För tjugosju år sedan blev jag mamma för första gången. Att vara mamma är som att önska sig allt man kan komma på och sen få ohemult mycket mer. Både av sånt man inte vill ha, sånt man inte hade nån aning om att man ville ha och av sånt man verkligen önskade sig.
Jag önskade mig allt
Egentligen vet jag inte vad jag önskade mig, den där svettiga dagen mitt i sommar-OS 1996. Jag tror inte att någon av oss som någon gång har blivit förälder har någon aning om vad den rollen innebär. Men vi hoppas på glädje. Och kärlek. Och att våra barn ska växa upp till fina människor. Jag önskade mig allt det där och säkert lite till. Det jag har fått är större än så.
Det här har jag haltat (herregud, har jag berättat att gubbvaden är tillbaka? Ett game in i padelmatchen igår …) runt och tänkt på idag. Att få barn och att vara mamma (säkert pappa också) är så oändligt mycket större än jag någonsin kunde tro. Och det fortsätter att vara stort, även när barnen är vuxna. Vem kunde tro det? Inte jag.
Nostalgi …
Jag vet inte hur det är för er andra som har vuxna barn. Men … det där med att bläddra i fotoalbum och tänka på hur det var och fråga sig hur sjutton det gick till och vart tog åren vägen och (jo) gråta en sån där skön nostalgigråt – är det bara jag?
HIPP HURRA för vår Albin idag. Och grattis till mig som har den äran att vara hans mamma. Få vara med. I en annan människas liv. Mitt vuxna barns liv. Det är inte en självklarhet, så jag tänker fortsätta att vara tacksam som tusan för det. Herrenaddå, jag önskade mig allt. Och fick mer. Mycket mer. Gôtt e d!
(obs för moppen, he he)
Ses snart igen, tills dess: HEJA det fina i livet. Och att våga önska sig allt, för man vet aldrig var det slutar …
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Lämna ett svar