sommarpratarna

Jag kom inte igång med mitt lyssnande på årets sommarpratare förrän häromdagen. Men åh, vilken start jag fick. Först ut bland sommarpratarna jag har lyssnat på så här långt blev Cecilia Uddén. Därefter tryckte jag igång Vivi Wallin, Ellen Krauss och Johanna Nordström. Och Anna Lindmarker. Jag kunde ha slutat lyssna där, för vem kan beröra mer än de här kvinnorna? Carl Bildt stod sig slätt i alla fall (och fler har jag inte lyssnat på än.)

Mänsklighet och igenkänning

Cecilia Uddén, som ju är mellanösternkorre, pratade mycket om västbanken. Om Israel och Palestina. Hon pratade om människorna där och hur fort det gick för dem (hennes vänner) att från en dag till en annan att börja hata varandra. Hennes historia som reporter är ju jättespännande att höra om och hon flätar in den så fint i det som händer nu. Vi får höra om riskerna hon och hennes kollegor och andra medhjälpare utsätts och utsätter sig för. Och även om hon egentligen inte berättar något om sig själv får man (jag) en känsla av vem hon är. Och den hon är imponerar.

I Vivi Wallins sommarprat får man däremot hänga med rakt in i hennes barndom. Hur hon framstår som den glada, pratsamma, duktiga flickan men döljer all sin oro och sorg över att mamman är sjuk och pappan har lämnat dem. Hon nämner ett övergrepp som i förbifarten och vet? Det räcker så. Vi förstår. Och hon visar på vikten av att inte sluta fråga barn (och vuxna?) hur de mår. Våga vara den tjatiga!

Utanförskap och saknad

Och Ellen Krauss som pratar om att vara udda, känna sig utanför och inte passa in. Jag delar inte Ellens erfarenheter, men känslan hon beskriver. Om utanförskapet. Att vara den som inte är som hon ska. Har vi inte känt så allihop någon gång? Själv var jag den enda (i hela världen om ni hade frågat mig då) som var rödhårig och fräknig och därmed också den enda som var skitful (blev i alla fall inte vald till Lucia, om ni förstår vad jag menar).

Förresten, Ellen Krauss låt The one I love. Har ni hört den? Om inte, gör det. Hennes röst är magisk och jag kan nog inte räkna så långt som till antalet gånger jag har spelat den som ljudkuliss till mitt skrivande.

Johanna Nordström. Alltså. Jag kan fortfarande inte släppa slutet. När hennes pappa, som enligt Johanna inte kan ta en ton rätt, sjunger med i Bright Eyes. För den som hon kallar den vackraste ängeln i himlen. Hennes storebror. En bror hon aldrig har träffat, eftersom han dog innan hon föddes. Och det här fick mig att förstå något om mig själv. Och min längtan och saknad efter min morfar. En morfar jag visserligen har träffat, men inte har något eget minne av. Han dog när jag var tre månader, men har alltid varit närvarande i både min mormors och min mammas saknad. Och dieter fint att en ung kvinna som Johanna kan få mig att inse att jag visst kan sakna någon jag aldrig har känt.

Kämparglöd och styrka

Och så Anna Lindmarker då. Vet ni, jag trodde att mest av allt hon var en sval karriärskvinna. Men åh, vilken värme! Och vilken kämparglöd (jävla gubbar) och styrka (hallå, gifta sig med födslovärkar …). Jag är jätteimpad av henne. Känner med henne och känner igen mig själv i henne. Inte bara för att vi båda gick upp 35+ kilo under graviditeten. Och dessutom spelade hon sanslöst bra musik hela programmet igenom. Så glad att jag valde den långa versionen av programmet.

Radiopratarna förstorar min värld

När jag reflekterade över varför jag var så begeistrad av de fem kvinnornas sommarprat och inte över Bildts (trots hans kompetens och erfarenhet) kom jag på vad det är jag vill ha av ett sommarprat. Och kanske av alla samtal? Jag vill bli berörd, känna igen mig, känna, förstora och förstå mer av min omvärld. Jag vill ha ett sommarprat som lever vidare, leder till samtal och reflektion. Och det lyckades de med med bravur, Uddén, Wallin, Krauss, Nordström och Lindmarker. Och kanske är det så att mycket av det de här kvinnorna pratade om kan bara en kvinna prata om?

Hur som helst: imorgon ska jag lyssna på Sigge Eklund. Har precis återupptagit lyssnandet av Alex och Sigge-podden och tycker att de är både skitroliga och härligt eftertänksamma. Under några sekunder av hybris tänker jag faktiskt ibland att deras podd är en grabb-variant av Vickans och min podd Mitt perfekta liv.

Lyssnar ni på Sommar i P1? Tipsa gärna om några favoriter, för det är inte säkert att jag gör som förra året och ger mig på att lyssna på alla (även om jag glömde skriva om alla, men några hittar ni här).

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA sommarpratarna som berör.
Kram Malin Lundskog