Aj! Oj! Jag är ultralöpare!

Påmind av min pippitatuering tänkte jag: Det här har jag aldrig gjort förut, det klarar jag säkert! Ja, försökte i alla fall intala mig det och vet du: det hjälpte! Jag är ultralöpare. Helt galet kul. Och väl värt att behöva gå i sidled upp- och nedför trappor idag…

Eftersom jag aldrig ens har försökt förut hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på när jag med tre medlöpare begav mig till regnruskets mekka Borås i går morse. Springa i sex timmar. På asfalt. Kan jag det? Fixar min redan innan start smärtande sätesmuskel det? Klarar huvudet av att springa runt runt runt en sjö hur många varv som helst? Hur ska magen fixa dunsandet? Hur ska jag få i mig energi och vätska? Tänk om jag måste kliva av? Tänk om jag klarar det? Tänk om jag faktiskt fixar fem mil? Tänk om det är skitkul och alldeles… alldeles underbart?! Ja, det var det också. Skitkul! Underbart! Målgång efter femochenhalv mil! Och rätt plågsamt i benen och sätet. Ett tag var jag beredd att be precis vem som helst att knåda mina skinkor, men hur skulle det se ut? En stund trodde jag inte att jag skulle få fart på benen igen efter depåstopp. Eller fikapaus om du så vill… För jag drack kaffe, cola, blåbärssoppa och buljong och åt banan och saltgurka. Shit vad gott! Inte en enda gång tänkte jag på att jag sprang runt samma sjö, med samma kvackande ankor under nästan lika många timmar som en arbetsdag. Och regngarantin som Borås brukar lämna? Den klarade stan nästan inte av att hålla – det regnade under den första halvtimman. Resten av dagen var det sådär härligt höstfuktigt i luften och lätt att andas. Som sagt: alldeles… alldeles underbart!

Efter en timmas löpande var jag fortfarande lite nervös, skulle jag fixa fem till? Skulle jag ta mig en meter över maratondistansen, som var mitt huvudsakliga mål? När jag efter två timmar hade två mil bakom mig började jag lugna ner mig och kände mig trygg i att jag skulle klara det även om jag behövde gå resten. Jag tog min tvåtimmarsselfie (en varje timme för att i efterhand kunna se nedbrytningen) och öppnade mitt första paket som jag kvällen innan hade slagit in till mig själv. Belöningar och delmål liksom…. Hamnade i någon slags dip där, tredje timman var rent ut sagt skitlång! Men höll mitt tempo och hittade fler kompisar att springa och tjôta med runt den där sjön. Tog en tretimmarsselfie och öppnade mitt tretimmarspaket och sen vaknade jag till liv igen. Maratongränsen närmade sig. Jag skulle sluta mitt liv som ultralöparwannabe i Borås den här fuktiga lördagen i november. Jag skulle ta mig 17 åka hem som en ultralöpare. My God!!

Hur det gick till vet jag inte men jag hittade en egen hejarklack, eller ja, OK då: jag snodde någons hejarklack… Och bad om ett ”heja Malin”… Varje varv därefter, när jag passerade lekplatsen i Ramnaparken i Borås, med en linbana som jag längtade efter att få åka i för att känna fartvinden eftersom min egen fart inte bjöd på någon vind att tala om, fick jag ”heja Malin, heja Malin”. Alltså: de skulle bara veta vad det värmer! Och peppar! Jag behövde inte öppna några paket längre, tog bara mina engångitimmenselfisar och när jag varvade som ultralöpare för första gången kunde jag inte hålla mig: ”jag har aldrig sprungit så här lång förut!!!” skrek jag så att det hördes hela vägen till Mariannelund. Typ. Efter det bjöd det sköna folket i varvningsdepån på ”nu har du persat igen!” för varje varv jag kutade (eller kanske snarare lufsade?) förbi. Wotjo!

Efter fyra timmar gjorde inte sätesmusklen ont längre. I alla fall inte mer ont än vader, höfter och baklår. Gott nog! Tänk om jag skulle fixa de där fem milen? Drömgräns ju! Jodå, genom att prata och skratta mig runt, tänka på allt det där som jag brukar tjata om som ”använd armarna”, ”lyft knäna”, ”skjut fram höften” så fixade jag fem mil. Började ana att fem och en halv mil skulle vara möjligt. Wow! Men… det som från början var en liten, nästan minimal kulle på rundan runt sjön började mer och mer likna värsta backträningsbacken. Nästan som en hoppbacke faktiskt! BH:n som jag har sprungit oändligt många mil i började skava och jag fasade för hur det skulle svida i duschen efteråt. De redan innan start blå tånaglarna tjatade om uppmärksamhet, för att inte tala om de tår som inte hade några naglar. Då hände det: jag hade sprungit 54 km och tittade på klockan. sju minuter kvar. Bredvid mig hade jag tre löpare från Lonesome Runners -världens bästa löparklubb. Vilken tur! Med 5 timmar och 53 minuters löpning bakom mig sviktade viljan för första gången under hela den här dagen. Jag var beredd att sakta ned. Gå. När någon av de här tre lonesome-löparna sa: ”kom igen nu, vi tar ett varv till. Vi hjälps åt” så… gjorde jag det. Kom igen. Och vann! Vann över mig själv! Krossade gränser jag inte trodde att jag skulle kunna krossa. Och det är ju in den där otrygga zonen, i obalansen man upplever när man gör något helt nytt, som utveckling sker. Kan bara tacka mig själv. Och: Vips! Huxflux! Sex timmars löpning var över. Och jag hade så himla kul nästan, nästan, nästan hela vägen.

Ja, det sved i duschen, ja, de blå naglarna är ännu blåare, ja: jag går i sidled i trapporna och ja: jag sitter i soffan och googlar på nya utmaningar, nya lopp idag…

Flera av mina medlöpare frågade igår om vi verkligen är normala som utsätter oss för det här. Nej, är mitt svar – inte ett dugg. Men: fuck normal! För normalt är att inte springa alls och för mig är löpning en riktigt viktig del av livet, en seger som den igår är bara en stunds extra bonus.

Skrev ju i fredags om vikten av att sova på natten. Jag har inte sovit gott i natt, lyckorusig och ganska så öm i kroppen… Länk till Spara tid – sov!.

Länk till Borås 6-timmars.