Det börjar sjunka in. Det fasansfulla jag inte tror att jag riktigt förstod igår när det hände. Elva personer skjutna. På en skola! I Sverige. Örebro. Jag glömmer av det korta stunder, men så upptäcker jag att jag har så himla svårt att koncentrera mig på mitt manus. Då är det där igen. Och jag vet inte ens varför jag gråter. Jag är inte personligen drabbad. Ingen i min närhet är drabbad. Men. Vi är drabbade. Vi. Tillsammans. Och för mig är naturen och närheten extra viktigt en sådan här dag. Där finns stabiliteten, lugnet och det goda.
Ja, många och långa stunder här ute idag. Med många tankar. Och lite jobb. För mig gör det inget, jag har ju ynnesten av en ny dag att se fram emot imorgon. En dag då jag kan skriva ikapp det jag inte skrev idag. En dag att vara tacksam över och en dag då möjligheterna finns kvar. Möjligheterna att leva livet. Njuta av det. Och på något sätt göra världen bättre?
Heja oss allihop! Visst vet vi att de allra allra flesta är bra människor?!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
[…] velade mest runt, kollade nyhetsuppdateringar och förlitade mig på stabiliteten ute i naturen (som jag skrev om här). Idag har jag skrivit och utvecklat mitt manus med energi och glatt humör. Så roligt jag har […]