hobby

Mindfulness, manus och massa mysiga tröjor och säkert en hel del annat. Men för att sammanfatta första veckan i oktober, så är det där jag landar. Mest i mitt manus. Men jag inser när jag skrollar igenom veckans foton, herregud – hur många tar man på en vecka egentligen, att veckans mest mindfulla stund nog var vid ratten ombord på vår båt när vi skulle hämta hummer.

Eller ja, hämta kanske är lite väl kaxigt ord i sammanhanget. Men visst. Vi fick hummer. Och det är en del mankemang med att styra rätt bland alla välen och bojar, så att man inte trasslar in propellern. Men det var ungefär det där med veckans mindfulness jag sa till min man när vi släppte tillbaka den sista tinan i sjön igen. Det går inte att vara fokusera på annat här och nu i den stunden och jag är säker på att det gör gott för min hjärna. Så som mindfulness ju gör.

Manuset till uppföljaren

Manuset till uppföljaren av min roman Mariannes mirakel är skickat till förlag. Redan tio minuter efter att jag har skickat iväg det undrade jag varför ingen hör av sig. Och säger ja och hurra. Detta vill vi ha! Just nu är det enbart skickat till ett förlag. Jag har pratat med dem tidigare och det kan hända att de är intresserade av min berättelse. Hoppas, hoppas, hoppas! Vill ni får ni gärna hålla alla tummar ni har för mig och romanen som förresten just idag fick en eventuell titel. Stackars berättelse, har inte ens haft ett arbetsnamn. Bara ’uppföljaren’.

Förutom att jag har klickat på skicka-knappen med hjärtat högt uppe i halsgropen, så har den här veckan varit knôkad med skrivande. Jag har redigerat i flera veckor och den här veckan har jag ägnat åt att putta in redigeringarna i datorn. ”Jag ska bara” trodde jag om det. Men jädrar i min lilla låda, vad jag har ändrat i manuset. Igen. När jag skrev in redigeringarna jag har gjort på papper insåg jag att några kapitel kom i fel ordning. En karaktär var helt meningslös. Och en annan blev jag så förälskad i att hon fick leva ut lite till. Eller, ganska mycket till när jag tänker efter.

Karaktärerna är med mig hela tiden.

Så, ja. Den här veckan har tamejtusan varit fylld av manus. Jag har levt med karaktärerna. I miljöerna. Jag lovar er, det går inte en enda vaken timme utan att jag tänker på dem. Är med dem. Och funderar på hur de skulle kunna agera och reagera istället.

Har ni missat berättelsen om Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline? Så här ser de ut i sina olika format. Vill ni läsa Mariannes mirakel? Ni kan köpa signerade ex direkt av mig.

• 

• 

Mysiga tröjor?

Hösten är ju mysigheternas högtid och en period då mina stickade tröjor kommer till användning. Jag har väl berättat om min besatthet av att sticka. Jag är ett skolexempel på taggen som florerar på instagram #nevernotknitting och har oftast flera olika projekt på gång. Det började någon gång på 80-talet, med kornblått mohairgarn och axelvaddar och sedan har jag hållt på med några pauser emellanåt.

Om några veckor drar vi igång en stor renovering av vårt hus och kommer att ta vårt pick och pack och flytta ut under tiden. Vi jobbar hemma både min man och jag och dessutom har vi ju hundarna, så det känns enklast så. Hur som helst: när jag skulle börja packa ned mina kläder fick jag tack på alla stickade tröjor jag har behållt.

• 

• 

Det kanske inte är så kul att se mig bära runt på tröjorna utan att bära dem på mig? Jag körde modevisning på klipporna, när jag insåg hur många tröjor jag har stickat. Modevisning är kanske inte hela sanning. Klädprovning skulle man väl kunna kalla det? Här kan ni se mig prova tröjorna hur som helst.

Mindfulness, manus och mysiga tröjor

Sämre kan man ha det i oktober. Och ni som var med förra veckan: vaden läker. Nu kan jag promenera utan att halta mer än ytterst lite. Så skönt!

Ni som inte var med förra veckan – ni vet väl att jag har kommit på att jag varje söndag skriver någon slags veckosammanfattning här på bloggen. Gott och blandat, kanske mest för min egen skull. Som en dagbok.

Övriga gott&blandat-inlägg hittar ni här.