I inverness firade vi bröllopsdag. På varsitt håll.

I Inverness firade vi bröllopsdag på varsitt håll nästan hela dagen. Nej nej, vi är inte ovänner. Min man kände sig krasslig och stannade i hotellsängen, medan jag drog på hajk. (Ja, ja. Hade det här varit vår första eller andra bröllopsdag hade jag utan tvekan stannat i sängen med honom, men såhär efter tjugonio år som gifta är vi båda tillfreds med att vara isär mellan varven.)

Med flodmynning, en aning av havet och höga berg njöt och svettades jag ordentligt hela dagen. Tur att jag snodde med mig plastinpackade shortbreads från hotellrummet, för jag gick inte för en enda liten kiosk eller pub eller annat på hela dagen. Jo jo, man är väl rutinerad liksom och vet att när omgivningarna är vackra så går jag gärna en liten bit till. Och en till. Och en till. Utan att tänka på att jag kanske behöver fylla på med energi …

Jag började med att gå en runda som heter Merkinch Local Nature Reserve och trodde först att jag hade gått fel. Skittråkig promenad genom industri- och radhusområden. Men. Sen. Alltså …

Sen kom jag till Carnac Point och Beauly Firth

Jo, men det är klart att jag fortsatte att gå. Även om jag snålade med skärmdumpen jag tog på kartan, eftersom jag inte orkade bära på batteripack för att ladda telefonen, tänkte jag att det inte kunde vara slut på det roliga redan efter någon kilometer. Det var det inte heller. För sen kom jag till Carnac Point, med fyr och utsikt över Beauly-bron som invigdes 1982 för att binda ihop stadsdelar. Och där började det vackra, som jag sen njöt runt i hela dagen.

Så stort livet är ibland. Som här. När jag tittade på bron och insåg att där ute, där ligger Nordsjön. Under en kort stund var jag sjösjuka sjömän från förr med hemlängtan, jag var sjömanshustrur med oro och saknad i bröstet och livet var både då och nu, här och där.

Egentligen är livet alltid stort, men det är inte alltid vi stannar upp och känner det. Eller, gör ni det?

Jag fortsatte längs Merkinch Local Nature Reserve

Innan bron byggdes har man tydligen kört någon slags färja sedan 1400-talet mellan stadsdelarna. Det här biljettkontoret är väl inte från 1400-talet direkt, men fint oavsett ålder (som vi ju!)

Ja, här gick jag och filosoferade över livet och hur vi alla hänger ihop och hur vackert det är med vatten. På så många sätt.

Den store Glenn och Caledonian Canal

Det är inte bara i Göteborg alla heter Glenn, he he he. Hade jag hajkat tillsammans med nån hade vi säkert haft kul åt The Great Glen Way, som är en vandringsled jag halkade in på under en kort stund. Nu gick jag där och smålog för mig själv.

Great Glen är en förkastning som bildades när landmassorna flyttade på sig någon gång för länge, länge, länge sen. Ja, jag sa ju att allt hänger ihop. Vi. Då. Nu. Sen.

Nä, men jag behöver inte skriva så mycket om det här va? Så vackert!

Craig Phadraig och vyerna

Eftersom vår tågluff övergick till en utsiktsjakt ville jag ha mer utsikt. Komma högre upp. Så just som solen började att gassa sådär snartkandetlikagärnabörjaåska-hysteriskt, drog jag mig vidare från det här vackra. Jag sneddade in på en vandringsrutt som heter Craig Phadrig som lovade höjder och utsikt. Däremot sa den inte nåt om att det gick uppför, uppför, uppför längs en bilväg i ett villaområde fullt av återvändsgator. Jag valde några sådana, men i just som jag tänkte vända tillbaka till hotellet mötte jag ett äldre par som var ute och promenerade. De guidade mig rätt, med medskicket att det går uppför. Tack för den!

Men, wow ändå. Att komma in bland höga tallar som skuggar och dessutom kunna kissa bakom en buske, det går inte av för hackor i en vandrares liv. Så jag chansade mig runt på små stigar. Som gick uppför. Och till sist fick jag mig den där utsikten från höjden. Så värt ansträngningen. Herregud, jag gillar ju att anstränga mig så egentligen var det inte alls farligt. Mest gôtt och svettigt och alldeles … Alldeles underbart vackert.

Eftersom jag hade gått uppför en himla massa var det nästan (?) lika mycket nedför på vägen tillbaka till hotellet. Pricken över i:et hade kanske varit att få hoppa i bikinin som låg i ryggan, men just som jag gick förbi ett gäng badande ungdomar kom åskan. Såatteee … Pricken över i:et blev att komma hem till min man sedan tjugonio år tillbaka.

Vill ni läsa mer om vår tågluff hittar ni länkar till alla inlägg här: Vi ska ut och tågluffa. Over and out för idag, vi ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog