Jag skriver lika mycket och bra när jag inte skriver

När jag skriver mina romaner gör jag inte bara det framför datorn. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag är ute och går, mediterar, tränar, sover (ja, det där kan kan ju undrar över förstås), badar, cyklar, städar. Ja, men ni fattar. Minst lika bra. Hur irriterande är inte det? Att jag kan gå här ute på ön med mina hundar och tänka fram världens bästa meningar eller slutklämmar eller prologer. Vad tror ni har hänt med dem när jag kommer hem? Exakt. Long gone!

Visst händer det att jag skickar sms till mig själv med den storslagna idén. Ibland spelar jag in en ljudfil med det jag kommer på. Men tror ni att jag kommer ihåg att lyssna på de där ljudfilerna sen? Ha ha ha. Nej, det är sällan.

Nu när jag skriver det är kom jag på att jag under vår tågluff hade med mig en anteckningsbok, som jag skrev ner alla idéer i. Eller, inte alla kanske. Bara de jag själv tyckte var bra. Den har jag inte tittat i en enda gång, men min glömska och brist på organisation är ett eget blogginlägg.

På ena eller andra sättet kommer de bästa idéerna att hamna rätt

Men! I slutändan har jag tillit till att de där superba idéerna (ja, allt är ju relativt förstås, men med mina mått mätt) finns kvar någonstans och att ska de in i manuset så hamnar de där på ena eller andra sättet. Dessutom dyker det ju hela tiden upp nya idéer, som jag skrev om i det här inlägget. Det skulle mycket väl kunna vara så att någon av mina glömda idéer är de som kommer tillbaka, fast jag då tror att de är ny, ha ha ha.

I morse till exempel, kom jag på hur mitt tredje romanmanus ska styras upp. Jag redigerar ju det just nu och har haft en känsla av att det är något som saknas. Mitt i morgonmeditationen dök lösningen (om den nu kommer att finnas kvar, det vet man aldrig) upp. Inledningen, strukturen och slutet blev så mycket tydligare.

En trilogi? Vi får se hur det blir med det …

Ja, sen kom jag på att den tredje romanen är en del av en trilogi, men … herregud. Sådana problem jag hade med att skriva en uppföljare till Mariannes mirakel så vet jag inte om det blir tre böcker i den här serien. Men jävlar i min lilla låda vilken idé jag fick. Ja, sen kanske det är en idé som fastnar just i min lilla låda i skrivbordet och aldrig får se dagens ljus. Men, som sagt. Jag skriver lika mycket och minst lika bra när jag inte skriver. Och jag tror att det är lika viktigt för både romanernas och min hjärnas innehåll att jag inte sitter still framför datorn heeela tiden, utan släpper fokuset ibland. Det är ju då det händer.

När jag tänker på det här tycker jag fortfarande inte att mitt steg från hälsobranschen och coachandet till författarvärlden är särskilt långt. Träning, vila, fokus, avslappning, utmaning, lugn och mest av allt tilliten till att allt är som det ska.

Ja, så kan det gå när man släpper pressen en stund. Vi är rätt coola som funkar så, eller hur?
Ses snart igen, tills dess: HEJA oss!
Kram Malin Lundskog