Ge mig en scen och jag lyser upp. Det blev tydligt ikväll, när vi hade avslutning på hiphop-kursen jag har gått under våren. Hip hop nybörjare 30-plus (de flesta 50-plus). One minute of fame där på scenen. Tänk att livets första dansuppvisning gick av stapels på Storan. Jag menar. Stora teatern. Det är stort!

Igår kom jag till genrepet och undrade vad jag gjorde där. Dansa? Det är verkligen inget för mig. Har sällan känt mig så malplacé som när jag klev in på Stora teatern och möttes av värsta Fame-inramningen. Coola dansare som stretchade, värmde upp och … hörde hemma. Jag satte inte ett steg och funderade på hur jag skulle kunna dra mig ur uppvisningen, som var ikväll. Glad att jag inte ljög mig ur situationen, för jädrar vad roligt det var. Den minuten vi hade på scenen vill jag ha mer av. Vi nailade det! Publiken jublade! Och jag lämnade stan med en känsla av att det här med hip hop – det är verkligen något för mig.

Som sagt, ge mig en scen, ha ha. Hiphop-kursen har utmanat mig, som har lett i princip all sorts gruppträning på gymmet, förutom dans. Som tidigare har gått buggkurs, tillsammans med Claes. Men inte dansat. Inte såhär. Skitkul! Och svårt. Och underbart utmanande. det är verkligen spännande att lära nytt och att se hur man själv reagerar på utmaningar. Jag ångrar inte att jag har dansat under våren. Livets första dansuppvisning var värd all möda.

Nu funderar jag på vad jag ska utmana mig själv med nästa termin, för något ska det väl bli?

Vi ses snart igen, tills dess: heja utmaningar!
Kram Malin Lundskog