Just som jag gick där i morse och tänkte på barnen kom jag att tänka på hur mycket jag faktiskt tänker på dem. Varje dag. Även om de är vuxna. Jag har inte reflekterat över det förut, men av alla tankar jag tänker så är barnen de som är med i flest. Eller som i alla fall känns mest.
Det är inte så att jag går och ororar mig, utan det är … bara tankar. På dem. Deras liv som de nu skapar för sig själva. Och vilket ynnest det är att se dem bli vuxna. Ja, så tänker jag på allt roligt vi har gjort och jag tänker på dem när de var små. Ja, särskilt när jag jämför dem med hundarna, för de är galet lika våra två brödrapar. Sönerna och hundarna (som inte är biologiska bröder, men ni fattar …).

Vardagstankar och storsvulstiga tankar
Ganska ofta tänker jag på hur jag hoppas att de också kan leva sina liv som de vill. Vara fria. Älskade. Och själva älska. Jo, faktiskt. Ibland blir tankarna på dem sådär storsvulstiga, men jag tror ändå att de ganska ofta är små (dock inte obetydliga) vardagstankar. Jag kanske bara ser deras ansikten. Skrattar åt något roligt de har sagt. Känner dem. Innan jag fladdrar vidare till nästa tanke.
Ja, det tänkte jag på idag. Och när jag tänkte på det kom jag på att min mamma och pappa kanske går runt och tänker lika mycket på mig? Hur fint är inte det egentligen? Här går jag på min ö och är mitt i hela alltet.


Jag blev alldeles varm inombords (vinden var iskall, så jag var inte jättevarm på utsidan). Tänk vad fint om mina föräldrar tänker lika mycket på sina barn som alla tankar jag tänker på mina barn. Och då kom tanken på mina vänner. När jag tänker på dem. Tänk om de går och tänker på mig? Och samarbetspartners, kollegor, grannar och er. Och så vidare. Fint, eller hur?
Men mest tänker jag på barnen. Och det kom jag på under min lyxiga morgon, som var som mina morgnar brukar. Fylld av meditation, skrivande, hundlek och -träning och ett och annat nej! när någon av dem tuggar i sig musselskal eller ben från en död fågel. Och kaffe, förstås.
Det trodde jag nog inte när de var små, att de skulle uppta så mycket av mig även som vuxna. Och hur tacksam jag skulle vara över att vara mamma till två vuxna söner.
Vi ses snart igen och tills dess: Heja alla fina tankar vi tänker på varandra.
Kram Malin Lundskog
Vilken underbar blogg!
Varm och inkännande och du sätter ord så bra på det jag själv funderat på så många gånger. Säkert är det ju så, som du skriver, att det är många som tänker på oss varje dag. Vi (människor) har ju ofta en tendens att förminska oss själva och tro att vi inte betyder ngt särskilt för andra, men jag tror och tänker som du, att vi själva lika ofta är i någons tankar, som de är i våra. Det sprider sig som ringar på vattnet, goda, vänliga tankar.
Men ååååh, vad glad jag blir! Ja, det är tamejtusan stort och fint att känna värmen av att vara i någon annans tankar.
Tack, Susanna!