Kommer ni ihåg när jag var ute i solen och vinden och blev fotad av min kompis Carola? (Jag berättade om det här.) Av alla de driljoner, eller i alla fall 170, fotona valde jag ut en handfull. Av de fem fortsatte jag att välja och sålla. Alltså, det är enkelt att vara kritisk när man tittar på bilder på sig själv, men jag gjorde mitt bästa för att kolla vinklar, skuggor, bakgrund och skärpa. Men, det här trodde jag inte att det skulle sluta med.
När jag inte kunde avgöra, fick jag hjälp av min vän och poddkollega, från Mitt perfekta liv, Viktoria. Hon är ju fotograf och kan det här bättre än någon annan. Visst är det coolt med proffs? De som får något att verka skitenkelt och när man sedan själv ska göra samma sak är det inte alls okomplicerat. Ja, men ni vet. Som när en snickare bara sågar till något sådär i farten, eller en elitidrottare gör sin grej bara på lek.
Och om nu, när det tog Vickan en halv sekund att välja den här bilden. Inte för att jag är osedvanligt snygg på den (tvekade själv på grund av vinden i håret), utan för att den här bilden hade bäst skärpa i mina ögon. Det betyder inte att jag var bäst skärpt här, he he.
Nej, det här trodde jag inte. Men, vad gör det? Nu är det den här bilden som sitter på omslaget till romanen Ett oönskat arv. Och den passar så sanslöst bra där. Oj, vad kul det ska bli att visa omslaget för er. Kommer snart. På en blogg och ett Instagram nära er. Och det är jättefint!
Ses snart igen! Tills dess: heja alla proffs!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar