hördes var en stjärna som föll. 

Skulle hon verkligen våga komma upp, trots att hon sedan vi blev bästa vänner hade varit bannlyst från våra släktkalas? När det gäller familjen von Tronenstjärnfall, det vill säga min familj, och våra traditioner kommer man inte här och kommer bara för att man är söt. Eller vän. Jag visste det. Kim visste det, men på hennes lugna, vaggande gång både såg och kände jag att hon hade fått nog. Kims mått var rågat, det såg jag i hennes mörka blick. 

– Har ni fest eller?

Hela klanen von Tronenstjärnfall, förutom de sovande barnen och eventuellt någon asberusad gammal farbror, hoppade högt. När vi dråsade ned på våra stolar igen såg vi oss alla omkring. Vem sa det där? Jag mötte Kims blick och vi såg så djupt in i varandras ögon som bara två bästa vänner kan göra. Hade jag inte vetat bättre hade jag varit helt säker på att hon log då hon vände bort sin blick.

Plötsligt började min rundlagde morbror fnittra. De spruckna byxorna var bortglömda och han fnittrade som jag inte har hört någon fnittra sedan jag själv gick i lågstadiet. Han försökte se allvarlig ut, så som det passade sig att på ett slikt kalas. Men fnittret trängde sig igenom den inövade seriositeten. Jag minns det som att han till och med fnittrade med knäna. Han studsade runt på sina mjuka skinkor och tog med sig sin instabila klappstol i den hoppande dansen. Efter inte alltför många sekunder smittade han sin bordsdam som inte hade övat sin i den här familjen korrekta allvarsnivå tillräckligt, för hon brast ut i ett rejält asgarv. Spottloskorna for hejvilt över kräftskalen och några for vidare till mina båda föräldrar som efter varsitt försök att indignerat torka av sig sin släktings saliv gav upp och istället gav sig hän. Åt skrattet. Mamma kluckade som en yr höna och matchades av pappas galande ylning.

Alltfler ljud som lika gärna kunde av kommit av gråt, men som jag efter en svepande blick över sällskapet kom fram till var skratt, ljöd från verandan och spred sig över det månglittrande havet. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att något liknande aldrig har hänt i hela den von Tronenstjärnfallska historien. Mina oroliga tankar på hur det skulle gå, hur vi skulle få kännedom om vilka regler vi skulle följa hädanefter och om vi inte skulle veta vår plats mer avbröts av faster Gudruns plingande på sin triangel.

Pling, pling!

Alla försökte att vara tysta, men jag såg hur det återhållna skrattet strax skulle brisera igen. Inte en kropp satt still utan småstudsade upp och ned eller vaggade av och an. Några kvinnoben korsades av rädsla för urinläckage då nästa skrattanfall skulle komma. Faster Gudrun som aldrig gjort annat väsen av sig än just genom plinkandet på sin triangel stod nu och harklade sig inför oss andra.

”Jo. Hrrrm.” Pling pling! Reflexmässigt rörde hon triangelpinnen mot själva triangeln. ”Jag känner för att svära. Svära på mina anfäders gravar att vi nu återinför glädjen i familjen igen.”

”Hear hear!” Min far gjorde sitt bästa att låta högtidlig.

”För bövelen! Här ska skrattas om jag så ska skrämma er till skratt!” fortsatte min pappas kusin med sina skorrande r.

Kim log mot mig från sin plats under bordet.

”Men … bara sådär? Ska vi bryta den allvarsamma leken bara … sådär?” min mosters gälla röst var ett eko av mina egna tankar.

Gubben i månen gick och gömde sig bakom en molnstrimma och ett becksvart mörker omslöt oss där vi fortfarande satt på verandan. Jag kände allvaret i de skratt som inte längre kunde hållas inne. Mina döttrar och deras män. Jag och min man. Fastrar, mostrar, kusiner och ingifta respektive. Skratten ekade. Kim ställde sig helt nära mig. Tryckte sig intill mig och värmde mina nylonstrumpebyxklädda nedkylda ben. 

Hon hade tänt på den bensin som varit uthälld sedan generationer tillbaka och istället för att avdunsta hade fyllts på. År efter år. Med en odör som hade gjort oss alla illamående utan att vi hade begripit det. För vi hade anpassat oss. Allihop. Vi hade rättat oss i det led som vi trodde var rätt. Det enda vi visste. Det som förde traditioner vidare.

Jag böjde mig ned och klappade om henne. Kim. Min kloka västgötaspets som inte längre fann sig i att sitta instängd i sjöboden, för att hundar enligt tradition aldrig var välkomna på släktens kalas. Som ordlöst och kärleksfullt hade visat oss att man inte behöver välja allvar eller glädje, människor eller hundar. Möjligtvis lyckades hon inte övertyga oss om att signalkräftor funkar lika bra som havsditon, men man ska väl aldrig säga aldrig? Och hon hade verkligen visat mig att jag skulle stå upp för henne. För mig. För det jag tror på.

