Sakta men säkert kravlar jag mig upp mot skrivbordskanten igen, efter en crazy releasevecka. Häromdagen slocknade jag på golvet under skrivbordet, med fötterna på stolen och Brorsan på armen. Det där med att somna på golvet är för övrigt mycket skönare än det låter. Särskilt med en hund på armen som värmer och snusar avslappnat. Men nu var det inte tupplurstips jag tänkte ge er, utan tips på vad som krävs för att bli författare – nämligen envishet och galenskap. Kreativitet och mod är inte heller så dumt. Eller uthållighet. Och nyfikenhet!

Envishet undrar ni? Ja. Jädrar vad envis man behöver vara. Tro på sina ideér. Inte ge sig för tvivel och lockelser utan gneta på. Envetet. Och galenskapen? Ja, den handlar om att man behöver vara galen för att fortsätta tro. För att lägga ner så oändligt med tid och energi. Och pengar! (kurser, researchresor, anteckningsböcker, dataprogram man tror att man måste ha och så vidare). Jag tror att galenskapen är det som gör att man inte tvekar, kanske inte ens reflekterar över, allt man offrar för att få göra det man älskar utan att bry sig om att det kanske aldrig någonsin leder till något annat än att man ägnar tid, massa tid, åt att skriva.

Vilka egenskaper behöver en författare mer än envishet och galenskap?

Kreativiteten förstås. Den som föder idéer, får frön att gro och en skrivande människa att vakna mitt i natten med ett Eureka! Och modet! För det är modigt att lämna ut sina texter, som även om de inte är självbiografiska innehåller så otroligt mycket av en själv.

Utan uthållighet blir inga böcker skrivna, det vågar jag lova. Även om det flödar i skrivandet, så tar en bok tid att skriva. Råmanus. Mängder med omskrivningar. trauma åt här, redigera där. Redigera om det nyss redigerade eftersom det var en onödig redigering. Och så vidare … Uthålligheten att inte tröttna på sin egen text. Sin egen röst. Uthållighet. Och nyfikenhet. Vad skulle hända om ..?

Nyfikenheten som gör att man som författare vill veta mer om sitt tema, sina karaktärer, vad som händer om man lägger till en detalj. Eller drar ifrån tre. Nyfikenheten på vad som ska hända på nästa sida. I nästa kapitel. På hur det ska sluta! Oavsett om man är så planerad att man har ett detaljerat synopsis (som jag hade efter ett gäng omskrivningar av Min sämsta väninna, vilket ni kan läsa mer om här) eller om man (som jag föredrar i alla fall i råmanusfasen. Tror jag?) skriver utan någon större plan, så behöver vi vara nyfikna. På hur våra protagonister ska lösa problemen de stöter på eller hur antagonisterna ska förlora slutstriden. Till exempel.

Envishet och galenskap går att träna upp, precis som kreativitet, mod, uthållighet och nyfikenhet. Ju mer man håller på, desto bättre blir man som bekant. Att träna upp sin galenskap handlar inte så mycket om någon strukturerad träning som om att ge sig hän skrivandet. Galenskapen kommer liksom på köpet. Och vi som skriver älskar den. Ända tills vi tvivlar. Men det är då den magiska ballongen kommer in i bilden.

Och en ballong

Ballongen då? Den är rena rama magin i författarskapet. Just nu, när jag som sagt är i kravla mig upp från trötthetenstadiet är den guld värd. Ballongen som Claes gav mig inför releasen av Min sämsta väninna (en vecka sedan idag!). Nu står den här vid skrivbordet och påminner mig. Fy fan vad du är bra! Så fort min blick lämnar skärmen för att irra bort sig i tankar på antingen manus eller annat står den där och peppar. Det är ändå kärlek det! Eller så är det ett sätt att slippa stå där och peppa själv, ha ha. Det spelar ingen roll. Ballongen är pricken över i:et just nu och jag håller ta mej tusan på att rulla igång skrivandet igen. Gôtt e d!

Varsågoda, sno med er tipsen och ge till alla era författarvänner. Ge dem en ballong när ni ändå håller på!

Ses snart igen, tills dess: fler magiska ballonger åt folket. Och författarna!
Kram Malin Lundskog