HON ÄR HÄR NU!!!

Hon är här nu!!! Vårt lilla barnbarn. A star is born. Stella. Och det är så ofattbart ofantligt och alldeles underbart att jag inte förstår varför världen inte stannar en stund och bara tar in det här. För det är ju inget annat än ett mirakel. Ett litet barnbarn. En liten Stella. Mitt barns barn. Hon är här nu. Och jag vet inte vad jag ska göra med alla känslor som … svämmar över.

Det började någongång kring midnatt. För vår del alltså, för de nyblivna föräldrarna började det innan dess med vattenavgång och värkar och fram och tillbaka och fram igen till Östra sjukhuset någon gång igår kväll. Men vi fick ett sms runt tolvslaget, som jag såg någon gång strax därefter.

Ja, jag vet: kolla mobilen mitt i natten? Men jo. Jag vaknade till och har ju i väntan på detta lilla barnbarn haft koll på mobilen ungefär stup i kvarten, så jag kollade den och då hade det där meddelandet kommit. ”Vi är på Östra nu, om någon är intresserad.”

Om någon är intresserad??? Herregud. Sen kunde jag inte somna om, mer än korta stunder under natten. Det blev morgon och vi hörde inget mer. Timmarna gick och jo. För första gången under hela denna graviditet blev jag orolig. Glömde liksom av att en förlossning kan ta både 24, 36 och 48 timmar.

Vi går och fiskar …

Ja, så vi drog ut och fiskade, Claes och jag. För inte kunde jag fokusera på att skriva, som jag ju kom igång med igår. Och först när vi hade dragit upp ett gäng makrillar kom nästa meddelande. En bild. På en nybliven mamma och en baby.

Vi hissade upp våra krokar (ganska oroliga för att all vår makrill skulle göra lilla Stella till gaisare ha ha) och sänkte våra axlar och jag skrek där ute till havs. Av glädje. Och jag tycker verkligen att det är obegripligt att världen fortsätter snurra som om ingenting har hänt, när precis allt har förändrats.

Och jag har en känsla av att allt jag har gjort idag är symboliska handlingar. Fisket, badet, bubblet. Ja, även lastmoppesvängen vi tog runt ön och frågade folket om de inte gick och undrade vem som just hade blivit farmor och farfar kändes symbolisk. Lite drömmande sa jag till Claes att det här vill jag göra varenda år den nionde juli. För att fira att hon är här. Vår stjärna. Lilla Stella.

Livet ändå. Stort är det. Jättestort. Och jag kommer att sova som en baby inatt. Vakna, somna, vakna … pirrigt glad och tacksam över att ha på ett kick (okej, det där håller förmodligen inte de nyblivna föräldrarna med om, men ni fattar) ha blivit ännu rikare.

Och vi ses ju snart igen, allihop. Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Mer om det stora med att bli farmor hittar ni här