Att skriva böcker är precis som att bo i hus. Eller inte precis, det finns många skillnader förstås. När jag skriver böcker behöver jag inte rent fysiskt grabba tag i dammsugaren för att få bort skiten i hörnen till exempel. Det räcker att klicka på delete. Men böcker är ändå som hus. Man blir aldrig klar …

När ska man vara nöjd?
När takpannorna är bytta är det dags för dränering och när den är gjord är badrummen gamla och behöver fixas. Eller så är det någon bräda här och en staketstump där. Alltid är det något, ni vet. Var kommer författarskapet och bokskrivandet in i det här? Jo, kommer ni ihåg igår, när jag berättade om att jag var klar med redigeringen? Ha ha ha, trodde jag ja. När jag skrev ut alla sidor och läste igenom dem upptäckte jag saker som att Caroline (henne känner ni från Mariannes mirakel) kommer ut från duschen och tar på sig rena kläder i en mening. Och gissa vad som händer i nästa mening? Jo, då står hon där, utan kläder men fortfarande nyduschad och skyler sig med handduken.
Hur svårt kan det vara? Snacka om att jag gjorde det som mina karaktärer gjorde en aningens aning för mycket innan redigeringen: himlade med ögonen.
Några kapitel senare undrade min man, som läste trots att en feelgoodroman är så långt ifrån hans vanliga läsning, varför de först behöver ägg till en äggröra och i nästa sekund tar varandra i hände för att gå iväg och köpa yoghurt. Ja, det undrar jag också.
Än är jag alltså inte nöjd och redo att skicka tillbaka manuset till redaktören. Frågan är, när sjutton ska man vara nöjd? Eller, det kanske inte är en fråga förresten. Man är väl inte nöjd förrän man har gjort sitt bästa? Vad mer kan man göra liksom?
Vi gör vårt bästa
Jag är säker på att vi gör vårt bästa allihop och jag har också upptäckt, eller kanske snarare insett, att mitt bästa inte handlar om perfektion på en objektiv nivå (finns det en sån?) eller i jämförelse med andra. Mitt bästa handlar om den där goa känslan när jag egentligen inte har någon aning om hur många fler redigerings- och korrfel som återstår, men jag vet att jag inte hittar något mer att utveckla och förbättra just nu. Är ni med?
Och när det gäller huset, så handlar inte mitt bästa om att dammsuga upp alla de där dammråttorna eller att fixa ytskikten till perfektion. Det handlar om att göra tillräckligt så att huset inte brakar ihop och att njuta av allt jag har. Den goa känslan. Jag har gjort mitt bästa på min nivå. Makes sense? Det gör det för mig, och det räcker långt. Någon gång behöver man känna sig klar, även om man inte är det …
Vi ses snart igen och tills dess: HEJA dig, dammråttor som får vara och den goa känslan. Och oktober?
Kram Malin Lundskog
Här hittar ni det jag skrev om firandet igår.
[…] Läs hela inlägget av Malin Lundskog här –> Att skriva böcker är som att bo i hus […]