Jag blev skitsur. Sen kom jag på andra tankar …

För ett tag sedan hade jag bestämt att träffa en vän, som jag inte har sett på ett tag. Hon ställde in och jag blev skitsur. Trodde jag alltså …

Kalendern var ifylld och jag såg fram emot dagen. Såg framför mig att jag skulle få berätta roliga saker. Få höra om hennes härligheter. Gråta tillsammans av både nostalgi, sorg och glädje. (Jo, vi gråter över sånt också.) Jag hade informerat min man. Ja, eftersom vi har hundar behöver vi synka dagarna som värsta småbarnsföräldrarna. Alltså, jag var laddad. Men, när jag läser det jag just skrev inser jag att jag måste verka väldigt ensam. Som jobbar upp så mycket förväntan bara för att träffa en vän.

Bara? Skrev jag verkligen bara? Det är inte så bara att träffa en vän, eller hur?

Då ville jag vara cool

Hur som helst, någon dag innan dejten skulle äga rum hörde min vän av sig i ett sms och förklarade att vi behövde skjuta upp vår träff. Och det var då jag blev skitsur. Vad fan? Det här är ju en viktig dag. Eller om det var en stund en eftermiddag? Minns inte längre, så viktigt var det, he he.

Jag svarade med ett avmätt och jättecoolt (nej, det kanske inte var så coolt, men det var avsikten) ”okej”. Och sen gick jag ut och var sur på klipporna tills jag kom på att jag inte alls var sur. Jag kände mig bara ensam. Ensam och övergiven. Och min första reaktion var sur, arg och grinig eftersom det är en känsla som ger mer kraft än känslan av ensamhet.

Det är lättare att vara arg, särskilt om man kan skylla på någon annan, än att erkänna att jag känner mig ensam. Kan det vara så att jag tolkar ensamhet som ett tecken på svaghet? Som att jag inte har någon flock. Att jag älskar att vara själv (bra ändå, eftersom jag ska bli författare när jag blir stor) betyder inte att jag vill vara ensam.

Känslor som luras

När den insikten damp ner där någonstans på en saltstänkt klippa blev allt genast mycket lättare. Ni vet klyschan om att ilskan rinner av en? Det ligger massa sanning i den. Alltså, när ilskan rann av mig och jag accepterade känslan av ensamhet, blev allt lättare och jag älskade min vän igen. Jo, jag funderade faktiskt på om vi inte skulle lägga ner vår vänskap. Men det gick över när jag inte var skitsur längre, utan bara ensam … Och när jag reflekterade en stund till, så insåg jag att jag är inte alls ensam. Jag kände mig bara övergiven en stund och det är inte alls samma sak som att jag faktiskt var det.

Känslor va? Tänk vad de kan lura oss. Och tänk vad fenomenalt det är att ge sig själv tid för reflektion, så att vi kan komma på andra tankar. Eller kanske snarare, bli mer klara över våra tankar. Och känslor.

Mer om hur vi lurar oss själv kan ni bland annat läsa om här: Allt eller inget och självklart i boken Skapa ditt drömliv.

Ja, eller så kollar ni in här, när jag pratar om nyfikenhet och frustration.

Ses snart igen! TIlls dess: HEJA HEJA alla och alla våra känslor!
Kram Malin Lundskog

PS. vi har träffats igen, min vän och jag. Vi är vänner. Allt är förlåtet 🙂