För en tid sedan fick jag för mig att gå upp tidigt som tusan för att skriva på mitt manus (läs mer om det här). Jag har fortsatt med det. Ja, förutom ibland då jag har fått för mig att lura mig själv med svammel om att jag skriver sedan. Visserligen gör jag det, men det skrivandet blir varken lika bra eller går lika fort. Nej, att skriva med stjärnor som sällskap, det är min grej. Just nu i alla fall …
Magin med att släppa ut hundarna i trädgården och själv titta upp på den här himlen. Det är stort. Och det är som att magin spiller över på mitt skrivande. Jag menar inte att berättelsen blir särskilt magisk, men känslan. Känslan när jag sitter vi mitt (nya, skitsnygga) köksbord och tittar ut först på stjärnor och strax därefter på himlens färger, som avslöjar att solen är på väg upp.
Nya rutiner ger nya resultat
Det är spännande att testa att få in nya rutiner i livet. Kanske för att de behövs, men kanske också bara för att få variation (som jag skrev om här igår)? Ja, det här (smarta!) påhittet att jag skulle skriva innan jag gick ut för att röra igång kroppen, inte kunde jag veta att det också funkar. Jag som typ alltid har trott att jag bara måste röra på mig innan jag kan få något vettigt gjort. Ha! Den här varianten av morgonrutin funkar himla bra. Det är som att den lär mig att det inte är så dumt att vara flexibel i rutinerna. Ge mig själv lite slack, godammit!
Trots att jag (just nu) har vänt på rutinerna, betyder det inte att jag inte kommer att vända tillbaka dem någon gång. Eller … vi får se. Det blir som det blir. Och det blir som det ska. Och det fiffiga är väl ändå att känna in vad som funkar i stunden?
Oavsett stund, så ses vi snart igen. Tills dess: HEJA flexibiliteten. Rutinerna. Och stjärnorna!
Kram Malin Lundskog
Lämna ett svar