Delad kärlek är dubbel, precis som glädjen

För tjugofem år och en dag sedan oroade jag mig för hur sjutton det skulle gå med kärleken. Den till mina barn alltså. Vi hade en son på två år och h e r r e n a d d å som jag älskade honom. Det var bara ett problem: han skulle bli storebror. Skulle det ens vara möjligt att älska en människa till på samma sätt? Ja, sen kom lillebror för exakt tjugofem år sedan idag och gissa vad? Delad kärlek är dubbel kärlek, precis som glädjen.

delad kärlek, familj, femkamp på Liseberg — min 25-åring som fick min kärlek att fördubblas

delad kärlek, söner, Liseberg, klubbslaget — min 25-åring som fick min kärlek att fördubblas

Hur coolt och fascinerande är det inte, att det finns som en outsinlig mängd kärlek i oss? Det är som att ju mer vi slösar med den, desto mer växer den. Vilken ynnest det är att få vara mamma. Och att kunna känna så mycket. Rätt skönt också när barnen är vuxna (skönt och väldigt konstigt), så att de har kommit över att jag är den mest pinsamma personen i hela världen, att de inte har några liv och kan jag bara sluuuta bry mig. Vilken mamma kan det, liksom?

tjugofemårskalas med sexkamp på Liseberg

Nu när barnen är lika vuxna som oss föräldrar är det nästan ännu roligare att leka med dem än när de var små. Eller nej, det är det inte. Men jag har liksom glömt hur det var och hur som helst så är det lek på ett annat sätt. Som idag. Vi har firat vår lille (?) tjugofemåring med bland annat femkamp på Liseberg (som också är en gren i vårt familje-OS som jag nog har glömt att berätta om. Återkommer om det.).

femkamp Liseberg, tankrace, 25årsdag — Tankracekonv´centration

Huggkubben, femkamp Liseberg, unicorn — Tankracekonv´centration

Eller förresten, återkommer redan nu även om det inte har med att delad kärlek är dubbel att göra. Men jag leder vårt familje-OS.

Eftersom vi är sex personer i vår familj, Claes, jag, våra söner och deras respektive körde vi inte femkamp utan kämpade i sex grenar. Men, hallå vad kul! Och hallååååå vad kul det är att få dela storslagna dagar som den här med de finaste jag vet. Kärleken växer så det knakar i mig, när jag ser mina fina killar med sina fina tjejer.

delad kärlek, hålla handen — håller inte mamma i handen längre …

Oron över hur det ska gå med kärleken om det blir fler att älska i livet är borta. Jag slösar vidare med kärlek och försöker någonstans landa i att de där små pojkarna är vuxna. Och att vi får fortsätta att vara en del i deras liv. Alltså, vad säger ni: Livet va?!