nordöarna

I lördags var jag på tjejmiddag (även om jag inte får lov att säga tjej för mina barn, då kan man tydligen tro att jag crashar unga kvinnors middag, ha ha). Men ni fattar vad jag menar? En middag. Med … tjejer från alla öar här ute, massa stärkande babbel och en hel del bubbel. En sån där kväll ni vet, som man kan leva på länge.

Charlotta, som vi var hos, gav oss Asian fusion som tema för vår medhavda rätt till buffén och en riktning/ett ledord/tänkvärt citat att ta med som samtalstema. Inte för att vi hade behövt något tema för att prata, det gjorde vi utan problem (särskilt efter massa bubbel …). Men wow så spännande det är att få höra andras ledord och dessutom få dela med sig av sina egna och få andra människors reflektion på dem.

Ledord och tänkvärda citat

Min riktning, som inte skiljer så mycket från de senaste årens (läs om 2023 år här t.ex.) handlar om kreativt mod. Jag berättade om det för de andra runt bordet och var inte alls beredd på responsen. Jag menar, det är ju inte konstigt att en författare vill vara kreativ? Och vem vill inte vara modig tänker jag … Men vet ni vad? De andra undrade hur jag inte kunde se mitt eget mod och frågade om vad sjutton jag mer kunde önska när det gäller kreativitet. Ja, de sa massa annat också (sa ju babbel, he he), men det var i samma anda.

Förutom att jag blev själaglad över de de såg hos mig, som själv tydligen missade kom vi fram till framför allt två saker: Dels är det jättesvårt att se sin egen utveckling (räcker upp en hand på ”trodde jag reflekterade massor och har koll på mig själv”). Dels är det svårt att ändra uppfattning om människor man känner väldigt väl.

Alla runt det här bordet i lördags är nya bekantskaper för mig. Jag tror att de ser mig med helt andra ögon än mina barndomsvänner. Jag tror att mina barndomsvänners nya bekantskaper och vänner ser dem med helt andra ögon än jag själv gör. Visst är det spännande?

Tackar min fomo för att jag gick på middagen …

Och tänk att jag inte alls kände för att gå på den här middagen. Nu tackar jag min FOMO för att jag gick. Att stävja sin fomo var för övrigt en av de andra tjejernas riktning för året. Och jag förstår henne. Känner av den många gånger, något jag trodde att jag skulle vara over and den med i femtiofemårsåldern. Alltså, jag hade så otroligt roligt. Maten vi åt var galet god. Och man ångrar aldrig tillfällen till massa stärkande babbel, eller hur?

Att ha ett tema för samtalen under en kväll som denna fördjupar verkligen snacket och för min del innebär det att det inte gör ett skvatt att jag inte känner de andra. Jag lär ju känna dem genom att vi alla delar med oss av oss själva. Och visst är vi fler som vill ha innerliga, utvecklande, tänkvärda samtal i våra liv? Som de vi hade när vi pratade om kvinnliga förebilder, som ni kan läsa om här.

Vi ses snart igen, tills dess: sno gärna idén om samtalsämne till nästa middag!
Kram Malin Lundskog