Hade hon inte kommit den kvällen, eller snarare morgonen, hade jag fortsatt att leva med skav i både bröst och på hälarna efter obekväma, påtvingade normer och skor, utan en aning om vem jag är och vad jag tror på. Tänk att något så stort och livsavgörande kan vara så enkelt ändå?

himmel, västkusten, solnedgång, Knippla, malin Lundskog, författare, blogg, novelltävling
himmelska färger en kväll på Knippla

Då  jag rullade hem på min lastmoppe med Kim på flaket med sin vädrande nos vänd mot gryningen kände jag friheten växa i bröstet och jag såg ljuset i det som länge varit en skygglappstrång tunnel. Kanske hjälpte solens färgsättning av morgonhimlen till, men skrattet som hade börjat bubbla inom mig fick fullt utlopp när min rundlagde morbror gjorde ett inlägg i vår familjechat, utan att bry sig om tidigare regler om att man inte skriver om nonsens i gruppen.

”Spetsen som ställde allt på sin spets! Tror tamejtusan att hundar faktiskt är människans bästa vän.”

Skrivlusten väcktes

I och med den här leken med ord väcktes skrivlusten igen och uppföljaren till Mariannes mirakel är i full utveckling. Kanske kanske blir det solnedgångar och fulla månar (eller hur var det nu?) i den också. en sak är säker och det blir både släktband och vänskap. Och kanske en och annan hund?

Berätta gärna vad du tycker om min novell, eller om något annat …

Vi ses snart igen, tills dess: massa varma kramar på avstånd. OCH med nytvättade händer! OCH med ett aldrig sinande hopp om att våra bidrag till cancerforskningen ger Anne-Lie och andra drabbade det de behöver. Vi gör det vi kan allihop, eller hur? Och tillsammans gör vi bäst!
Malin Lundskog

0

18 december, 2021 av Malin Lundskog 2 kommentarer

Misstagen vi gör när vi känner oss överväldigade

Misstagen vi gör när vi känner oss överväldigade och tipsen på hur du kommer bort från känslan kommer här. Inte för att jag brukar fokusera på misstag. Eller förresten: jag tycker ju inte ens att det finns misstag. Bara tagna missar …

Men hur som helst, så här gör många av oss när vi känner oss överväldigade och det hjälper oss inte ett dugg på vägen bort från den känslan. Kanske till och med tvärtom?! Jepp, det handlar om självsabotage! Kolla här:

Jag vet vad jag behöver göra, men jag har helt enkelt inte tiiiiid.

Visst är vi många som känner igen oss i att vi vet precis vad vi behöver göra, men när den där känslan av överväldigande kommer över oss då har vi helt enkelt inte tid att göra det som är bäst.

De flesta av oss vet till exempel att vi mår bäst om vi sover och vilar tillräckligt, om vi tar den där massagen mot en värkande rygg eller träffar våra vänner för att känna gemenskap och glädje. Men hallå?! Hur ska vi hinna när vi har så mycket?

Jag vet att ingen av oss är osmarta eller galet lata. Och jag vet att vi vill göra vårt bästa, men ibland kanske vårt bästa är på en annan nivå? Istället för att sova perfekt antal timmar, hitta bästa massören eller ordna middag för våra vänner kanske vi skulle kunna mikropausa, välja den massör som har nästa lediga tid och ta en promenad med vännen som bor närmst.

Exakt: det lilla stegets kraft! Myrstegsrevolutionen! De där små stegen som vi mäktar med att ta. De gör skillnad. De hjälper oss att få ändan ur vagnen. Att göra något. Att inte gå runt och tycka att vi borde … För borde och måste, det har vi väl bestämt, är två jävla as som inte är bjudna på vårt kalas???

borde och måste, brodera ut texten
Älskar det här från Brodera ut texten. Följ henne på Instagram för mängder med smarta korsstygn och andra broderier.
Fotot har jag lånat från Brodera ut texten.

Jag har så mycket att jag bara vill stänga av allt!

Tankarna irrar runt i huvudet och oron poppar i bröstet (eller är det i magen?) och när vi har den där stunden över vill vi helst släppa allt. Blockera tankar och distrahera dem genom TV, poddar eller musik.

Men kan det vara så att när vi tänker på ”att tänka” så avser vi de fokuserade tankarna. De som kräver energi av oss. Och glömmer bort vårt undermedvetna? Det som tänker gratis. Som inte kräver något annat än tomma stunder, utan påfyllnad av TV, poddar, musik.

