Tårar mitt i drömlivet

Tårar mitt i drömlivet? Ja. Det är sant! Två gånger om till och med. En gång av ren jävla frustration över felkörning och noll snö i sikte och en gång för att hjärtat svämmade över av ord som munnen inte klarade av att säga. Same same? Nä – så different som något som ser likadant ut kan bli …

Jo, livet är en dans på rosor …

Jo, skidäventyret i Sierra Nevada är en dans på rosor: Vackert, färgstarkt, väldoftande (mest tack vare svettiga underställ, he he). Och taggigt. Taggar som nu är bortskaffade, men ojojoj! När vi närmade oss naturreservatet Sierra Nevada var jag så frustrerad att jag grät. Jag hade kört fel i flera mil, temperaturen utomhus var 24-25 grader och vi såg inte en enda liten snöfläck. Inte ens när vi vände blicken mot bergsmassivet som såg ut som kulissen till en gammal cowboy-film.

Vad hade vi gjort? Tänk om vi inte skulle kunna åka skidor? Vad skulle vi då göra? Hade vi varit så naiva som trodde att det i den globala uppvärmingen ska gå att åka skidor så här långt söderut? I mitten av mars?! (Jo, det är en drös människor omkring oss som har tvivlat och i min frustration kom de känslorna upp. Jag ville inte ge dem rätt!) Fan att vi inte är mer om oss och kring oss (fast vi enligt min vän är strategiska, som jag skrev om här) utan bara kör. Jag ångrar mig. Vad gör vi här?!

Tårarna kom av sig …

Vi fortsatte köra och jag insåg att det är lika bra att gilla läget. Göra det bästa av det hela och känna tacksamhet för att vi ens är ute på äventyr. Tillsammans. Ja, jag levde som jag lär och insåg det onödiga med att ta ut sorgen i förväg och med att bry mig om vem som har rätt och fel. Det finns annat än skidåkning att göra i bergig miljö (vandra, springa, cykla, njuta, leva till exempel). Vi körde vidare uppför. Det slog lock för öronen och … tårarna som hade kommit av sig kom tillbaka. Av en helt annan anledning!

Tårar av tacksamhet

Första vändan upp i liften kom tårarna tillbaka. De där riktigt sköna tårarna. Tårar av tacksamhet och alltings härlighet. Tårar mitt i drömlivet för att hjärtat svämmade över av ord som munnen inte klarade av att säga. Vi svävade ovan de få molnen som visade sig nedanför oss. Och livet var så vackert så att det rann över.

Tacksam över hela härligheten

Jag är så oändligt tacksam över att vi är här. Över att vi har skapat förutsättningarna för att leva vårt drömliv. Över att en av mina bästa vänner passar både hus och katt. Över att Brorsan (vår hund) fixar hotellnätter, frukostmatsalar, restaurangbesök och 320 mil i bil. Och över att jag har förmågan att vara så in i vassen tacksam. Jo, jag har tränat på det. Så värt det! Den träningen återkommer jag till, nu ska jag fortsätta njuta av tårar mitt i drömlivet och hela livets härlighet.

Ja, det är skillnad på tårar och tårar. De av tacksamhet är oändligt mycket skönare än de av frustration, men alla får plats. Även i ett drömliv! Jag är tacksam över att jag kan känna så mycket. Så starkt! Att känna tacksamhet är fenomenalt hälsosamt och lika viktigt att träna på som vilken träning som helst.

Vi kan börja nu: vad är du tacksam över just nu?

Ses snart igen,
tills dess: heja heja dig!
//Malin

ps. vill du läsa mer om vårt drömliv och skidäventyret i Sierra Nevada? Sök på taggen skibum eller klicka till exempel här: 50-årskris? Nä, bara perfekt timing!