Ja må han leva

Födelsedagsmorgnar är något av det bästa jag vet. Att smyga upp innan födelsedagsbarnet vaknar, fixa kaffe, blommor och paket. Ja, även när det bara är Claes och jag. Det var ännu mer myspyssel med en födelsedagsmorgon när barnen bodde hemma och fyllde år. Och när jag sov räv och låg och tjuvlyssnade på deras kökspyssel, när jag fyllde år. Men idag är det Claes födelsedag. Ja må han leva!

Även om han inte tycker att det är något att yvas över, så gillar han läget (tror jag, he he). När jag spelar ja må han leva på näsflöjt (premiär för det, brukar sjunga) och kommer med kaffe på sängen. Och kolla in blommorna som fortsätter att växa i trädgården. De här rafsade jag ihop till honom i mörkret i morse.

Innan jag väckte Claes tog jag en sväng ut på balkongen och andades in soluppgången. Alltså! Och alltså för att få vara med och fira en födelsedag till. Tacksamheten som jag känner för det. Att vi är med. Båda två. Tillsammans med andra tecken på att man blir äldre är ödmjukheten och tacksamheten över att få lov att fylla ett år till en tydlig åldersmarkör. Och därför tycker jag verkligen att födelsedagar ska fortsätta att firas. Med pompa och ståt. Eller i alla fall ett knippe blommor från trädgården …

Medan födelsedagsbarnet sedan drog till sin restaurang och lagade mat, drog jag ut med hundarna på morgonrunda innan en heldags intensivt pluggande tog vid. Och vilken morgonrunda sen.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja firandet av livet!
Kram Malin Lundskog

ps. skillnaden i vår syn på hur viktigt det är att fira födelsedagar syns kanske här: Jag fyller år