För, hör på det här: när vi gör ingenting, när vi kanske tar den där promenaden utan lurar i öronen, när vi sitter och glor på en stubbe utan fingrarna skrollande på telefonen då händer det grejer! När vi inte försöker hindra våra tankar att fara runt lite som de vill. Komma och gå som tonåringar och unga vuxna i huset. då jäklar kommer lösningarna till oss. Då krymper problem och det som överväldigar blir inte så väldigt längre.

Visst låter det smart? Och egentligen så himla enkelt, eller hur? Du kanske redan nu vet när ditt undermedvetna jobbar bäst? Dela gärna med dig i så fall. Mitt funkar både under promenader, trädgårdsfixande, städning, löprundor och under meditationer. Bland annat …

typiskt fint tillfälle att låta tankarna jobba utan att jag tänker på dem …
morgonpromenaden idag, den sjuttonde december 2021

Att känna sig överväldigad är en svaghet.

Jo, även om du inte tycker det så tror många att känslan av överväldigande är en svaghet. Men ärligt talat: vem sjutton har inte känt känslan? Och vem sjutton tror att det hjälper att hitta på att det är en svaghet?

Tror vi på att känslan av överväldigande är en svaghet blir vi självkritiska och trycker ner oss själva och det som händer när vi trycker ner oss själva är att vi tenderar att skjuta upp att göra något åt det som överväldigar. Uppgiften blir … överväldigande och det är ju gôrpinsamt att inte kunna hantera den, så det kanske inte är någon idé att jag försöker. Men jag borde … Och så vidare.

Eller så reagerar vi med att vilja göra det som överväldigar så perfekt att det blir i princip omöjligt. Perfektionisten ni vet. Alltså!

Hur gör vi den här tagna missen till en framgångssaga då? Jo, vi snackar snällt med oss själva. Vi berättar för oss att vi är starka. Vi ser tillbaka på alla de gånger vi har tagit oss igenom något som har känt omöjligt. Ja, till och med överväldigande!

Men vaddå, det är väl inte fel att tänka igenom något. Ordentligt?

När vi blir stressade, som vi blir när vi blir överväldigade, drar vi ofta våra styrkor till sin spets. Du som är tankfull går till att övertänka (säger man så på svenska?), du som har stor självtillit kan bli kontrollfreak och tycka att det är bäst att du gör allting själv, du som är noggrann kan bli en onödigt petig perfektionist och så vidare.

Läs gärna mina inlägg om självsabotörer, eller hela boken Skapa ditt drömliv, för att ta reda hur du är bäst på att sabotera för dig själv och fråga dig när de där stunderna av överväldigande kommer över dig: Behöver jag min tankfullhet/självtillit/noggrannhet (eller vilken styrka du nu besitter) just nu? Låt den styrkan chilla annars, så att den sabbar för dig. För det är klart att det inte är fel att tänka igenom något. Men det finns gränser, eller hur?

Jo, jag kramar de jag tycker om. Bara inte just nu …

Misstagen vi gör, Malin Lundskog, självsabotage, var snäll, hälsa kram
mina söner för några år sedan får symbolisera det här med kramar.
Älskar bilden när lillebror säger hejdå till storebror som ska på äventyr i USA

När vi känner den där känslan av överväldigande har vi oftast inte samma känslomässiga energi och generositet vi har annars. Kramen vi ger vår partner eller andra vi har omkring oss (mind you, corona osv) blir inte så innerlig som den brukar. Men det märks knappt.

Vi tror helt enkelt inte att vi har tid för känslor, men vad det i själva verket gör är ju att vi inte heller fyller på med den kärlek vi brukar få. Och blir tomma. Omgivningen lägger ofta märke till det här innan vi gör det skövla och kräver uppmärksamhet på alla möjliga irriterande sätt. Som att trotsa (barn?) eller argumentera om oväsentligheter (partner?) och så är den negativa spiralen igång.

Som för så mycket annat som har med hälsan att göra är det fint om vi vet vad och vilka vi verkligen vill och behöver ha omkring oss när det stormar. Vad vi vill göra med dem. Gör det. Med dem. Även när det är alldeles för mycket omkring dig. Det hjälper dig att inte ta tag i de där missarna. Lovar!

