Har jag blivit känslokall?

Jag redigerar just nu mitt manus till roman nummer tre (som jag berättade om häromdagen). Stryker ord och meningar så att det ryker om det. Har jag blivit känslokall? Bryr jag mig inte om hur jag har värkt fram min text? Okej, det där med värka är en överdrift, jag har inte värkt fram något sedan barnen kom till världen. Men jag har ändå slitit en del med mitt manus.

När jag nu kladdar och ändrar och stryker i min berättelse struntar jag fullkomligt i om meningarna är vackra eller orden väl valda. Jag är i princip obarmhärtig i min redigering. Vad har hänt? Har jag blivit känslokall eller är det här ett helt normalt steg i utvecklingen som författare? Jag kanske har lärt mig att se till berättelsens bästa och inte mitt egos. Och dessutom har jag lärt mig något om mig själv som skribent och det är att jag behöver skriva mig in i berättelsen. Att det blir många strykningar i början av ett manus är alltså inte så konstigt. Alla de nu bortredigerade orden är som vilken uppvärmning som helst. Utan dem hade jag inte kommit vidare.

Jag hoppas i alla fall att mitt till synes känslokalla beteende gentemot mitt romanmanus är ett steg i utvecklingen för mig som författare. Annars kan man ju undra …

Ses snart igen, jag redigerar vidare med kaffe och kakan från kalaset igår som tilltugg. Vilken födelsedag va?

Kram Malin Lundskog