Inget ont som inte har nåt gott med sig?

Inget ont som inte har nåt gott med sig, som mormor brukade säga. I vanlig ordning håller jag med henne. Det gamla ordspråket förtjänar en plats som populär instaquote, tycker ni inte det? Särskilt just nu, när vi är mitt i Corona-pandemin och mycket av det vi är vana vid ställs på ända.

Vi vill ju att allt ska vara som vanligt, eftersom all sorts förändring är jobbig! All! Till och med den vi vill genomföra. Tro sjutton att det som sker just nu är jobbigt, för det här är det ingen av oss som vill vara med om.

Men, vet ni: jag tror att många av de förändringar vi tvingas till nu kommer att göra oss gott även om vi inte ser det just nu. Bara för att vi är vana vid att det är som vanligt är det inte säkert att som vanligt är bäst, eller hur?!

Behöver vi skakas om för att ändra våra vanor?

Nej, nej, nej. Jag förringar inte det förfärliga med coronavirusets framfart, men … kan det vara så att den här krisen är nödvändig för att vi ska börja reflektera och i princip tvingas ändra våra vanor? Kan det vara så att vi behöver skakas om ordentligt för att förändra och till och med förbättra vårt beteende? Kan pandemin vara det som får oss att inse att för att vi ska hålla behöver vi sänka farten? Självklart finns det individuella katatrofer i det här, men vi och oss som i mänskligheten i stort. Kan det här vara början på en hållbar framtid?

Är tiden på vår sida, trots allt?

Jag tror nämligen att allt det här bråttomandet och behovet av att knô in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, skita i njutet av resan och istället hetsa mellan A och B och att dessutom konsumera bort vår ångest-fällan leder oss in i fördärvet. Så kommer det ett virus och tvingar oss att sänka farten (även om det blev mer tvärnit än lugn inbromsning). Ett virus som ger oss tid att reflektera. Tid att lära känna oss själva igen. Tid att upptäcka hur jäkla mycket power vi har i oss, tid att förstå vad det är vår kropp säger till oss, tid att inse hur lite vi behöver förutom oss själva, människor att älska och bli älskade av, naturen och djuren. Ja, och mat. Och kunskap. What else?

Äntligen får vi tid att tänka större än det där kortsiktiga. Som till exempel att löpträningen har varit i onödan när vi inte kan springa Göteborgsvarvet då det är inställt, eller att flygresan som skulle vara räddningen på ett trassligt förhållande inte blir av. Jag behöver inte ens förklara vad jag menar va? Som att träning i princip aldrig är i onödan och att trassliga förhållanden inte blir upptrasslade för att vi flyger iväg …

Kan corona-pandemin göra att vi hittar lugnet?

Alltså, kan Corona-pandemin göra att vi hittar tillbaka till oss själva, till det som verkligen betyder något, till en mänskligt och miljömässigt hållbar livsstil? Till mer tid för kärlek och varandra? Shit, vi kan bli hur rika som helst på det här! För visst är det en rikedom att kunna se det goda i det onda och att vara här och nu?

Apropå mormor förresten. Det är hennes spruckna gammelmänniskas röst jag hör när jag tänker på det kloka i den gamla psalmen: Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Vilken tröst, vad än som kommer på … Allt som finns är här och nu, du vet. Att vi lär oss det kanske är en av de goaste grejerna corona-pandemin för med sig? Inget ont som inte har nåt gott med sig?

Det här är min inställning till en omställning för en glad, fri, stark tillvaro. Berätta gärna vad du tänker. Och har du inte tid att berätta, pretty please: klicka på tummen upp här nedanför. Det betyder mycket för mig!

Mer om här och nu kan du läsa här: Bästa tipsen för att vara här och nu
Och här: Så här gör jag för att få mer frihet
Och om vikten av reflektion här: Mitt gråa hår och strykan i att strunta i normer

ps. att jag ens tänker på en psalm är underligt, men vad fan – det är underliga tider just nu. Alla tankar är jätteokej!

Ses snart här igen, häng gärna med på Instagram så länge,
tills dess:
HEJA DIG!
Kram på avstånd och med tvättade händer
M