Det goa snacket mellan gubben och grabben

Har ni tänkt på att man inte får höra de där goa snacken så ofta längre? Ni vet de där otippade. Som när två främlingar möts och finner varandra för en kort stund på en buss eller en spårvagn någonstans. Ja, som gubben och grabben och det goa snacket jag tjuvlyssnade på.

Jag satt på bussen mot stan med sticket i högsta hugg, som vi tanter gör på bussar. På varje hållplats klev det på alltfler människor och vi som satt ensamma plockade åt oss våra väskor (och sticken) för att göra plats för eventuella medresenärer. Då kommer det ombord en gubbe med Gais-halsduk runt halsen. Han frågade grabben bakom mig om han kunde slå sig ner och killen svarade javisst.

”Ja, jag tänkte att du kanske inte ville det, när jag kommer här med min halsduk och du sitter där med din”, sa gubben och skrockade. Sådär varmt o gott som gubbar kan göra (fast de är gaisare).

Gubben och grabben höll på olika lag

Och sen drog det goa snacket igång mellan gubben och grabben, som visade sig ha en blåvit halsduk på sig. De skulle på match båda två (varsin), och diskuterade laguppställningar, spelare och spelupplägg. Och de pratade om att det var fint att just de två, som håller på varsitt lag, kan sitta och prata så gôtt med varandra. Innan de klev av önskade de varandras lag lycka till.

Alltså, tänk vad fint det är att vi är människor allihop, även om vi gillar olika och har skilda färger på våra laghalsdukar (om vi nu har några sådana alltså). Visst är det skönt att sitta på bussen och lyssna på poddar eller annat och slippa prata med folk. Men varenda gång jag hör eller själv är med om de här oväntade, korta mötena är det som att något inom mig mjuknar. Jag tror faktiskt att de här oväntade, korta och goa snacken gör världen en aningen bättre. Bara det gör det värt att släppa in främlingar för en kort och tillfällig förbindelse. Eller hur?

ps. Själv är jag Öisare, men det sa jag inget om. Jag nöjde mig med att tjuvlyssna och sticka vidare på min tröja.

Ses snart. Tills dess: heja alla otippade möten.
Kram Malin Lundskog