Idag har jag gått igenom nästan hela det manus jag skriver på just nu och förtydligat syftet med varje kapitel. För varendaste enda ett kapitel ska finnas i min (eventuella) bok av en anledning. Föra historien vidare, plantera något som kommer att vara avgörande längre fram eller presentera miljöer och karaktärer. Till exempel. Ja, som sagt. I en roman (och vilken annan bok som helst) är varje kapitel värdefullt.
Just nu är jag osäker på om alla de kapitel jag har skrivit hittills uppfyller kravet på att vara meningsfullt. Det är ju skitjobbigt om de inte gör det, för då måste jag stryka, ändra och hitta på nytt. Men om de nu inte gör det är det jbra att jag gör det här jobbet redan nu, innan jag har skrivit ända fram till slutet. Nu är jag någonstans mellan mitten och slutet och har fortfarande stora möjligheter att ändra i berättelsen. Skapa mening och mål med mina karaktärers färd.
Hur spännande är varje kapitel?
Jag har dessutom poängsatt kapitlen utifrån spänningsgrad. Inte för att jag skriver i någon spänningsgenre, med det måste ju ändå finnas någon slags spänning och motstånd i berättelsen. Vändpunkter där saker och ting ställs på sin spets och berättelsen tar en ny riktning. Scener där den (ni?) som läser inte vill sluta läsa, måste veta hur det ska gå, vill fortsätta heja på någon av karaktärerna.
Samtidigt kan det inte vara någon skyhög nivå på spänningen hela tiden. Som läsare behöver man transportsträckor för att landa och skapa egna bilder av det som sker. Balansgång, ni vet. Svårt. Och jag undrar om jag har överdrivit vikten av lugnare scener i min berättelse. Som en kompensation för att det i Mariannes mirakel och Ett oönskat arv händer massor. Hela tiden.
Ja, jag vet inte. Men jösses vad jag har jobbat med det här idag. Vet inte om det var det eller solen eller den nya sommartiden som gjorde det, men oj oj oj vad jag somnade gott i en sådan där lagom kvart ungefär ute på balkongen idag. En del av att jobba det också, eller hur?
Ja det var den där tuppluren som fastnade på bild, när Claes fick syn på Brorsan och mig. Den och utsikten från eftermiddagsprpomenaden. Manusarbete fastnar sällan på bild, för det är inte på något sätt lika vackert att titta på som naturen. Men, som jag hoppas att det blir lika vackert att läsa det jag skriver på en vacker dag. Håll gärna tummarna och heja på längs vägen – det hjälper!
(för halt när det är kallt och blött)
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
[…] Läs hela inlägget av Malin Lundskog här –> Varje kapitel värdefullt […]