Jag ger inte upp hoppet om det goda

Nej, jag ger inte upp hoppet om det goda. Att det fina segrar. Vi måste väl ändå vara fler som tror på generositet, medmänsklighet, glädje och kärlek än de som tror på hat, rädsla och våld? Visst måste vi? Och det kanske inte räcker att tycka det i tysthet?

Tänkte på det när jag tog färjan hem i förmiddags. Stod där och var tacksam över att bo där jag bor, ha mina människor, leva mitt liv. Lättad var jag. Tills jag kom på att det kanske inte räcker att trösta sig med att jag har det ju i alla fall bra. Är lycklig och trygg.

För nu är det så mycket skit i världen. Eller så har det alltid varit det, utan att jag har förstått det. Eller orkat se det? Men när en kvinnohatare (jo!) kan bli president i USA. När översvämningar och oväder och krig tar över. Är det nu även vi vanliga behöver steppa upp och visa att det här inte är okej? Det är fan inte okej!

Minns vi imorgon vad vi känner idag?

Eller fortsätter vi att skaka lättat på huvudet och tänka att vi har det i alla fall bra? Vi kanske vaknar imorgon och lever på, som om inget har hänt. Hoppas inte det. Samtidigt som vi självklart måste fortsätta leva våra liv. Och jag har ingen aning om vad vi ska göra, mer än att fortsätta vara medmänskliga, generösa och kärleksfulla. Jag har alltid (i alla fall länge) tänkt att mitt bidrag till världen är hejarop, glädje och underhållning i form av (förhoppningsvis fler) böcker. Det är inget fel i det, inte alls. Men räcker det?

Jag vet inte. Men jag vet att jag ger inte upp hoppet om oss. Om det goda. Gör ni? Hoppas inte, eftersom hoppet sägs vara det sista som överger människan.
Varma kramar Malin Lundskog