Att vara är inte alls som att göra

Att vara utan att göra eller prestera, vilka kontraster ändå. Skillnaden blev väldigt tydlig efter två dagar på tåg och idag på plats i Dublin.

Det är som att jag alltid vill ha en framåtrörelse och när tåget inte längre tar mig framåt och jag lutar mig tillbaka, behöver jag själv stå för rörelsen. Drivet.

I två dagar har jag suttit (lite väl) still och bara varit. Inte för att vara är så bara, men ni fattar. Och idag kom alltså vår första dag på tågluffen på samma plats. Och jag fick fullt upp med att göra. Gå till den parken (Phoenix park), göra besöket på bryggeri (Guinness), testa den där restaurangen (blev till slut Chequer Lane by Jamie Oliver), med frågor som vad ska vi göra sen och hur planerar vi morgondagen irrande i huvudet.

Som om jag när den fysiska resan pausar, behöver skapa en resrutt med stationer att hänga upp dagen på? När upplevelsen av en ny stad inte blir mindre för att jag inte prickar av en lista av att göra-punkter. Kanske till och med tvärtom? Att vara är också ett sätt att resa. Jag testar det imorgon och kanske är det kontrasterna av att vara och att göra som är grejen. Både med resan och livet?

Ses snart, tills dess: HEJA!

kram Malin Lundskog

mer om vår tågluff hittar ni här (jag återkommer om restaurang- och utflyktstips, för det vi gjorde idag var toppen)