Misstagen vi gör och våra mönster

Kort och gott: lär känna dina mönster, var snäll mot dig själv och kom ihåg att myrstegsrevolutionen är ett vinnande koncept i längden. Mer om myrstegsrevolutionen hittar du bland annat här och i min bok GLAD FRi STARK

Ses snart igen!
Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarerna sålänge.
Stor varm kram (på avstånd och med nytvättade händer) Malin Lundskog

1+

17 december, 2021 av Malin Lundskog 4 kommentarer

Ålderismen och modet att inte bära sjal i TV

Ålderismen och modet att inte bära sjal i TV pratar vi om i fjärde säsongens nionde avsnitt av podden Min perfekta kropp. Ni vet, podden som Viktoria Davidsson och jag pratar om utseendefixering, kroppsnormer, normer, självkärlek och acceptans i. Ja, förutom feminism på gräsrotsnivå som är vår egen nivå och kroppspositivism för dummies.

Skammen över att bli gammal

Ålder och skammen över att bli gammal kom upp efter att jag läste två krönikor, en av Åse Linderborg och en av Ann Heberlein där de båda kvinnorna skriver om att de inte vill vara med på bild längre. Att det enda de ser när de tittar in i monitorn i TV-studion eller ser foton av sig själva är slapp, oglansig hud, tandkött som drar sig tillbaka och kalkonhalsar. Bland annat. Och jag känner igen mig. Vi är många som känner igen oss.

Det spelar ingen roll hur mycket vi tycker att motsatsen till att åldras inte är ett önskvärt alternativ eller hur vackra vi tycker att andra äldre är. Det är svårt. Att se sig själv. Eftersom man är en pigg tjej på insidan! Det går liksom inte ihop med den där tanten man ser i spegeln. Eller i TV-monitorn då … Eftersom tant och äldre bedöms som oattraktiv inte bara fysiskt utan på många plan?

Ålderismen och modet att inte bära sjal, Malin Lundskog, podd, min perfekta kropp, kroppspositivism, hälsa, feminism

I podden Min perfekta kropp, diskuterar vi normernas betydelse. Normerna som säger att ung är detsamma som idealet. Ungdomlig lyster, klar blick och friskt tandkött. Dölja rynkor och grått hår.

Jag blir arg när jag skriver det här och då har vi ändå redan pratat ett helt poddasvnitt om det. Ålderismen är bara en av alla normer vi jobbar för att bryta. Den är minst lika viktig som de om kroppsstorlek och -form, hudfärg, frisyr, kroppsbehåring och så vidare. Och. Så. Vidare.

Jag tycker att samtal om sådant man inte pratar om behövs (herrenaddå, har ju skrivit en hel roman om det!). Vi behöver syna normerna i sömmarna, för inte ska det väl vara modigt att sitta i TV utan att bära sjal och i och med det visa sin kalkonhals? Det var nämligen Kerstin Thorvalls svar när Linderborg en gång frågade henne när hon var modig senast …

Fram för fler förebilder

Vi behöver se fler kvinnor och annat folk som inte är unga, modellsmala och det som allmänt kallas perfekt. Vi behöver träna på att ge varandra OCH oss själva komplimangen 2.0 (mer om komplimangen 2.0 i Min perfekta kropp s2e10) och som vi kom fram till efter en stunds gôtt snack i podden: vem sjutton gillar inte mogen frukt?!

Förövrigt kanske höjdaren i det här avsnitt ändå är när vi frågar oss om det är skillnad på att sticka ut om man är perfekt enligt normen och man man inte tillhör den perfekta klicken. Är man bara konstig då?
⁠
Vi reser vidare mot ökat mod och mer självkärlek i vår podd om kroppspositivism för dummies. Häng gärna med oss!

0

10 december, 2021 av Malin Lundskog 2 kommentarer

  • « Föregående sida
  • Sida1
  • Sida2
  • Sida3
  • Sida4
  • Sida5
  • Sida6
  • …
  • Sida237
  • Nästa sida »

Primärt sidofält

Bloggen

Senaste inläggen

  • Det brinner på Knippla
  • Spela boule är väl inget för oss. Eller?
  • Att prata ömål är som att ha en hemlighet.
  • Ritualer, rutiner och gamla vanor
  • Ljudboksrelease med redaktörer och författarkollega
  • Jag bygger hellre broar än murar
  • Vi släcker bränder och hoppas att övning ger färdighet
  • Mariannes mirakel finns nu som ljudbok!
  • Tre tips för dig som vill vara snäll (även) mot dig själv
  • HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

Footer

Malin Lundskog

Malin Lundskog, författare, Mariannes mirakel, västkustenHej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje.

Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med kreativitet, ödmjukhet och energi med mig av tankar, verktyg och kunskap som gör dig GLAD FRi STARK.

Dessutom bjuder jag in dig till livet här på ön Knippla och att följa med på min författarresa med romandebuten Mariannes mirakel och andra historier som behöver berättas …

Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, inspirerar kvinnor till självkärlek och ett gôtt liv.

Instagram »
Facebook »
hej@malinlundskog.se

En hemsida från Everday