Jag kommer hem som en ny människa

Ja, det är väl så vi gör när vi har varit ute på äventyr allihop? Vi kommer hem som nya människor, med nya erfarenheter och insikter i bagaget. Och kanske en hel del sand? Det tror jag att jag bär med mig hem i bikinin från stranden i Hornbaek. Men skit i sanden. Det som slog i morse när jag tog min sista jogg ner till vågorna och överrumplades av en diffus känsla av att inte vilja åka hem var just den att jag kommer hem som en ny människa. Inte helt säker på vem jag är. Bara att hela den här resan med äventyrssegling till Rostock och ensamma dagar i Hornbaek har gjort något med mig. Förhoppningsvis något bra, he he.

Jag kommer hem som en ny människa, men är fortfarande jag

Egentligen är det inte det att jag inte vill åka hem. Jag längtar efter både Claes och Brorsan. Och klipporna och datorn (jo, faktiskt). Och lilla Stella! Ja, de vuxna barnen också förstås. Dessutom ser jag fram emot vardag igen. Ändå var det någon slags vemod som landade i bröstet på mig i morse. Klurade en stund på om det berodde på att jag inte vet om jag har använt tiden på rätt sätt (vilket det nu är?), eller om jag rentav inte ville hem (det ville jag).

Jag kom inte fram till något annat än att jag helt enkelt har det bästa av alla världar och att den stora tacksamheten inte är lekande lätt att bära. För tacksam är jag. Över att ha en vän som vill segla ut på äventyr med mig, över att tycka om att vara ensam, över att ha ett hem och en familj att längta till.

Och även om jag kommer hem som en ny människa ikväll, är jag ju jag. Same same but lite different och det är det förmodligen ingen annan som märker förutom jag. Hoppas att jag tycker om mig.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA insikter och utsikter och äventyr.
Kram Malin Lundskog