Coronamilen, ett virtuellt lopp som pågår 2-10 maj 2020. Precis som alla andra lopp för välgörande ändamål är det en löprunda vi önskar att vi inte hade behövt ta. Men. Nu är läget som det är med coronapandemin och förutom att hålla avstånd och tvätta händerna som sjutton (återkommer snart om handtvätt, tvålar och uttorkning här på bloggen!), så bidrar jag inte direkt med något för att hjälpa till. Men idag har jag sprungit! En mil i ett virtuellt lopp för Radiohjälpens insatser till riskgrupper under pandemin. Jag menar … springa hade jag gjort ändå idag. Och det här fick mig att upptäcka nya platser i mina nya hemtrakter. Är inte ett dugg tacksam över att vi befinner oss i en kris, men krisen medför onekligen sådant som jag är tacksam över. Som nya upptäckter i mina hemtrakter.

Jag tog färjan till starten
I morse tog jag färjan från Källö-Knippla, ön jag bor på sedan en månad tillbaka, till Burö och gjorde Coronamilen till ett ö till ö-lopp. Sightseeinglöpning funkar även hemma och jag är faktiskt säker på att jag hade hittat nya skatter även i min gamla hemtrakter om jag hade gett mig själv chansen. Men hur ofta gör man det i sitt närområde egentligen?
Hur som: Klockan 08.10 lade färjan till och jag växlade upp från gång till spring. Det enda jag visste var att jag skulle springa 10 kilometer och att jag hade en färja att passa tillbaka till Knippla. Så jag gav mig ut på upptäcktsresa. Sprang en sväng på motionsslingan och fortsatte sedan in på Hälsö mellan husen. Jamen ni vet, sådär supersomrigt med trångt mellan eternit- och trähusen, vita låga trästaket och återvändsgator när man minst anar det.
Ö till ö

Jag hittade en smal stig som ledde mig vidare till hamnen på Hälsö och till en badplats som såg perfekt ut att kitesurfa ifrån (kitesurfandet ingår i en eventuell plan den här sommaren). Efter några kilometers irrande på Hälsö drog jag vidare till nästa ö: Öckerö. Där upptäckte jag ett fantastiskt fint skogsområde. Eller skog och skog. Jag vet inte. Men mängder med blommande buskar och tallar. Och stigar som korsade varandra, så irrandet tog helt nya former … Dit återvänder jag gärna med Brorsan, som inte sprang med mig idag.
Hejarklacken gör loppet
Någonstans i den skogen kom de första hejaropen via RaceONE (appen jag visade mitt deltagande i loppet genom) och ärligt talat: jag älskar att springa. Jag älskar att springa ensam. Det enda som brukar få mig att springa lopp är hejarklacken, så hejaropen därifrån fick mitt leende att växa. Kommer du ihåg mitt förra Göteborgsvarv förresten? Där jag vann en high five-tävling för att jag älskar fenomenet hejarklack!
När jag vände tillbaka mot Burö färjeläge igen tog jag en backig omväg och upptäckte en finfin utsiktsplats innan jag tog mig mot den högra punkten på mitt race. En ännu finare utsiktsplats.
Jag som älskar njutet i springet och gärna springer både långt och länge (ibland mixar jag länge med kort också) brukar inte vara noga med hur många kilometer jag springer. Eller hur länge jag är ute, bara det känns gôtt i både kropp, knopp och själ. Men idag var det ju en mil som gällde för att gå i mål och få medalj. När högsta punkten var nådd och färjan strax skulle gå hade jag 400 meter kvar av loppet och som ni vet har nöden ingen lag. Trappan på färjan hjälpte mig i mål. Upp och ner upp och ner upp och ner osv … Om medpassagerarna undrade? Har ingen aning, det var ingen som frågade, he he.

Nya upptäckter om öarna.
Herregud vad kul det var att springa runt mellan öarna och upptäcka nya platser. Sightseeinglöpning på hemmaplan är ju världens bästa hemester-tips! Ta det och slit det gärna med hälsan! Berätta om dina upptäckter, det är ju gôrkul om vi kan hjälpa varandra att upptäcka nya sätt att se på det gamla vanliga …
Och det var gôrkul att springa idag. Och fint att känna att jag inte bara gjorde nytta för mig själv utan att mina 10 km under fötterna också gör nytta för andra. Tack för det Coronamilen!

Och tack för hejaropen på Instagram! I de här tiderna när vi gör det vi kan för att hitta ett nytt normal i livet, inte ställa in utan ställa om, då är det ju himla fint att gå i mål i ett virtuellt lopp och upptäcka att Instagram är fullt av hejarop.
Jag fortsätter att springa för njutet i livet, för lugnet, energin och glädje. För friheten och styrkan och för närheten till naturen. För hållbarheten. Och jag är helt säker på att det här med sightseeing i närområdet funkar lika bra gåendes. Eller cyklandes. Vad tror du? Är det något du kommer att testa?
Oavsett så hoppas jag att du vet att jag hejar på dig. Massor!
Vi ses snart igen,
kram M