Därför jämför jag mig inte ens med mig själv: för att jag inte är den jag var. Och för att jag inte blir den jag är. Dessutom kanske det som var bara är hittepå? Och det som kommer sen har jag ju ingen som helst aning om …
Utan att jämföra mig är jag fri
Om jag inte jämför mig med någon annan släpper en himla massa press på hur jag borde vara. Jämförelsen är ett aber. Till och med ett riktigt as, som inte är ett dugg välkommen på mitt kalas. Men den lyckas tränga sig på i alla fall mellan varven. Särskilt mellan de varv när jag är uppe i varv. När jag inte tar mig tid att stanna upp. Reflektera. Och landa i vem och vad jag är och står för. Just nu. Om jag stillar mig och jobbar på tacksamheten över det som är, blir jämförelsen totalt ointressant och det är verkligen befriande. Utan att jämföra mig finns bara här och nu. Och det är ju som det är. Inte mer elle rmindre än så. Lika bra att gotta mig i stunden ju?!
Nej, nej. Jag har inte förväxlat jämförelsen med inspirationen. För det är klart att jag kan bli inspirerad av både mig själv och andra. Men när den inspiration börjar övergå i något som framkallar prestationsångest, då … är det inte direkt någon inspiration längre om du frågar mig.
Jämförelsen kommer i sällskap med skuld och skam
Den där objudna gästen kraschar ofta kalaset i sällskap med skuld och skam. Och borde!! Ordet som jag ju redan har önskemål om ska strykas ur ordlistan. Ja, jämförelsen är definitivt jättebundis och bästis med det dåliga samvetet. Precis som borde. Herregud, vilket gäng! Och vad skönt det är när man upptäcker att de finns och att jag inte alls vill ha dem i mitt liv. I alla fal inte om jag inte väljer att lära mig av dem.
Oj, tänkte inte på det här när jag började skriva: Att jämförelsen kommer i klunga med andra värstingar. Men hur som helst, Jämförelsen gör mig aldrig nöjd med det som är. Det finns ju alltid någon som jag uppfattar som bättre (eller lyckligare, smartare, mer lyckad och så vidare). Är jag i jämförelsens klor är jag ju inte ens nöjd med det som är även om jag hittar de som har det elle rär något som jag tycker är sämre. Då är jag ju bättre i jämförelse med. Inte för att jag är bra … Är du med?
Ja, sånt har jag klurat på idag med god hjälp av min ständige side kick som har en jäkla förmåga att gilla sig, mig, livet och läget!
Därför jämför jag mig inte ens med mig själv
Just nu är det riktigt aktuellt för mig att inte jämföra mig med mig. För jag är mitt i (?) klimakteriet med en hel del av vad det innebär. Tänk om jag skulle få för mig att jämföra löprundor, styrka, energi eller kroppsform med mitt 40-åriga jag? För att inte tala om 30-åriga?! My my my … Men, mer om det en annan gång. Nu är nu. Jag är. Och det är riktig gott så.
Eller vad säger du? När jämför du dig med dig eller andra? Berätta gärna! Eller ge mig en tummen upp genom att klicka på tummen här nedan. Varje tumme betyder massor. Din också. Utan jämförelse …
Mer här och nu och vara du!
Jämförelsen är en självsabotör som jag alldeles säkert kommer att skriva mer om eftersom den är så vanlig. Vill du läsa mer om den kan du läsa i min bok GLAD FRi STARK eller i boken jag är medförfattare till: Skapa ditt drömliv – hur självsabotörer blir självhjälpare. Mina böcker hittar du här.
Vi ses snart igen,
tills dess:
KRAM!!! (på avstånd. Med nytvättade händer.)
//M
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Vilken intressant twist du förde in i detta när du tittar på orden jämförelse kontra inspiration. Har inte tänkt på det innan – men det makes perfect sense, som man säger på det däringa andra språket jag tycker så mycket om. Som jag inspireras av att använda ibland, utan att jag därför behöver jömföra det med svenskan. 🙂
Gillar också detta med jämförelse o inspiration. Inte heller tänkt på den skillnaden tidigare. Det Ska jag klura på idag. Tror det kan hjälpa mig en hel del som jämför mig alldeles för ofta med andra. Mycket mer än andra 🤣
Ha ha ha! Ja, i jämförelse med andra så gör du säkert det 😉 Förmodligen de också …
Ja, jag tror att inspiration är samma sak, men med mycket mer glädje och acceptans!
HEJA HEJA!
Kram M
Jag tränar hårt på att låta bli jämföranden. Men ibland händer det ändå. Ibland finns inte bara en koppling till skuld eller skam, ibland visar den sig som avundsjuka. Numera är min grundmetod (som så ofta) att andas igenom det. Aha… där kom jämförandet igen… och om jag är på det humöret kan jag fråga vad den vill mig… Är det den inre domaren som är där och småpiskar mig? Eller finns det något annat som är bra för mig att förstå om mig själv.
Apropå att jämföra sig med sig själv. Det händer att jag hittar gamla klipp, ser vad jag skrev för 30 år sedan, och så händer det: ”Wow, vad bra det var”, jag kunde redan då. Det är lite kul faktiskt.
Ja, det är inbyggt i vårt dna det här med att jämföra. Fint att kunna stanna sig och se vad man håller på med … Och visst är DET underbart, att kunna se tillbaka och upptäcka sin storhet 🙂
HEJA DIG!
//M