För någon vecka sedan pratade jag med Cilla i podden Skriverier med Malin och Cilla. Jag undrade om det finns någon gräns på hur länge man kan skriva utan att bli utgiven (om det är vad man vill alltså)? Kommer jag att sitta och prata i podden när jag är 80 och fortfarande drömma om ett annat förlagsavtal än de jag har? Hur länge orkar man hålla fast vid en dröm egentligen? Vi pratade inte vidare om det i podden, men jag har reflekterat över det själv. Och kommit fram till att det är mycket lättare att ge upp än att fortsätta.
Ja, att fortsätta är ett mycket mer krävande och ett mer aktiv val, än att sluta. Jag hade kunnat sluta skriva för längesedan, om jag hade valt den lätta vägen. Jag hade inte gett mig ut i löparspåren varje dag om jag inte medvetet tänkt tanken på hur gôtt det är, hur bra jag mår, hur nöjd jag är. Alltså, jag hade inte stickat som jag gör heller om jag inte aktivt väljer utmaning och omak för att jag vet att det utvecklar, stärker och om inte leder till några storslagna resultat, så ger det mig ohemult med glädje längs vägen.
Resans betydelse för att hålla liv i drömmar
Ja, det kanske är det där som är kärnan till att fortsätta: att ha kul på resan? Och att inte ge upp de gånger man inte hittar njutet, utan minnas de njutiga stunderna, ha tillit till att de kommer igen och också: påminna sig själv om hur skittråkigt det skulle vara utan (i mitt fall) skrivandet, löpningen, stickandet. Ja, det finns mer jag tycker är kul, men det här är nog mina tre viktigaste fortsätt! Även om du behöver redigera, springa långsammare, repa upp. Fortsätt. För, ärligt talat: det bästa kanske inte har hänt än? Och vad gör det egentligen om jag sitter där i 80-årsåldern och poddar om mitt hopp om att få drömmiga förlagsavtal? Något hopp ska man väl ha kvar så länge man kan, om nu hoppet är det allra sista som överger en?
Lyssnar på Håkan, skriver, springer och stickar vidare. För även om det skulle vara mycket lättare att ge upp, så fortsätter jag att låta resan vara mödan värd.
Ses snart, tills dess: Heja drömmar som hålls vid liv
Kram Malin Lundskog
PS. Jag har inte kollat med Cilla om hon är redo att podd med mig i 20-25 år till, men … som sagt: lever på hoppet!
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
[…] Längre ut rullade det på bra, men gammal sjö är ändå mjukare än den krabba sjö som annars kan uppstå. Så vi gungade med, och lyfte upp burarna där flera stycken hade en hummer i till oss. Nej, nu tycker jag inte att hummerfiske är en skitsport längre, he he … (som jag tyckte en stund i förra veckan) […]