Rehab och hopp om framtiden

Min knärehab fortsätter. Och när jag är på gymmet glömmer jag till och med av att det på grund av skadan jag är där. Jag tränar. Och har kul! För den här rehabvändan (kommer ni ihåg att jag spårade ur?) har fått mig att gilla gymmet. Att strunta i att jag är inomhus. Idag blev det rehab och hopp om framtiden i en härlig kombo.

Hoppet om framtiden

Jag var ganska ensam på gymmet idag och det är ju himla skönt. Men det var också kul den stunden jag tjuvlyssnade (gick faktiskt inte att låta bli ens om jag hade velat) på ett gäng unga killar. Vältränade. Skitstarka. Med kepsen bakochfram. Och ett så himla framtidshoppfullt samtal.

Några av killarna jämförde sina rippade magar med varandra och började diskutera hur konstigt det var att en såg ut si och en annan så, trots att de tränade och åt på samma sätt.

”Men det går ju inte att jämföra sig med varandra. Alla är ju olika”, sa en i gänget och de andra höll med. De fortsatte diskussionen om att man inte ens ska jämföra sig med andra.

Herregud, vad glad jag är att jag tjuvlyssnade. Visst ger det hopp för framtiden? En framtid då vi skiter i att jämföra oss med varandra. Och jag är just nu i en sådan fas att jag inte heller ska jämföra mig med mig själv. För aldrig någonsin har jag varit svagare än jag är nu. Förutom i början av min rehab. Men jag känner mig stark. Jättestark! Och det är inte en faktor att förakta, den känslan. Eller hur?

Min rehab och nästa generation ger mig hopp för framtiden. För visst är vi många som fastnar i jämförelseträsket mellan varven? Och inte tänker på att hur olika våra förutsättningar är … Och med den känslan tror jag till och med på come back i skidbacken för mig. Snacka hopp om framtiden!

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja alla kloka ungdomar.
Kram Malin Lundskog

Jag har skrivit om jämförelser förr, bland annat här: Jag får prestationsångest och jämför mig med andra och Morgonrutiner på blanka eftermiddagen