runners world

Är lite grinig på mitt knä. Igen… Och jag vet varför det gör lite (allt är relativt) ont. Igen… För att jag har slarvat med min rehab och sprungit på lite väl mycket. Bara för att det är så himla härligt! Att springa alltså, inte att ha ont. Nu tänker jag minsann bli vis av min erfarenhet och hålla igen litegranna, rehabträna, springa in mina barfotaskor med korta, korta löpturer, simma i det där härliga salta blå, stärka bålen och öka rörligheten. Ja, det finns visst en hel del att göra som inte är långa, ensamma löprundor märker jag. 

Om jag, som fyllde 40 för några år sedan, är vis av erfarenhet är det en viskning jämfört med 96-åringen jag läste om igår; Orville Rogers från Dallas. Han började inte ens springa förrän han var över  och ligger fortfarande i. Hans goda råd för att kunna springa för alltid lyder som följer:

• När det gäller träning, lyssna till din kropp. Kör inte för fort eller för långt. (min första läxa är lärd!)
• När du utvecklar din träning, öka antingen farten eller sträckan. Inte båda. (hrrrmmm…)
• Vilka rekord finns? I relation till dem, vad är möjligt att du själv kan nå? Sätt rimliga mål. (att läsa om ultraintervaller på morgonen och 12 timmar senare vara igång med dem kanske inte är rimligt trots allt? Men berättar mer om det i veckan)
• Visualisera! Och när du visualiserar, se dig själv slå rekorden. (oh yeah! Det här gillar jag)
• Ge aldrig upp! (OK med mig)

Rogers lägger lite nonchalant till att det där med att stretcha inte är så dumt heller… 
(Källa: Runners World)

Låter gammal vara äldst idag. Litar på Orvilles och min egen erfarenhet. Ger inte upp! Så blir det mera hälsa den här dan också, hur hälsa du mera idag?

Malin L